Lars var måttligt intresserad av att åka in till San Francisco (av naturliga skäl) så efter att jag petat i mig frukostomeletten (och hindrat katterna från att hoppa i stekpannan på jakt efter rester) begav jag mig på egen hand iväg mot Lake Merritts BART-station och tog därifrån ett tåg som var framme på Montgomery Street-stationen vid 10-tiden.
John's Grill på Ellis Street.
Jag gick först längs Market Street mot sydväst (tack vare kartprogrammet jag installerat på jobbmobilen hade jag inga problem med orienteringen) och passerade John’s Grill på Ellis Street (där jag ämnade äta lunch och hälsa på en känd fågel) på vägen mot Goodwills ”megastore” på Mission Street mellan 11:e och 12:e gatan. Tyvärr var utbudet av bättre hawaii-skjortor lika med noll, så efter ett kort besök gick jag därifrån och promenerade på Market Street i motsatt riktning.
City Hall från Market Street.
Klockan var nu över halv tolv, och för att inte hamna mitt i lunchrusningen klev jag in på John’s Grill och frågade om det gick att få ett bord fast jag inte hade bokat något i förväg? Javisst, det skulle gå bra tyckte hovmästaren (som blev ännu muntrare när jag berättade att jag alltid försöker hälsa på hos Riddarfalken från Malta när jag är omgivningarna). Jag placerades vid ett lagom stort bord, och efter att ha konsulterat matsedeln bestämde jag mig för något lätt, en sallad på babyspenat, hackat hårdkokt ägg och knaperstekt bacon lät lovande och det fick det bli. Vad jag glömt var att man här alltid får en halv limpa av deras farligt goda surdegsbröd till det man beställer, så speciellt ”lätt” blev det nu inte.
"The stuff that dreams are made of."
Salladen var inte dum alls, och efter att ha ätit upp den till sista smulan var det dags att gå en trappa upp och säga hej till Riddarfalken från Malta som sitter inom glas och ram och ser passande sinister ut. Detta är en replika som ersatte den falk som stals 2007 och är fem tum högre. En viss frihet i utformningen kan också anas, men det blir den inte sämre av (restaurangens ägare bjöd faktiskt på en av originalstatyerna från filmen, men gav sig när priset närmade sig $400,000). Då restaurangens bekvämlighetsinrättning också finns här var det lika bra att besöka den också. Efter att jag gjort mig skuldfri (och besvarat hovmästarens fråga om jag hälsat på falken jakande) tog jag en promenad genom de centrala delarna av staden (centrum är förhållandevis litet och lättöverskådligt).
En cable car tar sig uppför Powell St, sen Grace Cathedral från California st.
Jag inledde med att ta mig upp på Nob Hill via Powell & California Street. Där pustade jag ut en stund, men gick sen ner mot Union Square igen. Via backiga gator tog jag mig norrut igen till Washington Square Park (känd från Dirty Harry när Scorpio hänger på taket till fastigheten 1606 Stockton street och siktar på diverse folk med sitt gevär) där jag svängde in på Columbus Avenue som jag sen följde tills den slutar vid Transamerica Pyramid.
Washington Square Park med Saints Peter & Paul Church i bakgrunden.
Transamerica Pyramid sedd från korsningen mellan Columbus/Pacific.
Då jag lovat min värd att vara tillbaka mellan två och tre drog jag mig nu mot BART-stationen vid Embarcadero där tågen gick förhållandevis ofta. Jag kunde därför kliva av vid Lake Merritt nästan på slaget 2, och höll också mitt löfte med råge. De muntrationer Lars hade tänkt sig idag var en kort utflykt till något som hette Indian Rock Park i norra Berkeley, så vi satte oss i hans Subaru och åkte iväg i den riktningen.
Indian Rock Park.
Indian Rock Park donerades till staden Berkeley 1917 och är endast 4800 kvadratmeter stor. Den domineras av en klippformation från vilken man har milsvid utsikt över omgivningarna, men det finns också picknickbord utställda om man känner för att äta något.
Lars tar bild av utsikten.
Utsikt från Indian Rock Park.
Klippformationen har varit ett populärt ställe att öva bergsbestigning på i nästan 100 år, men jag och Lars valde att ta den halvsvåra vägen upp på klippan där det fanns antydningar till trappsteg uthuggna ur berget. Vi var inte ensamma på denna höjd, men det var inte vad jag skulle vilja beskriva som trångt. Efter att ha tittat på utsikten i tre av fyra riktningar (mot nordöst fanns bara resten av parken på andra sidan vägen) valde vi att ta den enklare vägen ner på marken igen.
Jag pustar ut efter bergsbestigningen.
Dessa strapatser hade gjort att förfriskningar var av nöden, så jag bad Lars att låta Google tala om var det fanns glass i närheten. Inte långt bort alls, visade det sig. På Solano Avenue fem kvarter västerut ligger iScream Ice Cream, ett hål i väggen med garanterat hemgjord glass utan några otäcka artificiella tillsatser. Lars lämnade mig med instruktioner om vad han ville ha för smak och serveringstyp (vilket jag naturligtvis glömde) medan han gick in på apoteket nästgårds och köpte frukt.
iScream Ice Cream i Berkeley där jag tog en Chocolate Malt.
Själv skulle jag ha en chocolate malted (vilket ledde till vissa missförstånd då en av smakerna i disken var ”malted chocolate”) som tyvärr inte fanns i Baskin-Robbins dimensioner men betingade ungefär samma pris. Damen bakom disken hade för övrigt isländska anor, något hon upplyste mig om när hon fick höra att jag var svensk. Vid slog oss ned vid ett bord på trottoaren utanför och avnjöt vår glass utan att jäkta och tjuvlyssnande på den politiska diskussionen vid bordet intill. Vad man ansåg om Donald Trump behöver jag knappast berätta om här.
På vägen hem fick Lars för sig att han ville ha ett ovanligt godis/drinktillbehör: Körsbär inlagda i sprit. Han trodde sig minnas att de hade funnits tidigare på Whole Foods Market som i Oakland ligger strax norr om Lake Merritt. Det var alltså igen omväg att tala om. Parkerade gjorde vi på taket till byggnaden (enligt svensk varuhusmodell från 60/70-tal) och tog sen trapporna ner till själva varuhuset. Men trots att vi tittade överallt minst två gånger kunde de eftertraktade bären ej lokaliseras. Troligen har de utgått ur sortimentet.
Resten av eftermiddagen ägnades åt TV-tittande. Två avsnitt av Rick and Morty, men också pilotavsnittet till den brittiska serien Misfits som inte var helt oävet om man gillar superhjältar och science-fiction. I övrigt bildbehandlade jag, skrev dagbok och twittrade om vad vi gjort.
Resten av eftermiddagen ägnades åt TV-tittande. Två avsnitt av Rick and Morty, men också pilotavsnittet till den brittiska serien Misfits som inte var helt oävet om man gillar superhjältar och science-fiction. I övrigt bildbehandlade jag, skrev dagbok och twittrade om vad vi gjort.
När det blev dags att tänka på middag föreslog Lars den peruanska restaurangen La Furia Chalaca där han tyckte att det fanns ätbar mat. Jag tillstyrkte, och vi gick bort till Broadway där den var belägen. Mycket glest befolkat, så vi fick snabbt ett bord och ett par menyer framför oss. Jag bestämde mig för något som hette ”Carapulcra” och skulle vara bräserat fläsk i mild sås med torkad potatis, strimlad yucca och ris. Det smakade inte illa, men aningen menlöst. Lars ville sen ha efterrätt och beställde något som inte alls blev som han väntat sig, men vissa smällar får man ta. Vi stannade till för cocktails hos Chop Bar som ligger i entréplanet på Lars hus, och där fick jag en alldeles utmärkt SeaBreeze. Men sen kände jag mig rätt trött så det var en välsignelse att det bara var att kliva in i hissen och åka upp till fjärde våningen där soffan väntade.
Klicka på bilderna så blir de större och det finns flera i detta album.