För den som inte inte direkt längtar efter att se Ivanhoe med Anthony Andrews i titelrollen för umptielfte gången på nyårsdagen men ändå är sugen på ett riktigt matinéäventyr med ädla hjältar, tadellösa skurkar, mycket action & melodrama samt rejäla moralkakor av den mera lättsmälta sorten kan säkert denna film (som hade svensk premiär i oktober 1998) passa som handen i handsken.
Zorro - Den maskerade hämnaren
Regi: Martin Campbell
Medv: Anthony Hopkins, Antonio Banderas, Catherine Zeta-Jones m fl
Längd: 2 tim 18 min
För första gången på ganska många år är det åter dags för Kaliforniens egen Robin Hood, Zorro, att återigen göra entré på vita duken och man har här inte glömt bort att äventyr i den här genren först och främst skall bjuda på rejäl underhållning med fart, fläkt och rejäla skiljelinjer mellan de onda och goda. Då filmen är producerad av Steven Spielbergs bolag Amblin förstår alla och en var att det i alla fall inte beror på resurserna om man inte skulle lyckats...
Förre Bond-regissören Martin Campbell lyckas hålla tungan rätt i munnen och levererar en film som uppfyller kraven med råge. Det blir faktiskt så mycket fäktande att man gott kunnat korta slutscenerna en smula utan att något skulle gått förlorat. Dessutom är det många stuntmän som visar upp stora färdigheter i ridning och gymnastik på ett sätt som varit sällsynt alltsedan denna typ av film hade sin storhetstid, och detta fastän Antonia Banderas gör så gott som alla sina stunts själv (vilket klart bidrar till en känsla av autenticitet).
Men utan skådespelare som Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones (Tänk er Audrey Hepburn på en bra dag.) skulle den stå sig slätt. Hopkins storspelar som den åldrade Don Diego de la Vega och gör enligt de som begriper dylikt den bästa gestaltningen av Zorro-figuren sen Douglas Fairbanks, sr i Zorros märke från 1920 (som min salig far var en stor beundrare av). Vad gäller själva plotten uppvisar den (inte helt oväntat) vissa likheter med en James Bond-film, enär storskurken själv, Kaliforniens guvernör (Stuart Wilson) har sett till att Zorro varit försvunnen i 20 år, kidnappat hans dotter, förtryckt landets bönder och dessutom planerar att köpa Kalifornien av Mexicos diktator Santa Anna med guld som han stulit från några hemliga gruvor. För att reda ut en sån soppa på dryga två timmar är det klart att Zorro behöver behöver förstärkning, och den anländer i Antonio Banderas skepnad, en ung bandit som räddat Zorro undan guvernörens soldater 20 år tidigare, och som med rätt ledning troligen kan lära sig lite allmän hyfs och fäktteknik, något som skall komma väl till pass visar det sig. Banderas klarar sig riktigt bra (han har helt klart de fysiska förutsättningarna för att bli en utmärkt Zorro) och växer gradvis in i rollen, men i jämförelse med Hopkins står han sig ganska slätt. Vill man uppleva ett riktigt matinéäventyr, och dessutom accepterar att det ibland blir mer än lovligt melodramatiskt, skall man absolut se den här filmen! Men jag förstår inte att ingen kan avslöja att Don Diego är Zorro. Det borde ju vara lätt att räkna ut att den ende personen som talar engelska med brittisk accent i det mexikanska Kalifornien är identisk med den maskerade mannen själv...
Jag var väldigt imponerad när jag såg den vid premiären (vilket torde framgå av min recension) och efter att ha sett om den nyligen tycker jag fortfarande att den är för lång, men är numera avsevärt mera välvilligt inställd till Antonio Banderas rolltolkning än jag var 1998. Men betyget, en fyra, får den behålla!