Anledningen till att jag skulle vara på Bokmässan även under söndagen var att NAFS(k), representerat av Stefan, Greger och Åsa, skulle hålla ett anförande om föreningen första fyrtio år på Seriescenen klockan 10. Men tills dess var det gott om tid, så jag hann med att både äta en rejäl frukost (och irritera mig på drummeln som inte gjorde rent citruspressen efter sig samt uppträdde i en offentlig lokal iklädd byxor med elastiskt band i midjan) och ta fyra svep med rakhyveln efter en mycket skön dusch. Vid utcheckningen hade jag NAFS(k):s ordförande Mats Nilsson framför mig, och han blev lätt förvånad när damen i receptionen frågade hur jag trivts i min takvåning med balkong?
Mats stannade ytterligare en stund på hotellet medan jag tog spårvagnen till mässan. Vilken lyx att inte behöva gå! När jag lämpat av bagaget i garderoben hände inte mycket fram till att NAFS(k):s programpunkt stod i begrepp att börja.
Då började ankisterna samlas vid Seriescenen, och i bilden ovan är det förutom ordförande Mats också föreningens sekreterare Marina som finslipar detaljerna minuterna innan allt skall börja.
På slaget tio klev Mats upp på scenen för att hålla en kort inledning. Fördelen med att ha sin programpunkt sent i tid (men numera är 10 på söndag en etablerad tidpunkt för ankistiska inslag) är att oddsen för att tekniken skall fungera utan onödigt krångel är tämligen stor. Så också denna gång. Att mikrofonvolymen måste justeras hör till och är inget som skall betraktas som ett missöde. Den tidiga timman till trots var det nästan fullsatt framför scenen.
Jag har ingen aning om hur mycket man repeterat på framförandet, men de tre på scenen (Stefan, Greger och Åsa) var samspelta och bollade ordet mellan sig på ett sätt som inte lämnade några transportsträckor eller döda punkter. Jag gjorde ett försök att filma det hela, och fick till sist ihop drygt 30 minuter av varierande kvalitet. Ljudet blir sällan bra med så mycket bakgrundssorl som det var här. Jag fick också avbryta ett par gånger när jag började skaka på grund av att jag hållit kameran stilla i samma läge för länge. Skall detta göras seriöst är stativ ett måste. När det hela var över verkade publiken nöjd i alla fall. Många valde också att stanna till nästa programpunkt.
Det skulle handla om "Kalle Anka som läsfrämjare" och det var Arild Midthun som skulle ansvara för detta och berätta om sitt arbete med att sprida läsglädje och väcka kunskapstörst hos barn och unga. Det var både intressant och medryckande. En klar majoritet av publiken räckte för övrigt upp handen när han frågade hur många i den som hade lärt sig läsa med hjälp av Kalle Anka & c:o. Men det var ju inte oväntat i detta sammanhang.
Patric Nyström och Per Demervall hade en spontansignering av Siri och vikingarna i Rabén & Sjögrens monter. Det gick så bra att alla tillgängliga exemplar tog slut och herrarna måste släppa till sina friex för att inte göra de som stått i kö besvikna. Per lämnade också ett bidrag till bokmässe-jamet i min skissbok när ritdonen var framme. Han fick emellertid läna en lämplig penna att tuscha med av Joakim Gunnarsson som tillsammans med Johanna Kristiansson spotansignerade Katten Nils i samma monter. Där fanns det dock album så det räckte.
När det blev lunchdags slog jag följe med övriga ankister (utom Marina som måste med tåget till Värmland) och utan att öda någon onödig tid hittade vi relativt snabbt ett näringsställe som hade något för alla ett kvarter från mässan (Sanguine Bistro). Dagens rätt kom på bordetvälgörande snabbt medan Johan & Andreas hamburgare tog längre tid på sig. Men vi hade ingen större brådska.
Innan det var dags att ta farväl av alla gamla och nya vänner och anträda hemresan såg jag till att se hur Johan Kimrin och Kim W. Andersson summerade den senares karriär och berättade om hur det är att bli upplockad av ett stort amerikanskt serieförlag. Bland annat var det mycket annorlunda att som svensk arbeta tillsammans med en engagerad redaktör som lade sig i serieskapandet på detaljnivå, något som kanppt existerar på våra breddgrader. Mycket var dock känt av mig sen tidigare, men visst tål det att repeteras!
Bortsett från viss förvirring vad gällde vagnsnumren var min hemresea helt odramatisk, vilket inte kan sägas om vad stockholmarna råkade ut för på sista X3000-tåget söndag kväll. Torrlagd bistro utan skaffning (borde vara en omöjlighet, men scenariot upprepas tydligen varje år) samt någon som hoppade framför tåget i Vingåker och därför försenade det nästan två timmar. Inget dylikt för min del, utan jag var till och med framme i Västerås några minuter före tidtabellen. Det hade varit tre lyckade dagar på Bokmässan, men fattas bara annat i det sällskapet!
Fler bilder i detta album på flickr.com.