Jetlagen är numera helt borta, så utan någon form av väckarur vaknade jag inte förrän halv sju. Fastän bagaget i stort sett var färdigpackat sedan gårdagskvällen såg jag över det en sista gång och kontrollerade så inget var kvarglömt i kylskåpet innan jag strax efter klockan nio gick ut för att äta frukost. Efter den sedvanliga dosen youghurt, muffins, banan, juice & kaffe bar jag ut mitt bagage och gick till receptionen för att checka ut. Greg försäkrade mig att det hade väldigt trevligt att ha mig som gäst och välkomnade mig tillbaka nästa år. Jag lovade att göra vad jag kunde för att detta skall bli en realitet, och sen ringde han efter en taxi åt mig.
När taxin närmade sig flygplatsen lade jag märke till att den något ostrukturerade utbredningen av hyrbilsfirmor som tidigare funnits där nu var ersatt med en stor byggnad där allt rymdes under ett och samma tak. Troligen en stor fördel, inte minst för att man nu slapp köra den enkelriktade Kettner Boulevard för att ta sig ut på Interstate 5. Om man missade avfarten då måste man köra runt istället för att ta en U-sväng direkt.
Ford Mustang hos Alamo.
Jag gjorde misstaget att ta rulltrappan en våning upp till bilarna utan att först ha hämtat ut mitt kontrakt och fick därför göra om den manövern. Mannen bakom Alamos disk förvånades över både det låga priset jag betalat samt att jag lyckats reservera en öppen bil, men är man som jag ute i god tid är allt möjligt. Sen gick det bättre, och damen som förde befälet där bilarna fanns gav mitt kontrakt en flyktig blick, slog ut med handen åt höger där de öppna fordonen stod parkerade och kommenterade ”pick anyone you want”. Jaha. Det fanns tre Chevrolet Camaro och en Ford Mustang, så det valet var lätt. När jag lyckats öppna skuffen och lämpat in resväska och serieoriginal ägnade jag ungefär fyrtio minuter att läsa instruktionsboken och bekanta mig med de viktigaste funktionerna (som att fälla ner taket och hjälpligt manövrera radio och klimatanläggning). Jag vågade mig sen tråckla mig ut ur parkeringshuset och upp på Interstate 5 (naturligtvis missade jag svängen första gången, men nu gick det som tidigare beskrivits enklare att ta sig tillbaka från motsatt håll).
Jag följde Interstate 5 (eller Golden State Freeway som den också heter) norrut och gjorde god fart. Jag antar att den värsta rusningstrafiken var över så här sent på förmiddagen? Jag passerade Carlsbad och San Onofre (där det numera stängda kärnkraftverket i vanlig ordning såg väldigt olycksbådande ut) och var snart framme i San Clemente. Då visste jag av tidigare erfarenhet att jag snart var framme i Capistrano Beach där man kan välja att fortsätta på Pacific Coast Highway genom de kustnära småsamhällena, och eftersom klockan just passerat middagstid tyckte jag att jag kunde kosta på mig det. Till att börja med flöt trafiken på bra fastän det är mycket trafikljus och hastighetsbegränsningar här. Jag stannade till utanför en järnhandel (som också sålde surfingbrädor) i Dana Point och utnyttjade bekvämlighetsinrättningen hos Taco Bell (som brukar ha välstädade och lättillgängliga toaletter), och fortsatte sen i nordlig riktning.
Före och efter Laguna Beach var det trafikstockning. Svårt att säga vad orsaken till detta var då det inte är speciellt många tillfartsvägar, men den kanske var någon sorts lunchrusning? När jag närmade mig Corona Del Mar och Newport Beach hade trafiken börjat rulla normalt igen. Efter att jag passerat Huntington Beach (”Surf City”), Sunset Beach, Surfside och Seal Beach vek PCH av norrut och jag visste att jag för att komma till mitt slutmål för dagen, San Pedro, måste jag svänga av söderut under den närmaste tiden. Jag väntade nog en aning för länge med detta, men när det blev av programmerade jag kartappen i min medtagna smartphone med vart jag ville åka och följde sen dess instruktioner slaviskt.
Mustang parkerad på gården hos Pacific Inn & Suites.
Den tog mig via Alamitos Avenue ner till Ocean Boulevard i Long Beach och vidare österut till påfarten till Seaside Freeway. Jag hade glömt hur hög bron som den går på var, så det sög till lite i magen under färden och jag försökte undvika att titta ner på sidorna om vägen. Det var sen förhållandevis enkelt att ta sig in på South Gaffey Street i San Pedro och sen vidare till South Pacific Avenue. I korsningen med 38:e gatan ligger Pacific Inn & Suites och där hade jag och Tommy funnit oss så bra till rätta vid vår resa i januari 2015 att jag ville bo där ännu en gång. I receptionen hade man full koll på min bokning, och jag fick ett rum i samma byggnad två dörrar bort. Mycket kort väg att bära bagaget.
Efter visst lösenordstrubbel (handstilar är svårt) hade jag snart kopplat upp mig på det lokala nätverket och mejlade Stacey Clifford att jag var på plats (vi hade gjort upp om att träffas så fort jag kommit fram). Stacey svarade så gott som omedelbart och erbjöd sig att komma över åt mitt håll då hon mycket riktigt misstänkte att jag fått nog av bilkörning för idag och ville sträcka på benen. Jag hann lagom fräscha upp mig en smula innan hon stod utanför dörren. Jag påminde henne om att det var så det gått till också för tjugo år sen när vi träffades första gången (då bodde jag på Hyatt på Sunset Strip) men att jag var mer passande (på)klädd nu. Då Stacey denna vecka har börjat ta injektioner i sitt knä kunde det inte bli frågan om några längre promenader, så vi bestämde oss för att gå de två kvarteren till Lighthouse Café som vi båda tycker är ett utmärkt näringsställe.
Lighthouse Café.
Lokalen var inte ens halvfull, och servitrisen dök upp vid vårt bord så gott som genast. Jag hade svårt att bestämma om jag skulle äta lever med bacon och äpple eller satsa på grytsteken, men efter att förvissat mig om att det nog skulle gå att få en ändbit av den (jag älskar ändbitarna) blev det till sist den som hamnade på min tallrik. Men Stacey beställde in en extra tallrik bacon åt mig ändå. Hon insisterade också på att betala. Mina invändningar att hon borde lyssna på vad Candy Clark säger i Sista natten med gänget (”Girls don’t pay!”) avfärdade hon med ”Karl-Erik, it is not 1962 anymore!” så hon fick sin vilja fram. Jag var tämligen utsvulten då jag inte ätit något sen frukost så allt gick ner på rekordtid.
Stilla havet vid slutet på South Pacific Avenue.
Efter att vi avlutat vår tidiga middag tog vi en kort promenad till vägs ände och satt sen och uppdaterade varandra om vad som hänt sen sist medan solen långsamt gick ner i Stilla havet. Stacey har tittat mycket på kanalen Turner Classic Movies på sistone och bubblade på sedvanligt sätt över om allt intressant hon snappat upp från denna. Jag inflikade ett ord här och där när tillfälle gavs. När klockan närmade sig halv åtta började det kännas lite kyligt så vi bröt upp och flanerade tillbaka till mitt hotell. Det är verkligen ett område som borde K-märkas. Allt påminner om hur det såg ut för 50 år sen, och att det liksom förra gången jag var här står en tidig 60-tals Chrysler parkerad på South Pacific Avenue bara stärker det intrycket.
Vyer från South Pacific Avenue i San Pedro.
Vid mitt hotell blev vi stående på gårdsplanen ytterligare nästan en timme enär vi inte på långa vägar hade pratat färdigt om allt. Antagligen hade personalen i receptionen mycket roligt åt våra fåfänga försök att säga ”hej då”, men till sist insåg Stacey att hennes hund Oscar nog borde bli utsläppt på sin kvällspromenad innan det blivit alldeles nermörkt, så efter att ha kramat om varandra länge och hårt följde jag henne till hennes Honda CRV och vinkade av henne. Själv återgick jag till rummet där hotellets wi-fi lämnade en del övrigt att önska, men några bilder från dagens vedermödor kom ut på internet innan jag fann för gott att gå till sängs. Stacey hade rekommenderat att jag borde starta färden norrut så tidigt som möjligt med tanke på motorvägsköerna, och jag ämnade ta henne på orden.
Klicka på bilderna så blir de större i detta album.