Mitt bagage stod packat, Lars klev upp och brassade omelett redan före klockan sju och av gårdagens utsvävningar i tiki-drinkarnas underbara värld märktes inte ett spår. Efter en dusch och fyra svep med rakhyveln satte vi oss till bords och kalasade på vad Lars åstadkommit vid spisen. Idag var det bacon och kimchi som fyllning vilket var precis vad jag behövde för att klara mig tills jag landat i San Diego.
Sedan tidigare avresor sitter rutinerna nu ganska bra, så för att hinna med min vanliga flight, UA1900 med avgång kvart i elva, borde jag vara ombord på det BART-tåg som lämnar West Oakland i riktning söderut strax efter klockan åtta. Dit var Lars som vanligt snäll nog att köra mig (vitsen med att åka från West Oakland är att man då är på rätt linje från början och slipper byta) och när jag klivit ur hans Subaru och vinkat hej då för denna gång var det en smal sak att fixa biljett och ta sig upp till plattformen.
BART anländer till West Oakland Station.
En och en halv timma senare hade jag kommit fram till gaten i terminal 3 från vilken UA1900 skulle utgå ifrån. Som vanligt blev tåget snudd på folktomt när det passerat San Franciscos centrala delar. Även om det bara tar tre minuter att gå från BART till terminal 3 sparade jag på stegen och nyttjade det förarlösa tåget istället. Jag hade så gott om tid att jag inte ens blev irriterad när jag råkade stå 10 minuter i fel kö till säkerhetskontrollen (jag borde anat oråd när jag märkte hur fort den rörde sig) och tvingades byta när jag kommit fram till pass- och boardingcardinspektören.
I gaten blev det snart tjockt med folk och utropen där den som hade tid och möjlighet uppmanades att ställa sin plats till förfogande för maxbeloppet $700 klingade till största delen ohörda. De som vill till Comic-con och bokat sig på denna synnerliga behändiga flygning flyttar inte på sig i brådrasket, allra helst som det skulle betyda avresa efter klockan sex och därmed missad Preview Night. Åtminstone en guldkortsinnehavare kände inte till detta utan var mäkta (och högljutt) irriterad över att han ej kunde få plats (det brukade ju alltid gå bra annars att komma sent till denna flight). Robin reste som sagt med Virgin så han befann sig i Terminal 2, vi skulle inte ses innan vi var framme på destinationen.
UA1900 görs klar för start.
Avgång 10.45 klarade man inte av, men förseningen var inte större än att den kunde tas in under den tämligen korta flygningen till San Diego. Passageraren i sätet bredvid mig var troligen en av få som inte hade anknytning till Comic-con utan hörde till lokalbefolkningen. Han hade helt glömt bort att staden nu stod i begrepp att belägras av allsköns populärkultur, och hade gärna ställt sin plats till förfogande om han inte hade haft biljetter för sig och familjen till ett musikevenmang samma kväll. Enda avbrottet i flygningen var att jag blev serverad både ginger ale och Bloody Mary-mix av den trevliga flygvärdinnan. Här snålades det inte, minsann. Drygt tjugo över tolv hade planet landat i San Diego och jag hunnit förflytta mig till bagagebandet där nu en nervös väntan tog sin början. Nackdelen när det är kort avstånd från gaten till ankomsthallen (vilket det är i San Diego) är att väntetiden på bagaget upplevs som längre än om man fått promenera i tio minuter först. Bredvid mig stod seriekändisarna Danny Fingeroth och Paul Levitz i samma ärende. Efter vad som kändes som en evighet dök min Samsonite (som numera är ganska ensam om att vara av denna modell) upp på bandet och jag förflyttade mig till taxikön utanför terminalbyggnaden. Till min stora förvåning behövde jag inte lämna några detaljerade upplysningar om var Dolphin Motel ligger, utan chauffören tog mig dit utan onödiga omvägar på kortast möjliga tid (förklaringen var att Red Cab är det bolag motellet använder sig av i vanliga fall).
På väg mot taxikön på San Diegos flygplats och till höger Dolphin Motel.
Framme hälsades jag välkommen på ett översvallande sätt av Greg som tjänstgjorde under dagtid, och fick ett rum på övre våningen i samma del av huvudbyggnaden som sist (mitt emot). Eftersom det alltid är bra att ha vatten till hands plockade jag åt mig en komplimentär flaska och ställde den i kylskåpet (som måste pluggas in i väggen och slås på för att fungera). Jag ägnade mig sen en stund åt att koppla upp datorn (lösenordet till det trådlösa nätverket hade inte ändrats sen tidigare år) och få kontakt med Robin via Twitter. Han hade haft Jeremy Williams och Adam Savage med på sitt flyg, vilket han såklart var mycket nöjd med. Vi enades om att försöka träffas nedanför trapporna vid convention centret klockan fyra. Innan dess gjorde jag ett misslyckat försök att lokalisera postkontoret i Point Loma som skulle ligga på Cañon Street och när jag gav upp var det hög tid att ta sig till första bussen som skulle avgå från sedvanlig hållplats utanför Holiday Inn.
Robin håller låda.
Jag hamnade som nummer två i kön efter en familj som verkade vagt bekant, och när vi presenterat oss visade det sig att det varit frun som för några år sedan (2014) organiserat telefonterrorn mot bussbolaget när den (bussen) aldrig behagade visa sig. Inga sådana problem i år utan strax efter klockan fyra kunde jag kliva ur bussen och snabbt lokalisera Robin som tålmodigt stått och väntat på mig vid ”C” ungefär. Jag tog fram den hos Lars upphämtade lådan som innehöll vara biljetter och sedan fortsatte vi till incheckningen en trappa upp. Robin ville ha den jätte-väska som tillhandahålls, men jag hoppade som vanligt över den och nöjde mig med att ta emot alla papper och broschyrer inklusive årets souvenirbok (med Jack Kirby & Will Eisner-tema då det i år är 100 år sedan de föddes). Detta var avklarat före halv fem och vi bestämde oss sen för att försöka äta något innan Preview Night skulle öppna klockan sex. För detta ändamål tog vi oss till Hortons galleria och Taco Bell där jag beställde en Crunchwrap combo (som även innehåller en taco) vilket stillade den värsta hungern efter att ha varit på resande fot hela dagen. Sen gjorde vi så lite som möjligt fram tills det var dags för Preview Night utan ägnade tiden åt att gå igenom programmet och göra en grovplanering för de kommande dagarna.
Robin incheckad och klar, sen övergångsstället vid 1st Avenue.
När dörrarna slogs upp (vill man komma snabbt in är det trapporna från mezzanin-våningen på baksidan som är bäst) hade jag som mål att först ta mig till DC Comics för där skulle Jimmy Palmiotti och Amanda Conner inleda signeringen vid ett av de därför avsedda borden. När jag kom dit hade jag ett 15-tal personer före mig i kön men tack vare att mängden objekt som varje person fick lämna fram var begränsad till tre gjorde jag bedömningen att det skulle gå tämligen fort ändå. Medan jag stod i kön (som tyvärr stördes av att den skymde ett vitrinskåp med figuriner som många ville ta en titt på) gjorde jag ett avsteg från min vanliga policy att inte ta emot gratis skräp som delas ut till höger och vänster av allahanda nasare och deras assistenter och snappade åt mig ett exemplar av Harley’s Little Black Book #1 som jag visserligen redan äger men som var förpackad i en svart plastpåse med Harley Quinn-motiv av Amanda och det kändes ju nödvändigt.
Jimmy Palmiotti & Amanda Conner.
När det blev min tur sken Amanda upp i ett ”Hi, how are you!” så det är nästan som att träffa en gammal vän vid de här tillfällena. Både hon och Jimmy satte sina namnteckningar i mina medhavda samlingar, Harley Quinn #1 och Harley Quinn and Power Girl (inte Jimmy som fubbade) samt mitt förstaexemplar av Harley’s Little Black Book #1. Amanda ritade också dit en pratbubbla i de båda förstnämnda med texten ”I ♥ Karl-Erik!” från fröken Quinzel. Och det är ju bra att ha skriftligt på det från den som bestämmer över henne. Flickan är ju lite ... öh... obalanserad så motsatsen vore skrämmande. På detta sätt poängterade också Amanda att hon numera inte behöver fråga vad jag heter vilket hennes man fortfarande måste. Jag avslutade med att ta en bild på dem och upptäckte därför inte förrän jag kommit hem till hotellet att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn and Power Girl så jag fick en anledning att köa till dem igen.
Nästa anhalt var bordet där Dan Parent av hävd är placerad i Small Press Area och där numera även hans kollega Fernando Ruiz gör honom sällskap. Herrarna hälsade entusiastiskt och vi utbytte artigheter om vad som pågått sedan vi träffades senast. De har bland annat dragit igång en Kickstarterkampanj för nästa del av sin serie Die Kitty Die, och fastän själva boken inte fanns ännu hade jag tänkt att att plocka åt mig den originalsida som jag var berättigad till. Det fanns gott om original att välja på, men jag fastnade till sist efter mycket funderande för en sida av Dan ur den vid denna tidpunkt ännu ej utgivna Your Pal Archie #1 där Jughead framför Archies ’65 Mustang på ett minst sagt vårdslöst sätt. Dan berättade att man faktiskt haft direktiv att teckna den som en 1964 (egentligen 1964 ½) så det är förklaringen till bikakemönstret som ibland skymtar i dess grill (’66:orna hade ribbor i grillen). Även Fernando hade ungefär en decimeter serieoriginal med sig, och han påstod att det bland dessa borde finnas några från miniserien ”The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.” som jag frågat efter flera gånger men som han aldrig haft tid att rota fram. Nu blev det enklare om jag gjorde jobbet själv!
Fernando Ruiz med serieoriginal.
Mycket riktigt fanns det där två sidor från Die Kitty Diesförsta nummer som jag gillade men också flera från tidigare nämnda miniserie. Däribland vad som troligen är den näst bästa bilden på Sharry the Spy-Girl så den slank också med. Fernandos sidor är inte dyrare än att man kan köpa flera! Med en förvissning om att vi säkert skulle ses fler gånger under de närmaste dagarna tog vi farväl för denna gång.
I närheten av Dan och Fernando finns leksakshandlare Bob och Don Rosas vän David Grisez som jag såklart stannade till hos. Detta är nog den plats där jag alltid kan hittas någon gång varje dag under Comic-con, för jag och David har en stor samsyn på saker och ting och alltid mycket att prata om. Don däremot var någon annanstans (jag sprang ihop med honom i Golden Age-avdelningen och vi hälsade som hastigast). På Preview Night är det sällan något riktigt tryck i cosplayandet, men jag såg i alla fall en utmärkt Hello Nurse från Animaniacs som gärna ställde upp och lät sig fotograferas.
"Hellooooooo, Nurse!"
Jag passerade även Terry Dodson som hälsade glatt och berättade om den nya serie han och Matt Fraction jobbar på och som därför gjort att nästa del av Red One skjutits på framtiden. Den heter Adventureman och innehållet beskrev han så här: “It’s about a retired policewoman with a young son that discovers the fictional adventures of a pulp hero named ‘Adventureman’ weren’t so fictional after all when she inherits his mantle in the present day. But she inherits all of his old scores, grudges, and enemies, too.” Det låter som om det skulle kunna bli kul. Fraction brukar skriva underhållande manus. I Artist’s Alley saknade jag Rich Koslowski som tydligen stod över detta år, men på sedvanlig plats hittade jag Patrick& Shelly Block som påstod att de precis diskuterat om jag skulle dyka upp i år. De hade mycket att förtälja om sin resa till Kina där de föreläst om animation på ett universitet, så vi bestämde på stående fot att äta middag som traditionen bjuder, och som vanligt var det fredagskvällen som var bäst lämpad för detta ändamål. Skapandet av Frostlings gick också efter planerna och jag fick se några exempel på cde färdiga sidorna som inte bara är hankolorerade i akvarell, de har även handritade bårder i olika mönster runt kanten.
Joe Staton med E-Man #25.
Jag hade redan när förteckningen över vilka som skulle finnas i Artist’s Alley offentliggjordes för några månader sen observerat att Joe Staton skulle ha bord, så därför hade jag tagit med två av mina originalsidor av honom samt E-Man #25 för signering. När jag hittat honom och framfört mitt ärende var han mycket tillmötesgående, så det kändes lite snålt med en donation på $5. Jag slog därför till på en kommission av honom och föreslog att han skulle teckna en ”naughty Nova Kane” vilket hans hustru (som hade hand om räkenskaperna) hade mycket roligt åt. Sen diskuterade vi hans arbete på Dick Tracy som jag försöker följa när jag hinner, och han berättade att manusförfattare Mike Curtis lämnar kompletta manus till honom och han kan själv välja i vilken ordning han tecknar dem. Kravet är dock att alltid ha sex veckors framförhållning. Han kunde även slå fast att en kommentar med blåpenna i marginalen på mitt Guy Gardner-original troligen kom från textaren. Han höll dock med om att Ice är ”cute” i den rutan.
Det var fortfarande en och en halv timma kvar av Preview Night så efter att ha plockat upp Robin vid IDW:s monter slog vi följe en stund. Robin hade beslutsångest om han skulle investera i Fantagraphics totala Don Rosa-utgåva. Han var svårt frestad men kände att han behövde mer tid för att bestämma sig. Tiden går fort när man har roligt, så klockan nio skiljdes vi åt för att jag skulle ta bussen mot Point Loma och Robin hade kallat på en Uber för att komma till sitt vandrarhem (han hade slopat planerna på AirBnB). Kvällstrafiken var ganska tät så det dröjde innan bussen kommit ut på Harbor Drive, men ungefär tjugo i tio var jag tillbaka på mitt hotellrum.
Dolphin Motel med neonet tänt.
När jag lastat av det jag haft med mig till och från Comic-con och slagit igång datorn tyckte jag det kunde vara lämpligt att besöka Ralph’s-filialen på Rosecrans Street och handla upp mig på lite att knapra på medan jag bildbehandlade och twittrade före sänggåendet. När jag kommit dit hade jag tur, för på hyllan med korta datum hittade jag en kartong med ett dussin olika donuts med varierande glasyr och fyllningar för endast $1.49. Tillsammans med två liter Dr Pepper stannade alltså mina utgifter väl under fem dollar! Jag gick därefter tillbaka till Dolphin Motel och satte i mig två av munkarna nedsköljda med inte fullt så kall Dr Pepper (jag orkade inte gå bort till ismaskinen på parkeringen, den närbelägna är låst efter 10 på kvällen) medan jag såg till att meddela omvärlden vad jag haft för mig denna första dag på Comic-con.
Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.