"Gräv där du står" brukar ju vara en uppmaning man får när inspirationen inte vill infinna sig. Jag vet inte om David Mamet hade idétorka när han kom på uppslaget till denna film, men den handlar i alla fall om hur det går till (och inte skall gå till) när man skriver manus, ett ämne som han borde vara väl förtrogen med.
State and main
Regi: David Mamet
Medv:Alec Baldwin, Sarah Jessica Parker, Philip Seymour Hoffman, William H Macy m fl
Längd: 1 tim 46 min
Hur går det till att göra film? Hur är stjärnorna i verkligheten när de inte skådespelar? Vilka problem ställs producenter, regissörer och författare inför när allt inte går enligt planerna? Svaren på dessa frågor får man i David Mamets senaste film, State and Main, som handlar om vad som händer när ett filmsällskap från Hollywood invaderar den lilla staden Waterford i Vermont för att spela in ett historiskt drama kallat The Old Mill.
I centrum finner vi regissör Walt Price (William H Macy) och manusförfattare Joseph Turner White (Philip Seymour Hoffman). Price hanterar det mesta som kommer i hans väg med ett väloljat munläder, men när man upptäcker att stadens gamla kvarn som är mycket viktig för filmens handling brann ner redan 1960 börjar även han få det jobbigt. Dessutom tycker filmens stjärna (Alec Baldwin) om minderåriga flickor (”Alla måste ju ha en hobby!”), hans kvinnliga motspelerska (Sarah Jessica Parker) kräver mera betalt för att visa brösten trots att det står i hennes kontrakt att hon skall göra det, och man tappar som grädde på moset bort Whites skrivmaskin som han behöver för att kunna skriva om manuset enligt de nya förutsättningarna. Filmen eskalerar mot ett allt värre kaos, och Price får nyttja alla sina talanger om han skall kunna vända den urspårade inspelningen på rätt köl igen...
Det här är första gången Mamet gjort en renodlad komedi. Det har i och för sig inte saknats komiska inslag i hans tidigare filmer, till exempel Wag the Dog, men här släpper han loss på allvar. Därmed inte sagt att det är några gapflabb det är fråga om; Humorn är av det lågmälda slaget, fast hela tiden mycket, mycket elak. Ibland är filmen lite för smart för sitt eget bästa, men antagligen ligger det han berättar om inte så värst långt ifrån sanningen. Filmen kryllar av små underfundiga detaljer, som till exempel att stadens borgmästare har samma namn som en figur från en gammal Frank Capra-film eller att Sarah Jessica Parker faktiskt har en bröst-klausul inskriven i sitt kontrakt för TV-serien Sex And the City. Alla medverkande är bra, men bäst är Philip Seymour Hoffman som den känslige författaren med skrivkramp som får hjälp av stadens bokhandlare (Rebecca Pidgeon) att fixa till sitt manus. Förhoppningsvis innebär State and Main hans stora genombrott för en bred publik.
Det är en prestation av Mamet att lyckas knyta ihop alla handlingar och bihandlingar på slutet, men när man kommit dit har man haft en synnerligen underhållande stund. Tyvärr har filmen ett par transportsträckor, men det har jag gärna överseende med. Mamet är inte rädd att bita den han som föder honom, och som publik har man bara att tacka och ta emot.
När jag såg om State and Main för första gången sen premiären i mars 2001 för någon vecka sen kunde jag konstatera att jag idag nog skulle vara något mer återhållsam med superlativerna, men det är fortfarande en mycket underhållande film (som påminner om att Philip Seymor Hoffman inte längre finns i de levandes skara).