Idag var det lördag. Jag hade bestämt mig för att försöka se utställningen The Summer of Love Experience: Art, Fashion, and Rock & Roll på de Young Museum någon gång under min vistelse och varför inte just idag? Men först övertygade jag Lars om att vi efter frukostomeletten borde inta vårt kaffe på World Ground Cafe i nästa kvarter vilket han gick med på. Trollformeln man skall framsäga där lyder ”two medium lattes” så behöver man inte göra tillägget ”with a double shot” för det är inkluderat i denna storlek. Lars kunde också förutsäga exakt vad det skulle kosta så jag slapp betala med kort och undvek på detta sätt den irriterande frågan om dricks (som man tydligen inte behöver ge när man köper kaffe över disk).
Morgonlatte hos World Ground Cafe.
Vi slog oss ned vid ett av de fåtaliga borden utomhus och njöt av det ännu så länge soliga men svala vädret. Lars observerade fasade på magasinsbyggnaden på andra sidan korsningen som tillhört W.P. Fuller Paint Co när detta var ett industriområde och gick över dit för att ta några bilder när vi var klara med kaffet.
Sen ämnade jag själv ta en snabb tur förbi Frälsningsarmén och Good Will Store i Oakland för att se om det fanns något nödvändigt krafs till salu, men så var inte fallet och jag fick återvända tomhänt. Det hänger nog helt och hållet på när man är där om det skall finnas av värde och idag var det fel dag.
Ungefär tjugo över elva var jag vid Lake Merritts BART-station och hann till min stora glädje med det tåg jag hoppats på. Men glädjen blev kortvarig eftersom det via högtalarsystemet meddelades att det var stopp på linjen längre fram. Stilleståndet varade i nästan en kvart och jag var framme vid Civic Center först en halvtimme senare. Lars hade rekommenderat mig att ta bussen till Golden Gate Park men det verkade tråkigt så jag bestämde mig för att istället gå sträckan (ganska exakt 5 kilometer) till fots.
City Hall och Fulton Street.
Efter att ha gått vilse i kvarteret norr om Civic Center hittade jag Fulton Street och höll mig sen till den under den dryga timma som promenaden tog. Det är inga riktigt branta backar i den här delen av stan, men det räcker till för att man skall bli ansträngd. Naturligtvis hade jag inte behövt ta på mig jackan, men gjort är gjort.
de Young Museum.
På de Young Museum ställde jag mig i kö och köpte biljett till utställningen men tackade nej till erbjudandet om hörlurar. Däremot föresatte jag mig att titta på alla videosnuttar och läsa alla skyltar. Det brukar räcka rätt långt. Utställningen gick grundligt till väga och det var en imponerande mängd affischer, skivomslag, klädesplagg och andra ting som samlats in och med ett narrativ som även innefattade nygjorda psykedeliska filmer och annat sammanfogade till en berättelse om vad som hände den där sommaren för 50 år sen. Och hur det påverkar oss än i denna dag. Att ett helt rum av utställningen var ägnat åt tryckteknik och hur posterkonstnärerna utnyttjade tillkortakommanden i denna till sin egen fördel säger något om ambitionsnivån. Den svenska textilkonstnären Birgitta Bjerke var verksam här under denna tidsperiod och hennes virkade sängöverkast som hon gjorde till Bob Weirs (i Grateful Dead) födelsedag intar en central plats i utställningen. Tyvärr fick Bob Weir aldrig se det (än mindre använda det) eftersom han och flickvännen gjort slut när det var klart efter två års arbete...
Jerry Garcias hatt.
Och på tal om The Grateful Dead som naturligtvis tillsammans med övriga San Francisco-band från tidsperioden är allerstädes närvarande så fanns Jerry Garcias cylinderhatt i amerikanska flaggans färger (a la fantasifiguren Uncle Sam) utställd i monter. Det var nog det tyngsta på hela utställningen för min del. När jag stod framför den kändes historiens vingslag väldigt väl...
Det hade tagit nästan två timmar (inklusive ett toalettbesök) att se allt, men det kändes som om jag nu var färdig med 1967 för den här gången. Min kritik mot utställningen är att jag tycker att man tappat bort undergroundserierna som också hade sitt ursprung i delar av hippierörelsen och hade förtjänat en framskjuten plats i beskrivningen av den gränsöverskridande konsten. Men som vanligt är det svårt att tillfredsställa alla.
Det hade tagit nästan två timmar (inklusive ett toalettbesök) att se allt, men det kändes som om jag nu var färdig med 1967 för den här gången. Min kritik mot utställningen är att jag tycker att man tappat bort undergroundserierna som också hade sitt ursprung i delar av hippierörelsen och hade förtjänat en framskjuten plats i beskrivningen av den gränsöverskridande konsten. Men som vanligt är det svårt att tillfredsställa alla.
Stiliserad gatuskylt, Summer of Love.
Nu kunde det detekteras ett visst skrik i magen så jag använde mig av telefonen för att lokalisera någon bra snabbmatsrestaurang i närheten, och det såg ut att finnas en på Geary Boulevard vid 5:e avenyn ungefär. När jag kommit till Geary via 8:e avenyn såg jag att det i korsningen med 6:e avenyn fanns en kombinerad Taco Bell/KFC och det var ännu bättre, så jag klev in där och beställde en 7-lagersburrito med liten läskeblask. Kön var kort så jag behövde inte vänta länge och en trappa upp var det gott om plats att sitta ned. Styrkt av detta fortsatte jag sen Geary österut (och kunde konstatera att någon Burger King fanns det ej på anvisad plats) med avbrott för besök på Frälsningsarméns ”family store” som ej heller de hade något jag behövde. I höjd med Parker Avenue hade en oförskämt fin Ford Maverick stannat vid trafikljuset så jag hann ta en bild av den. Ser man inte varje dag.
Ford Maverick.
Efter någon kilometer tog jag av till höger söderut och fortsatte på Turk Street tills jag åter befann mig i kvarteren runt Civic Center. Där tåg jag BART tillbaka till Oakland och klev av vid Lake Merritt kvart över sex. När jag kom fram till Lars bostad var han mycket ivrig att få komma ut och dricka öl på en veranda i solnedgången, så jag kunde i princip vända om direkt. Vi började med att gå till Beer Revolution där jag beställde deras körsbärscider på fat. Vi hittade också mot alla odds ett par sittplatser på deras veranda. Under över alla under. Som vanligt får man uppvisa legitimation för att bli insläppt här, vilket jag tycker är väldigt smickrande. Körsbärscidern var för övrigt inte dum, med en härlig djupröd färg.
Lars på verandan hos Beer Revolution.
Från Beer Revolution gick vi vidare söderut på Broadway mot Jack London Square. Men innan vi kommit så långt Såg jag en skylt på gatan utanför Overland Country Bar & Grill, som lät meddela att det denna kväll skulle bli scenunderhållning av Mitch Polzak och dessutom lektioner i dansen Two-step. Inte så konstigt då detta är den naturliga hemvisten i Oakland för de som gill Country-musik. Jag blev på grund av detta tämligen entusiastisk då jag sedan besöket på Grand National Roadster Show för ett par år sedan vet att Mitch Polzak är en mycket musikalisk person som vet att skapa ett bra drag närhelst han uppträder och genomdrev därför att vi skulle äta något här i väntan på att musiken skulle börja.
Overland Country Bar & Grill.
Det var inte så mycket folk där än, klockan var bara åtta, så vi studerade menyn och kom fram till att husets chili skulle vara trevligt, vilket var ett val som också rekommenderades av någon bakom disken vilken Lars uppfattade som ägare till stället. Däremot kunde vi ej sitta ned vid det bord vi tänkt oss, för där skulle det bli dansgolv och det flyttades undan. Men det gick lika bra att inta skaffningen sittande vid bardisken. Som komplement beställde jag en Golden State Cider och fick då slutligt bekräftat att jag blivit felserverad på Planks – så här hade det definitivt inte smakat där. Inget fel på chilin heller (jag proppade dessutom i mig också Lars majsbröd eftersom dylikt inte ingår i hans diet).
Efter avslutad måltid fick vi bevittna hur bartendern elegant hanterade en något överförfriskad dam med svårigheter att komma till beslut om vad hon ville beställa. Utan tvivel en svår konst som ser lätt ut på avstånd. Damen slog sig sen ner bredvid Lars och mig och fikade ivrigt efter komplimanger och som de gentlemän vi ändå är gjorde vi henne till viljes. Hon gick så långt att hon påstod sig ha svenska gener vilket nog inte var helt osannolikt med tanke på att hon såg väldigt bra ut och var vad jag kunde avgöra en äkta blondin (hon såg till att visa upp sig ur alla vinklar). Desto mer underligt att hon verkade ha så dåligt självförtroende?
Lars ansåg att vi borde hinna med ett besök på den taiwanesiska restaurangen och karaokebaren Dragon Gate ett kvarter norrut på Broadway innan Mitch Polzak skulle börja (danslektionen pågick för fullt) så vi gick dit och tog var sin fantasifull drink i deras bar medan Lars informerade sig om villkoren för att få abbonnera på karaoken en kväll i framtiden. Tydligen har han ett gäng som är roade av sådana upptåg.
Mitch Polzak & the Royal Deuces.
När vi återvände till Overland hade klockan passerat nio med råge, och Mitch Polzak med band hade redan höjt stämningen åtskilliga grader. Jag fattade posto alldeles bakom dansgolvet med bra utsikt över scenen och avlägsnade mig inte så långt därifrån under resten av kvällen. Mitch Polzak visade upp en större musikalisk variation än när han bara haft en timma till sitt förfogande på Grand National, och dansgolvet var välfyllt större delen av tiden. Jag fick intrycket att många av gästerna kände varandra sen tidigare (inte så konstigt då det troligen är ont om country-barer här) och Lars fick reda på att han spelade här var tredje vecka om han inte hade engagemang på annat håll.
Full fart på dansgolvet hos Overland Country Bar & Grill. Till höger lirar Mitch bluegrass.
Mitch Polzak höll igång oförtrutet nästan utan pauser ända till midnatt och publiken var med på noterna större delen av tiden. Ett bra band kan uträtta underverk med de rätta förutsättningarna. Men allting har ett slut och så också denna lördagskväll. När musiken tystnat tunnades publiken snabbt ut. Vi fann för gott att lämna Overland bar också vi, men det hade verkligen varit en minst sagt lyckad kväll. Skönt att det var en kort promenad till Lars residens.
Lars hade under kvällen fler gånger sagt att han tyckte bandet verkade bekant och när vi kom tillbaka kontrollerade han om han tänkt rätt, oc det hade ham förstås. Det visade sig att det var Mitch Polzak som varit ansvarig för underhållningen när han på nyårsafton hamnat på The Warehouse i Porta Costa efter att ha kört ett sällskap dit i egenskap av Lyft-förare. Hur stora är oddsen att två svenskar i Oakland som var för sig sett Mitch Polzak i andra sammanhang hamnar på Overland Bar & Grill vid samma tillfälle när han spelar just där? Ibland är sammanträffandena verkligen mycket underliga. Trött men nöjd törnade jag sen in på soffan till ljudet av ventilationsfläkten och väcktes sedan klockan tre av att en katt kom åt TV:ns fjärrkontroll och lyckades dra igång testbilden. Lyckligtvis kunde jag somna om.
Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.