USA 2017 - Norr om Oakland 14/7

Inga problem med att somna – inga problem med att vakna heller. Jag hade tänkt att vara halva dagen i Berkeley idag, och ägnade därför tiden fram till frukost åt att kontrollera BART-tidtabeller, kartor och öppettider hos mina favoritställen i denna stad. Vädret lovade också gott. Det skulle inte bli jättevarmt utan hålla sig runt cirka 25 grader vilket är lagom för att gå på stan i.
Vid nio ställde sig Lars vid spisen och lagade till en av sina omeletter, idag med fyllning av bacon, svamp och oliver. Sen demonstrerade han hur han numera tillagar sitt morgonkaffe: En del kallbryggt kaffe på flaska, en del mjölk och en del grädde och så in med det i mikrovågsugnen i ungefär en minut. Vitsen med kallbryggt kaffe är att det är så gott som renons på beska. Han hade efter viss experimenterande hittat en sort som passade honom, och jag erbjöd mig att göra slut på den sorten som han inte gillade. Jag avstod emellertid från grädden och använde 2 delar kaffe och en del mjölk vilket blev alldeles utmärkt. Det skall tydligen gå att göra kallbryggt kaffe själv av grovmalet kaffe som man blandar med vatten i burk med lock och sen ställer ett dygn i kylskåpet innan man silar ifrån det. Men då jag inte har någon mikrovågsugn hemma ser jag ingen anledning att pröva själv.

  

Det tidigare Durant Hotel (numera The Graduate) och Half Price Books.

Lars körde mig till Berkeley när vi ändå hade bilen ute, och släppte av mig tämligen långt söderut på Telegraph Avenue. Därifrån promenerade jag gatan i nordlig riktning tills jag var framme vid universitetsområdet. Jag tog en titt på hotellet jag och Johan Blixt bodde på under vårt besök 2004 (och det såg ut att vara tämligen välmående) innan jag vände tillbaka och avlade besök i vintagebutiken som alltid har ett bra sortiment av hawaii-skjortor, Mars Mercantile. Så också denna gång, men inget som lockade till köp. Jag blir kräsnare och kräsnare när det gäller dylika klädesplagg.
I korsningen med Haste Street ligger Berkeley-filialen av Amoeba Records på ena sidan och avknoppningen Mad Monk Center for Anachronistic Media på den andra. Amoeba besökte jag pliktskyldigast (inga CD eller DVD till fullpris kändes lockande) men hos den galne munken (dit man utlokaliserat böcker, serier och vinylskivor) var situationen annorlunda. Till sist spenderade jag $2.14 på Linda RonstadtsHeart Like  a Wheel, den enda av hennes nödvändiga 70-talsplattor jag inte hade på vinyl. I utmärkt skick dessutom. För det priset kan jag svälja att man ej tillhandahöll någon kasse (i god ekologisk anda) utan jag fick försöka få ner den i min befintliga ”fotoväska” fast det var trångt.

  

Amoeba Records och Mad Monk Center for Anachronistic Media.

Jag spankulerade sen via Dwight Way och Shattuck Avenue (där jag såg en vackert patinerad Plymouth Barracuda av 60-talsmodell stå parkerad) till downtown Berkeley.
Där finns den alldeles underbara butiken Half Price Books som är nästan lika bra som The Strand i New York (fast mindre) och jag skruttinerade utbudet grundligt under en dryg halvtimme. Dock hittade jag inget som kändes oumbärligt idag, utan gick tomhänt därifrån. Det är en kort sträcka till BART-stationen så jag var tillbaka i Oakland 13.38, väl inom de tre timmar jag beräknat att besöket i Berkeley skulle ta i anspråk.

 Nu var Lars hungrig och föreslog helt självmant att en sen lunch borde intas på min favoritrestaurang i grannskapet, Buttercup Diner. Ombyggnationen och renoveringen av restaurangen och det vidliggande hotellet som varit i full gång vid mitt senaste besök var nu klar. Till Lars stora besvikelse hade det ej blivit någon takterass på restaurangen, men hotellets gym fanns nu på andra våningen med väggar helt i glas som garanterade full insyn på de som spänstade där. Alltid något. Som vanligt när jag är här spelar det ingen större roll här mycket jag läser i menyn, det slutar ändå med att jag beställer lever, bacon & potatismos. Och varför inte? Det är ju svårslagbart i dessa sammanhang. Lars bestämde sig för köttfärslimpan.

Lever med lök och bacon.

Men innan huvudrätten kom på bordet skulle det ätas förrätt, i mitt fall ”clam chowder” av den vita typen som jag tror på östkusten förknippas med New England. Alltsammans blev tämligen mäktigt, allrahelst som jag utnyttjade min gratispåfyllning av lemonaden jag valt som måltidsdryck. När allt var uppätet och vederbörligen betalat hade vi tänkt att företa en utflykt till Emeryville och vad som väl får sägas vara det närmaste man kommer Trader Vic’s ursprungliga tiki-restaurang vilken fanns i Oakland, nämligen filialen i Emeryville. Dit var det inte långt, så planen var från början att ta gratisbussen som går från Jack London Square till downtown och sen därifrån med BART till Emeryville. Dock verkade inte bussens tidtabell passa oss, så Lars kallade på en Uber-taxi som hade fördelen att den körde oss ända fram.

Trader Vic's i Emeryville.

Trader Vic’s visade sig vara ett större etablissemang med en rejäl bar med sjöutsikt och en ännu större restaurangdel. Kitschfaktorn var väldigt hög, men vi blev väl mottagna och fick ett bord i ett hörn med fönster i två riktningar. Detta skulle visa sig vara ett misstag för det blev rena drivhuset där när solen sjönk så den lyste rakt in. Jag beställde en ”1944 Mai Tai” som tydligen skall vara så nära originalet man kan komma med moderna romsorter, men jag kunde i ärlighetens namn inte känna någon större skillnad bortsett från att den inte var så söt som de moderna. Helt okej!

Jag sippar på en 1944 Mai Tai. Solglasögonen var nödvändiga inomhus.

Klockan fyra inträdde Happy Hour och då hade vi flyttat oss så vi hade bättre utsikt över baren, och kunde därför se hur bartendern förberedde drinkar tolv i stöten. När de sen blandades passade glaset i boston-shakerns rostfria halva och det krävdes därför inga extra moment för att hälla upp dem. Att dricka ur glaset som man blandar i är normalt inte tillåtet enligt etiketten för bartendrar, men jag antar att det hjälper till att hålla priserna nere (eller öka vinsten). Vi beställde ytterligare var sin drink till de lägre priserna och såg hur baren nu började fyllas med vad som måste vara fredagens ”after work”-publik. Men de var inte lika korrekt uppklädda som jag. När vi gick därifrån (utan att köpa ett souvenirglas för $10) var stället minst halvfullt.

Bevmo!, Powell Street Plaza.

 
Det är mindre än fem miles från Trader Vic’s till Lars lägenhet i Oakland så vi passade på att få lite välbehövlig motion och promenera tillbaka dit. På vägen stannade vi vid Powell Street Plaza shoppingcenter för Lars ville ha äpplen och jag passade under tiden på att inspektera Bevmo!s sortiment eftersom det fanns en filial här. Sen fortsatte vi söderut via San Pablo Avenue som slutar på Broadway i Oakland. är vi ändå var här ville Lars ta en titt på den koreanska cocktailbaren Blind Tiger på 2600 Telegraph Avenue men jag stannade utanför på behörigt avstånd.

När vi kommit hem efter att ha förflyttat oss nästan en mil till fots kände vi inte för att göra något särskilt, så först tittade vi på det enda avsnittet av Rick & Mortys tredje säsong som fanns tillgängligt (resten skulle börja sändas i augusti) och sen föreslog Lars att jag borde se den brittiska komediserien Fleabag som han själv blivit väldigt förtjust i. Det ställde jag mig positiv till, och vi såg det första avsnittet innan jag började känna mig pömsig och valde att gå till sängs. Det tar på krafterna att vara ute solen och motionera!

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.