Fast det var tisdag kändes det lockande med frukost på stan, och då jag ännu inte fått tillfälle att äta på min absoluta favoritrestaurang i Lars omgivningar, Buttercup Grill & Bar, var detta ett utmärkt tillfälle att rätta till den lilla detaljen. Både restaurangen och det vidliggande hotellet håller på att få en välbehövlig fasadrenovering, men hur slutresultatet kommer att se ut är omöjligt att sia om på detta stadium i arbetet. Lars hoppas att man skall bygga en takterass ovanpå restaurangen men det tror jag är mindre sannolikt. Önska går ju, dock.
Buttercup Grill & Bar från andra sidan Broadway och deras Country Scramble.
Det var gott om plats vid denna tid (halv tio) på förmiddagen, och vi fick ett rejält bås med ett runt bord för oss själva. Lars fann ingen anledning att ändra sina morgonvanor fast frukosten intas på lokal, utan beställde en omelett liknande de han själv tillagar i sitt kök. Själv fastnade jag för det som kallas ”country scramble” och består av äggröra blandat med stekt köttfärs, lök, svamp och spenat. Till detta den blandning av stekt potatis, grön paprika, lök & vitlök som ibland går under benämningen ”potatoes O’Brien” och serverastill det mesta på det nordamerikanska frukostbordet. Dessutom fyra skivor rostat bröd med jordgubbssylt och ett stort glas apelsinjuice (”Dyrast på menyn” som Lars mycket riktigt påpekade). Mat kom på bordet strax före tio, och sen ägnade vi oss åt anrättningarna i ungefär en halvtimme. Min portion var inte lika gigantisk som den på Oakland Grill utan klart mera hanterbar i storleken.
Bicycle Coffee Co.
På vägen tillbaka passerade vi Bicycle Coffees lagerlokal och rosteri och då passade jag på att inhandla en ”latte with a double shot” vilket jag nu förstått är seden häröver om man skall få någon styrka värd namnet på sitt kaffe. Jag fann det lite märkligt att jag inte fick någon värmeisolerande gördel runt min mugg, något som man annars är mycket noga med för att kunderna inte skall bränna fingrarna av sig och stämma företaget på ohemula summor i skadestånd. Det smakade bra, men inte i klass med World Ground Coffee. När vi återkommit till Lars residens började jag planera inför dagens utflykt till Berkeley. Visserligen är inte bokhandelsutbudet vad det varit, men det betyder inte att man inte kan fördriva en halv dag med att kolla böcker och vinylskivor ändå. Cody’s må vara borta sen länge (tillsammans med Shakespeare Books skulle det visa sig) men det som finns kvar är fullt tillräckligt (på 90-talet behövdes mer än en dag i Berkeley om man skulle hinna se allt).
Berkeley BART.
Halv tolv promenerar jag till BART-stationen vid Lake Merritt och strax efter tolvslaget kan jag kliva av tåget i centrala Berkeley. Half Price Books ligger i nästa kvarter så jag korsar Addison Street och kliver in i butiken. Jag hade inget minne av att man hade en så stor serieavdelning tidigare (för att inte tala om utbudet av DVD till löjligt låga priser) så här kommer en del av reskassan att spenderas. Det verkar emellertid otaktiskt att släpa runt på kilovis med kulturgods hela dagen, så jag bestämmer mig för att chansa på att mina tilltänkta inköp kommer att finnas kvar i eftermiddag. Efter nästan en och en halv timme här ansåg jag mig ha en viss koll på utbudet och lämnade premisserna för att promenera Shattuck Avenue söderut. Vid korsningen med Dwight Way vek jag av mot öster och noterade att uppförsbacken kändes brantare än senast. Troligen ren inbillning.
Hattbutik på Telegraph Avenue, sen samma gata söderut.
Nåväl, jag kom fram till korsningen med Telegraph Avenue (som slutar här i Berkeley efter att ha en sträckning ända från Oakland) och kastade först ett getöga på hattbutiken där jag inhandlat min egen ordinarie halmhatt för några år sedan men fann ingen anledning till besök idag. Jag tog för säkerhets skull en kort sväng söderut, men det fanns inte mycket av intresse åt det hållet så jag vände snart norrut igen. Jag följde Telegraph Avenue ända till universitetsområdet, tog en kort avstickare österut på Bancroft Way (och förfasade mig över pommes frites-restaurangen där de täcks med majonäs på kontinentalt manér) men gick sen tillbaka samma väg som jag kommit. Första anhalt blev Mad Monks Center for Anachronistic Media, som finns i Cody’s gamla lokaler. Mycket trevligt med attraktivt prissatta vinylskivor i långa banor (tydligen utlokaliserade från Amoeba Music), stor serieavdelning och massvis med alternativ litteratur på övervåningen.
Sydlig del av U.C.L.A. och till höger Mad Monks Center for Anachronistic Media.
Jag stod länge och nöp i några Linda Ronstadt-plattor, men lät till sist bli att köpa något (men hade de haft Heart Lika a Wheel hade det varit en annan femma). Inne på Amoeba dominerades utbudet av DVD och BlueRay, men det fanns också fortfarande gott om CD-skivor. Jag hade dock redan bestämt att jag skulle köpa en film på Half Price Books, så jag kom ut tomhänt också härifrån. Däremot höll det på att bli affär hos Mars, en affär för begagnade designerkläder, som hade ett helt rack med hawaii-skjortor till vad som verkade vara enhetspris $18 (något dyrare än hos Myrstackarna men det får man ta). De två som intresserade mig var visserligen av rätt märke, men tyvärr i fel material så det fick vara. På vägen tillbaka till BART såg jag en röd Fiat 124 Spider i utmärkt skick (en av de tusentals som exporterades på 70-talet när Fiat var ett märke att räkna med i USA).
Amoeba Music (med Volvo i förgrunden) samt fin Fiat 124 Spider.
Mina inköp hos Half Price Books (två samlingar av The Vinyl Underground, första samlingen av Bandette samt specialutgåvan av Fletch med Chevy Chase) var snabbt avklarade och jag kunde SMS:a Lars att jag var på väg mot Oakland igen.
I Oakland måste det fattas beslut om vad det skulle ätas för middag, och när jag uttryckte önskemål om en rejäl biff var tydligen The Fat Lady det självklara valet. Lars uttryckte en viss skepsis angående om de skulle ha öppet så här tidigt (klockan var halv sex) men en koll på deras webbsida gav beskedet att de öppnade för middag klockan fem, så vi knatade bort till Washington Street på stubben.
The Fat Lady.
Så här tidigt behövde man inte beställa bord utan vi blev genast anvisade ett bord för två på lagom avstånd från bardisken. Lars satsade på en rejäl rib-eye steak, medan jag slog till på en något mer modest styckningsdel (som torde motsvara ryggbiff eller liknade på svenska). Maten kom på bordet med ett minimum av tillbehör, precis som det skall vara, och visade sig leva upp till hypen med råge. Denna biff var nästan i paritet med de jag fått i Chicago så för $45 inklusive bubbelvatten & dricks får det betraktas som prisvärt.
Hos Forbidden Island kan man få en Mai Tai Marindo.
Jag hade genomdrivit att resten av kvällen skulle fördrivas på Forbidden Island och lyckades även få Lars att klä sig på lämpligt sätt så vi skulle imponera på Becca (som ju lovat att vara i tjänst också denna dag). Lars kallade på en droska från Uber-konkurrenten Lyft (som han själv fixat licens att köra för om han skulle känna för det) och vi kom fram till Forbidden Island på Lincoln Avenue i Alameda på mindre än femton minuter. Väl framme slog vi oss ned vid samma platser som senast, och det tog inte lång stund innan Becca hälsade och frågade vad vi ville ha idag? Hon noterade också Lars klädsel och fällde en uppskattande kommentar. Jag föreslog att vi skulle fortsätta där vi slutat senast och då blandade hon till något som hette Mai Tai Marindo (?) åt mig och som skulle vara ”very summery & rummery”. Lars ville ha ännu en Monkeypod (jag måste smaka på den någon annan gång).
Becca blandar tiki-drinkar.
Tiden gick, och när det var dags för påfyllning gjorde jag bort mig genom att inte se att Three Dots and a Dash ("V" för "victory" i morsealfabetet) fanns på menyn utan påstod att jag ville sätta Becca på prov genom att beställa något helt vilt. Både Becca och Lars visste att tillrättavisa mig, men det blev det inte sämre av. Den är inte så söt utan har vissa bittra övertoner (kanske från det stänk Pernod som snudd på omärkligt smögs ner i den). Räcker länge! Lars beställde en Rum Runner. Märkliga saker utspelade sig vid bardisken, bland annat anlände någon som måste vara stamgäst med en chokladkaka och en burk glasyr som kombinerades vid disken och sen bjöds runt. Vi begrep aldrig anledningen till detta, men det kanske inte behövdes någon?
Lars fotograferade dollarsedlarna i taket och lade ut på sin Facebook-sida tillsammans med en fråga om var han befann sig (”Inside a strippers pants” var det något kvickhuvud som genast svarade). Dollarsedlarna är annars en gammal tradition från hamnbarer där sjömän som ett tecken på att de tänkte komma tillbaka hängde en sedel med sitt namn på i taket. På så sätt skulle första drinken vara betald när man väl dök upp igen.
Becca serverar Tiki-klassikern Jet Pilot.
Tredje omgången frågade jag Becca om hon kunde blanda till föregångaren till Jet Pilot, Test Pilot? Efter en snabb koll i ”bartenderns lathund” eller motsvarande konstaterade hon bara lakoniskt att ”the Jetpilot is better” och då fick det bli en sån som avslutning på kvällen. Klockan hade nu blivit nio, tänk vad tiden går fort när man har roligt i trevligt sällskap! Lars kallade på en bil från Lyft och vi tog farväl av Becca som önskade mig en kul Comic-con och såg fram emot att få träffa mig om ett år igen. Hon förärade mig också tre av deras riktiga cocktailpinnar av tikimodell så att mina hemmablandningar skall se proffsigare ut. Snällt av henne! Färden till Oakland gick smidigt och när vi kom hem fick Lars för sig att det nu var lämpligt att provsmaka den whisky från Mackmyra som jag tagit med åt honom. Jag avstod dock eftersom jag inte trodde mig om att kunna uppskatta den till fullo vid denna relativt sena timma. Ett försök att titta på mera Rick and Morty fick skrinläggas då jag envisades med att nicka till framför TV:n och det var lika så gott att gå till sängs. Jag skulle åka till San Franciscos flygplats runt åtta i morgon och då gällde det att vara i bra form.
Klicka på bilderna så blir de större, och det finns fler i detta album.