Jag vaknade tidigt, men kände mig ändå fullt utvilad och kunde efter dusch och fyra svep med rakhyveln knata nedför trappan till frukostmatsalen som på Dolphin Motel är belägen bakom receptionen under bar himmel. Jag var i stort sett själv och kunde därför i lugn och ro förse mig av deras standardfrukost: flingor (fler sorter än tidigare), mjölk, yoghurt, halverade muffins från Costco, bananer, juice och deras utmärkta kaffe (mycket starkare än det ”normala” amerikanska kaffet). Fastän jag tog de mest ”hälsosamma” av flingorna är det en sockerchock som heter duga.
Jag riktade in mig på att hänga på låset idag, och gick därför tjugo i nio mot busshållplatsen vid Holiday Inn. Bussen kom, och tog som vanligt vändan över Shelter Island (det kan ju vara någon som vill stiga av) så framme vid San Diegos convention center var jag ungefär fyrtio minuter senare. Jag orkade inte gå runt till baksidan (där man brukar bli insläppt först) utan väntade tålmodigt vid ”C” (eller möjligen ”E”) tills man började låta besökarna gå in.
Frukost på Dolphin Motel och just avstigen ur bussen torsdag morgon.
Jag hade som första programpunkt idag tänkt att se ” Celebrate 50 Years of Underground Comix with Denis Kitchen” men den började inte förrän klockan 11 (och skulle pågå i rum nummer 9, ett säkert tecken på att det knappast skulle vara någon rusning efter platser) och dit var det ännu mer än en timme kvar. Så jag började strosa runt i den norre delen av lokalen och bland det första jag såg var Terry Dodson som kom ångande med bestämda steg. Han stannade dock för att hälsa och låta sig avfotograferas, och jag lovade att komma förbi senare och köpa på mig årets numrerade tryck.
Terry Dodson fångad i flykten & Thom Zahler med Long Distance #3.
Thom Zahler stod på sin vanliga plats, och jag styrde stegen åt det hållet för att avsluta en affär som börjat i fjol. Thom hälsade glatt och plockade genast fram det exemplar av Long Distance #3 som han tagit med sig enkom för min räkning i år. Förra året hade den varit slutsåld. Nu kunde jag äntligen läsa hela den fyranummers mini-serien från början till slut. Självklart signerade han den åt mig också. För övrigt berättade han att det blir en hel del My Little Pony-serier och att han trivs bra med att göra dem. Där jobbar han delvis på gammaldags sätt med penna och papper för att dra nytta av efterfrågan på originalsidor. Vi skiljdes åt i förvissningen om att vi skulle stöta ihop igen flera gånger under de kommande dagarna.
Jag hann observera (och helt kort hälsa på) en mycket upptagen Don Rosa som gick igenom tjocka buntar med äldre funny animal-serier hos Terry’s Comics. Jag fotograferade dagens första riktigt bra Harley Quinn (som hette Taylor DeFilippo i det civila) samt sprang ihop med min favorithäxa, Sabrina Spellman, som här cosplayades riktigt bra (fräknar och lösögonfransar på plats) fastän hon själv erkände att hennes hemmagjorda kvast verkligen var i vägen ibland.
Sabrina the Teenage Witch cosplay.
Klockan elva var jag på plats i rum 9 där det var oroväckande mycket folk jag känner igen i publiken numera (jag hälsade på herrn bredvid mig som lätt förvånat observerade att det här hade vi nog gjort förut) och kunde sen lyssna till hur Rob Salkowitz ställde ledande frågor till Denis Kitchen som visade bilder från sin karriär som verksam i undergroundseriebranschen. Han hade varit både förläggare och kreatör vilket gjorde att han har ett tämligen unikt insiderperspektiv och kunde berätta åtskilliga roande och intressanta episoder från undergroundserierna barndom. Detta var vad som saknats i utställningen på de Young Museum men det var ingen nackdel att ha sett den eftersom Denis Kitchen namndroppade dåtidens celebriteter friskt och förutsatte att åhörarna visste vad han pratade om.
Rob Salkowitz och Denis Kitchen.
När Denis Kitchen berättat färdigt om sina minnen (och hållit tidsschemat perfekt) förflyttade jag mig på snabbast möjliga sätt ner på bottenvåningen och kön till Joëlle Jones signeringspass i DC:s monter. Jag hade ett tiotal personer före mig, men då det återigen (som brukligt är hos DC) fanns en övre gräns för hur många objekt man fick langa fram när det var ens egen tur borde det inte ta längre tid än tjugo minuter att komma i position. Jag hade tagit mer splaschuppslaget från Lady Killer 2 #4 men ämnade för att maxa skrytfaktorn endast låta henne skriva på den ena halvan denna gång. Då kunde jag köa till henne på nytt hos Dark Horse på fredagen.
Ryan McCluskey & Joëlle Jones.
Nåväl, Joëlle hade med sig sin karl, Ryan McCluskey, och det var han som först identifierade mig från Örebro Seriefestival 2016 (då jag hängt alldeles för mycket vid deras bord) och då kände även Joëlle igen mig. De försäkrade båda två att det hade varit en mycket förnöjsam vistelse i Sverige och att de gärna skulle komma tillbaka om tillfälle gavs. Joëlle skrev på vänster sida av uppslaget (och förstod till att börja med inte mitt ändamål med att köa två gånger) och jag lovade återkomma om höger sida nästa dag innan de efter mig i kön skulle ha sina tidningar autograferade och jag fick lämna plats åt dem (ett visst mått av avundsjuka på mina originalsidor kunde helt enligt planen detekteras bland dessa).
Klockan ett hade jag och Robin gjort upp om att träffas vid ”A” i lobbyn för att gå ut på stan och äta en gemensam lunch. Vi anlände båda dit ungefär samtidigt (Robin såg mig innan jag såg honom) och gick sen ut i värmen mot övergångsstället vid första avenyn. Det forcerades på första försöket och vi promenerade sen norrut till Horton’s galleria och tog den slöa hissen upp till 6:e våningen där snabbmatsrestaurangerna finns. Vårt mål var såklart Taco Bell, och jag beställde (osäker på hur hungrig jag var egentligen) en ”crunchwrap supreme combo” som även innehöll en taco och en medium Dr Pepper. Det var fullt tillräckligt visade det sig, och vi hade också flytet att kunna sitta ner inomhus vid ett av de fem borden i restaurangen. Jag plockade med mig så många påsar av den starka Diablo-såsen jag kunde utan att skämmas, för den är inte dum alls och behövs i mitt kylskåp hemmavid.
Välgjorda cosplay: Squirrel Girl samt Tammy & Birdperson.
När vi avslutat vår måltid återvände vi samma väg som vi kommit via den slöa hissen. Vid övergångsstället och järnvägsövergången fick jag syn på en alldeles utomordentligt välliknande Squirrel Girl som jag sett tidigare under dagen men då inte hunnit fotografera. Nu kunde jag råda bot på detta för damen ställde mer än gärna upp på några bilder medan vi väntade på grön gubbe. Robin berättade sen att hon redan varit synlig i sociala medier med mycket uppskattande kommentarer. Det måste vara ekorr-looken tagen till sin yttersta konsekvens! Framme i lobbyn igen sprang vi ihop med en mycket välgjord Birdperson från Rick & Morty och medan vi tog våra bilder av honom dök naturligtvis en Tammy upp (hon hade handlat snacks) så det blev utan tvekan det snyggaste paret vi såg denna dag. Mycket imponerande cosplay.
Jag tog med Robin bort till Artist’s Alley så han skulle få säga ”hej” till Patrick och Shelly Block, och när hälsningarna var avklarade bestämde vi oss alla slutgiltigt för att äta middag tillsammans på fredagskvällen. Sen skildes jag och Robin åt för jag skulle gå och lyssna på ännu ett panelsamtal i rum nummer 9, denna gång med temat ”Why Will Eisner Still Matters at 100”. De som skulle reda ut detta var Maggie Thompson, Jackie Estrada, Paul Dini& Paul Levitz som alla kom i tid och därför kunde börja utan dröjsmål.
Paul Levitz, Jackie Estrada, Maggie Thompson & Paul Dini.
Det var nog tur, för här var inte resonemanget speciellt anekdotiskt utan tog fasta på Will Eisners pionjärarbete båda vad gällde serieberättandet i gemen och hur han etablerat serieromanen som ett medium att räkna med. Man berörde också hans aldrig sinande intresse för nya vinklingar och användningsområden för seriemediet och hur uppmuntrande han varit mot yngre serieskapare som ännu ej etablerat sin egen stil och plattform i serievärlden. Det blev kanske en aning abstrakt och högtravande emellanåt, men på det hela taget mycket lärorikt. Allt på Comic-con behöver ju inte vara lättspydd underhållning.
När panelen var slut strövade jag omkring nere på golvet en stund där jag då bland annat konfronterades med en mycket porträttlik Tank Girl och cosplayduon Sara DeLeon& Lexi Rimoldi som under artistnamnet Sexicosplays ägnar sig åt just detta. Denna första dag uppträdde de i skepnad av Harley Quinn & Poison Ivy och det tillstyrkte jag naturligtvis så kraftigt jag kunde. Bilder blev det också.
Bedrägligt gullig Harley Quinn.
Jag drog mig sen mot David Grisez och leksaksmontern där nu även en något mindre stressad Don Rosa uppehöll sig. Det blev mycket serieprat, framför allt om serieoriginal, och jag lovade Dave att ordna så att Dan Parent skulle titta på en förmodad Dan DeCarlo-serie från sent 50-tal som Dave lnhandlat till ett pris som inte var DeCarlo-mässigt. Med tanke på den expertis Dan besitter i ämnet borde han vara rätt man att avgöra om Dave gjort ett fynd.
David Grisez och Don Rosa tittar i konstkatalog på torsdagen.
Jag visade Kalle Anka Extra 3/2017 för Don, och han började genast kritisera färgläggningen i den eftersom någon bestämt att Joakims stuga vid Ångestfloden skulle ha en blå dörr. Don ansåg (med all rätt) att Joakim nog hade annat att släpa på under den mödosamma vandringen till sin inmutning än penslar och färg. Däremot fick han inte signera den vid detta tillfälle eftersom jag inte ville veta av någon gräddfil utan tänkte stå i kö när han hade sitt pass i Fantagraphics monter nästa dag.
Sista ärendet för dagen var att gå förbi Terry Dodson (som hade sett väldigt upptagen ut tidigare under dagen) och köpa loss årets konsttryck som hade Wonder Woman som motiv. Det blev nummer 57 av 100 och det får jag känna mig nöjd med, tycker jag. Jag avstod från ytterligare inköp, mest beroende på att jag inte tittade i hans mappar med serieoriginal och att han inte framställt någon ny skissbok utan fortfarande sålde fjolårets. Och den har jag ju redan. En annan uppmuntrande observation var den amerikanska Dark Horse-upplagan av Kim W. Anderssons Alena som fanns till försäljning i detta förlags monter. Kaxigt.
Kim W. Anderssons Alena från Dark Horse och Broadway efter 19.00.
Mässhallen stängde klockan sju, och vis av tidigare misstag försökte jag inte ens ta mig till mitt hotell för en uppfräschning innan det var dags att närvara vid den middag för samlare av serieoriginal som Brian Peck står värd för. Den var utlyst till klockan åtta och jag fördrev tiden fram tills dess med att gå en sväng på stan och kolla in folklivet.
När klockan var halv åtta vände jag söderut, korsade järnvägsspåren på ett otillåtet sätt vid Kettner Boulevard och fortsatte sen över Harbor Drive in i turistfällan Seaport Village. Den vanliga restaurangen middagen brukar hållas på, Harbor House, var denna kväll abonnerad, så Brian hade flyttat evenemanget till Edgewater Grill lite längre västerut. När jag kom dit träffade jag snart ytterligare personer som var ute i samma ärende, och fastän inte Brian själv dykt upp än blev vi anvisade ett långbord där det var meningen att vi skulle sitta under kvällen. Brian själv dök snart upp, och sen droppade övriga in en efter en tills det var ett 15-tal personer där. Vi hade under tiden läst i menyn (jag hade faktiskt tittat på webben i förväg) och gjort våra beställningar. Det blev en Tuna Melt för min del. Maten kom snart på bordet och visade sig vara alldeles utmärkt. Inte nog med att min smörgås var rejält tilltagen, den serverades med ett berg av klyftpotatis, sallad och dressing. Naturligtvis ingick även en skål med clam chowder till förrätt. Men då jag inte ätit på sex timmar slukade jag allt även om det tog sin lilla tid.
När klockan var halv åtta vände jag söderut, korsade järnvägsspåren på ett otillåtet sätt vid Kettner Boulevard och fortsatte sen över Harbor Drive in i turistfällan Seaport Village. Den vanliga restaurangen middagen brukar hållas på, Harbor House, var denna kväll abonnerad, så Brian hade flyttat evenemanget till Edgewater Grill lite längre västerut. När jag kom dit träffade jag snart ytterligare personer som var ute i samma ärende, och fastän inte Brian själv dykt upp än blev vi anvisade ett långbord där det var meningen att vi skulle sitta under kvällen. Brian själv dök snart upp, och sen droppade övriga in en efter en tills det var ett 15-tal personer där. Vi hade under tiden läst i menyn (jag hade faktiskt tittat på webben i förväg) och gjort våra beställningar. Det blev en Tuna Melt för min del. Maten kom snart på bordet och visade sig vara alldeles utmärkt. Inte nog med att min smörgås var rejält tilltagen, den serverades med ett berg av klyftpotatis, sallad och dressing. Naturligtvis ingick även en skål med clam chowder till förrätt. Men då jag inte ätit på sex timmar slukade jag allt även om det tog sin lilla tid.
Middagen för serieoriginalsamlare torsdag kväll på Edgewater Grill.
Utöver serieoriginal kom mycket av bordssamtalet i min ände att handla om hur illa alla mådde av att ha en imbecill person i Vita huset som skämde ut landet i hela världen, men jag lugnade de runt omkring mig med att jag visste att de vettiga människorna fortfarande var i majoritet och de ju inte kunde rå för att valsystemet ser ut som det gör. Jag fick även berätta om det svenska socialförsäkringssystemet som mina bordsgrannar tyckte lät som ren science fiction, men jag poängterade att det bygger på att vi betalar skatt i en omfattning som de har svårt att föreställa sig. Tyvärr har också en sådan utomordentligt trevlig sammankomst ett slut, så klockan tio bröt sällskapet upp (efter att ha betalat notan kontant och prisat kökets kokkonst) och jag gick tillbaka mot centrum. Jag gjorde mig ingen brådska utan njöt av att temperaturen nu nått behagliga nivåer. Först tänkte jag köpa en glass, men köerna och det faktum att jag fortfarande var ganska proppmätt fick mig att avstå. Jag hamnade på en buss som avgick omkring klockan 11, men som vanligt vid denna tid på kvällen var det kö på Harbor Drive så det var närmare midnatt när jag hämtade ut min rumsnyckel i receptionen och drog mig tillbaka för natten. Jag kunde inte vara annat än tillfreds med första dagen på Comic-con.
Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.