Jag lyckades sova till halv fem men gick då upp för att hinna med att twittra och skriva dagbok före 6.30 när frukostmatsalen öppnade. Att äta så tidigt som möjligt är enda chansen att slippa stimmet som blir följden när alldeles för många turister skall försöka kasta i sig mat på ett alldeles för begränsat utrymme. Tyvärr hade det ännu inte öppnat utan det blev till att stå och trampa otåligt i lobbyn ett par minuter i väntan på detta. Men sen slogs dörren upp och jag kunde inmundiga ungefär samma kombination som igår. Dock fanns det ej några donuts tillgängliga denna morgon utan jag fick nöja mig med en muffins. Jag bytte också den milt sagt blaskiga apelsinjuicen mot äppledito vilket var långt bättre och godare.

Tillbaka på mitt rum loggade jag in på Metropolitan Transport Authoritys hemsida för att ta reda på hur tågen ut på Long Island gick idag (och om det var några kända förseningar utöver de som orsakades av de just nu pågående banarbetena). Ett tåg till Ronkonkoma 10.14 verkade passa bra så jag ringde det Bausertska residenset och meddelade att jag skulle vara i Hicksville 10.59 och gärna såg att jag blev upphämtad där. När tiden var mogen tog jag den korta promenaden till Penn Station där biljettköp (manuellt över disk) och embarkering inte beredde några problem när det väl tillkännagivits vilken plattform tåget skulle gå ifrån.

  

  

Jag och Ken i poolen. Till höger Craig, Doris och Ken.

Under resten av eftermiddagen tog vi det sen mycket lugnt. Den enda större aktiviteten var att jag och Ken efter klockan tre tog på oss badkläder och med handdukar som enda bagage knatade över till Bob och Doris för ett dopp i poolen. Till att börja med var det enbart barnbarnen som gjorde oss sällskap, men sen kom först sonen Craig (som jag inte träffat på flera år) och sen Bob själv dit. När vi klivit upp ur vattnet och blivit någorlunda torra anslöt också Doris och hennes svägerska som var ivriga att förhöra sig om min resa så här långt och vad jag skulle ta mig för i Kalifornien.

Ken & Ros bakgård.

Vi hade bestämt att dagen skulle avslutas på Manhattan, så när vi återkommit från Bob & Doris gjorde vi oss klara för att ta tåget från Hicksville in till Penn Station. Dessförinnan hade dock Ken inte utan stolthet visat upp hur trädgården artade sig efter att den fått omstartas efter orkanen Sandys härjningar. De nyplanterade träden var nu imponerande stora, och de blommande buskarna hade måst tuktas rejält detta år. Basilikan växte så det knakade (men Ros knep att göra halvfärdig pesto och frysa in tar hand om överskottet) och även i övrigt såg allt bra och välordnat ut. Vid fågelbordet snurrade gråsparvarna omkring, avlösta av ett par röda kardinaler som var lite skyggare.
Parkeringssituationen vid stationen i Hicksville var kaotisk på grund av ombyggnaden av den ena plattformen, så Ken valde att ställa bilen på West Barclay Street, utanför själva parkeringsplatsen. Biljettinköp gick enkelt (jag hade ju tur och returbiljett) och 16.53 kom tåget in på stationen. Förseningen till Penn Station uppgavs vara 8 minuter och jag tror inte den utökades. Det var tyvärr ett tåg som gjorde uppehåll på de mindre stationerna, så klockan var nästan sex när vi var framme vid slutdestinationen. Promenaden till hotellet gick fort, och jag passade på att göra mig av med lite bagage (och gav Ken och Ro möjlighet att se hur ”stort” mitt rum var) före den fortsatta hissfärden till fjortonde våningen och hotellets takbar.

Empire State Building från min takbar.

Happy Hour innebär ”well drinks” för $4 (vilket gör det enkelt att lämna en dollar i dricks) och jag tog en rom och cola som var försvarligt stark. Ken hamnade däremot i en diskussion om huruvida en Cosmopolitan på enklare spritsorter var att betrakta som en ”well drink” och det hela slutade med ett högre pris för denna och mindre med dricks åt bartendern (som verkat ointresserad). Enda lediga hörnbordet var i hörnan där rökning var tillåten, men då ingen av oss röker besvärades vi ej av detta. Baren är inte märkvärdig, men trevlig, och det ger en speciell känsla att se Empire State Building torna upp sig i blickfånget. Den är imponerande stor på detta nära håll!

  

Mott Street i Chinatown. I kö till Wo Hops.

Vid sju kände vi oss nöjda med barhänget och tog oss ner på gatan för en kort promenad till tunnelbanestationen vid 34:e gatan/6:e avenyn där vi hade turen att haffa ett expresståg söderut. Vi kunde därför gå av vid Brodway/Canal Street och därifrån till fots ta oss till den kända adressen 17 Mott Street och Wo Hops kinesiska restaurang. Kön var tämligen lång, den varade hela trappan och en bit på trottoaren, men väntan blev trots detta inte särskilt lång. Det tog ca en tjugo minuter, men sen hade vi fått ett bord och kunde beställa. Eftersom vi bara var tre idag enades vi om tre rätter plus revspensspjäll att börja med. Bara jag får mitt friterade fläsk med grönsaker är jag helt nöjd, så det gjorde iget att det var osedvanligt lite kött på benen denna kväll. Ken var inte helt nöjd med servisens effektivitet (och på sommaren måste man säga till om man vill ha te) och snålade på dricksen när det var dags att betala (”needs more training"). På det hela taget är jag dock nöjd. Wo Hops har en mycket hög lägstanivå.

Utanför trängseln i Chinatown Ice Cream Factory.

Helt i enlighet med traditionen gick vi sedan mot Bayard Street och Chinatown Ice Cream Factory där det var något mindre kaotiskt en onsdagskväll (men det lönar sig i alla fall att veta vad man vill ha) och vi kunde bli serverade inom rimlig tid. Som vanligt räcker en kula med ingefärsglass alldeles ypperligt för min del. Ken som vet hur man gör för att få så bra valuta för pengarna som möjligt delar sin enda kula i två smaker. Då blir det mer. Smaken lämnade som vanligt inget att anmärka på.

Mulberry Street.

Klockan hade nu passerat nio, så vi tog en promenad längs Canal Street tillbaka till tunnelbanan där det inte var expresståg vid detta tillfälle. Men det går ganska fort i alla fall (speciellt jämfört med att ta taxi eller gå). Vid Penn Station skildes våra vägar. Ken och Ro gick mot Long Island Rail Road och jag gick mot utgången mot 7:e avenyn. Trots jet lag hade jag inga problem med att somna när jag väl kommit i säng.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Jag vaknade inte oroväckande tidigt också denna dag (jag kan inte påminna mig när jag senast sov så bra i början av en USA-vistelse) men hade ändå gott om tid att duscha och börja organisera bagaget inför dagens skutt från Newark till San Francisco. Frukosten var öppen och jag åt ånyo ett hårdkokt ägg, flingor med jordgubbsyoughurt, en bagel (med sesamfrön) & creamcheese, äppeljuice samt kaffe och och en muffins med blåbär. Jag slog in en chokladdonut och en banan som reservproviant för det fanns endast mat till försäljning på min United-flight, inga fria mål.

  

Postkontoret på 8:e avenyn.

Då var det dags att checka ut från La Quinta Inn & Suites denna gång och ta den korta promenaden till Penn Station. Där anskaffade jag utan svårighet en biljett och avstod sen från att kasta mig på 9.01 tåget som stod inne på perrongen med påstigning initierad, utan väntade i lugn och ro på nästa som gick 18 minuter senare. Snilleblixten att förse samtliga tåg som går till Newark med en liten flygplanssymbol på displayen är genialisk, det underlättar planeringen och minskar oron i väntsalen.
Då United dominerar terminal 3 på Newark var det inga långa avstånd från incheckning till gate och också säkerhetskontrollen gick förhållandevis smidigt denna dag. United checkar in sina passagerare i grupper från 1 till 5 och för det mesta hamnar jag i den fjärde, antagligen för att jag försöker placera mig så långt fram (och i gången) som möjligt. Just på den här flygningen satt jag på 14D och den var väl inte bättre eller sämre än någon annan. Jag kom i alla fall ombord och fick plats för mitt handbagage, så allt utföll till belåtenhet.

UA 912 görs klar för start.

Under flygningen fördrev jag tiden med att ta en tupplur och läsa i medhavd litteratur. Jag åt också upp min reservproviant och konsumerade kaffe och ginger ale som tillhandahölls kostnadsfritt. Planet var inte speciellt försenat (jag tror man flög in den försening som varit i starten) och min väska dök efter en nervös väntan upp på bandet. Lars hade deklarerat att han inte orkade ta sin Subaru ända till San Franciscos flygplats för att hämta upp mig men då BART går till stationen 19 Street Oakland utan byte tyckte jag det var fullt tillräckligt om han kunde köra dit istället. När jag embarkerat BART-tåget SMS-ade jag honom för att ge en indikation om när jag skulle vara där, och jag behövde inte vänta länge innan han dök upp på gatan nedanför spåren.

  

Boccia-spel och jag själv med felserverad öl hos Plank i Oakland.

Hos Lars på 4th Street var det mesta sig likt, så efter att jag hälsat på katterna som uppträdde som tidigare (en tveksamt, en entusiastiskt) och lämpat av mitt bagage föreslog Lars att vi skulle ta vara på de sista resterna av solnedgången och gå till Plank sportbar vid Jack London Square och få oss något att dricka. Så då gjorde vi det. Tyvärr fick jag öl istället för den Golden State Cider jag beställt, men jag lät mig inte nedslås av detta. Vi fick också in lite plockmat för det kunde jag behöva efter att ha suttit på flyget hela dagen. Det var trevligt att återknyta bekantskapen med Lars som visste att berätta att det öppnat en ny irländsk bar på Broadway, Sláinte Oakland, dit vi förflyttade oss när solen gått ner. Nog var den irländsk så det förslog, allt från bartenderns klädsel till barmenyn med ”black and white pudding” och porträttet av James Joyce ovanför den öppna spisen vittnade om detta.

  

Sláinte på Broadway där vi drack Irish Coffee & Gin Rickey.

Vi slog oss ned vi ett bord i det inre rummet där baren var situerad, i det yttre var det mer uttalad restaurang. Då man bör se efter vad stället rekommenderar tog jag en titt på drinkmenyn och kände att jag borde beställa en Gin Rickey (som enklast kan karakteriseras som en Tom Collins på lime utan sockerlag) medan Lars tog en Irish Coffee (vad annars). Sen satt vi kvar och uppdaterade varandra vad som hänt sen sist (och varför det inte blev någon fjällvandring i Mammoth Lake som planerat till helgen, tydligen för mycket snö än) tills jag började känna mig lätt pömsig och det var dags att gå hem. Jag börjar nog vrida klockan rätt för det var inga problem med att somna fast Lars hade friskluftsfläkten i fönstret på hela natten.

Klicka på bilderna för att se större versioner i detta album.

Inga problem med att somna – inga problem med att vakna heller. Jag hade tänkt att vara halva dagen i Berkeley idag, och ägnade därför tiden fram till frukost åt att kontrollera BART-tidtabeller, kartor och öppettider hos mina favoritställen i denna stad. Vädret lovade också gott. Det skulle inte bli jättevarmt utan hålla sig runt cirka 25 grader vilket är lagom för att gå på stan i.
Vid nio ställde sig Lars vid spisen och lagade till en av sina omeletter, idag med fyllning av bacon, svamp och oliver. Sen demonstrerade han hur han numera tillagar sitt morgonkaffe: En del kallbryggt kaffe på flaska, en del mjölk och en del grädde och så in med det i mikrovågsugnen i ungefär en minut. Vitsen med kallbryggt kaffe är att det är så gott som renons på beska. Han hade efter viss experimenterande hittat en sort som passade honom, och jag erbjöd mig att göra slut på den sorten som han inte gillade. Jag avstod emellertid från grädden och använde 2 delar kaffe och en del mjölk vilket blev alldeles utmärkt. Det skall tydligen gå att göra kallbryggt kaffe själv av grovmalet kaffe som man blandar med vatten i burk med lock och sen ställer ett dygn i kylskåpet innan man silar ifrån det. Men då jag inte har någon mikrovågsugn hemma ser jag ingen anledning att pröva själv.

  

Det tidigare Durant Hotel (numera The Graduate) och Half Price Books.

Lars körde mig till Berkeley när vi ändå hade bilen ute, och släppte av mig tämligen långt söderut på Telegraph Avenue. Därifrån promenerade jag gatan i nordlig riktning tills jag var framme vid universitetsområdet. Jag tog en titt på hotellet jag och Johan Blixt bodde på under vårt besök 2004 (och det såg ut att vara tämligen välmående) innan jag vände tillbaka och avlade besök i vintagebutiken som alltid har ett bra sortiment av hawaii-skjortor, Mars Mercantile. Så också denna gång, men inget som lockade till köp. Jag blir kräsnare och kräsnare när det gäller dylika klädesplagg.
I korsningen med Haste Street ligger Berkeley-filialen av Amoeba Records på ena sidan och avknoppningen Mad Monk Center for Anachronistic Media på den andra. Amoeba besökte jag pliktskyldigast (inga CD eller DVD till fullpris kändes lockande) men hos den galne munken (dit man utlokaliserat böcker, serier och vinylskivor) var situationen annorlunda. Till sist spenderade jag $2.14 på Linda RonstadtsHeart Like  a Wheel, den enda av hennes nödvändiga 70-talsplattor jag inte hade på vinyl. I utmärkt skick dessutom. För det priset kan jag svälja att man ej tillhandahöll någon kasse (i god ekologisk anda) utan jag fick försöka få ner den i min befintliga ”fotoväska” fast det var trångt.

  

Amoeba Records och Mad Monk Center for Anachronistic Media.

Jag spankulerade sen via Dwight Way och Shattuck Avenue (där jag såg en vackert patinerad Plymouth Barracuda av 60-talsmodell stå parkerad) till downtown Berkeley.
Där finns den alldeles underbara butiken Half Price Books som är nästan lika bra som The Strand i New York (fast mindre) och jag skruttinerade utbudet grundligt under en dryg halvtimme. Dock hittade jag inget som kändes oumbärligt idag, utan gick tomhänt därifrån. Det är en kort sträcka till BART-stationen så jag var tillbaka i Oakland 13.38, väl inom de tre timmar jag beräknat att besöket i Berkeley skulle ta i anspråk.

 Nu var Lars hungrig och föreslog helt självmant att en sen lunch borde intas på min favoritrestaurang i grannskapet, Buttercup Diner. Ombyggnationen och renoveringen av restaurangen och det vidliggande hotellet som varit i full gång vid mitt senaste besök var nu klar. Till Lars stora besvikelse hade det ej blivit någon takterass på restaurangen, men hotellets gym fanns nu på andra våningen med väggar helt i glas som garanterade full insyn på de som spänstade där. Alltid något. Som vanligt när jag är här spelar det ingen större roll här mycket jag läser i menyn, det slutar ändå med att jag beställer lever, bacon & potatismos. Och varför inte? Det är ju svårslagbart i dessa sammanhang. Lars bestämde sig för köttfärslimpan.

Lever med lök och bacon.

Men innan huvudrätten kom på bordet skulle det ätas förrätt, i mitt fall ”clam chowder” av den vita typen som jag tror på östkusten förknippas med New England. Alltsammans blev tämligen mäktigt, allrahelst som jag utnyttjade min gratispåfyllning av lemonaden jag valt som måltidsdryck. När allt var uppätet och vederbörligen betalat hade vi tänkt att företa en utflykt till Emeryville och vad som väl får sägas vara det närmaste man kommer Trader Vic’s ursprungliga tiki-restaurang vilken fanns i Oakland, nämligen filialen i Emeryville. Dit var det inte långt, så planen var från början att ta gratisbussen som går från Jack London Square till downtown och sen därifrån med BART till Emeryville. Dock verkade inte bussens tidtabell passa oss, så Lars kallade på en Uber-taxi som hade fördelen att den körde oss ända fram.

Trader Vic's i Emeryville.

Trader Vic’s visade sig vara ett större etablissemang med en rejäl bar med sjöutsikt och en ännu större restaurangdel. Kitschfaktorn var väldigt hög, men vi blev väl mottagna och fick ett bord i ett hörn med fönster i två riktningar. Detta skulle visa sig vara ett misstag för det blev rena drivhuset där när solen sjönk så den lyste rakt in. Jag beställde en ”1944 Mai Tai” som tydligen skall vara så nära originalet man kan komma med moderna romsorter, men jag kunde i ärlighetens namn inte känna någon större skillnad bortsett från att den inte var så söt som de moderna. Helt okej!

Jag sippar på en 1944 Mai Tai. Solglasögonen var nödvändiga inomhus.

Klockan fyra inträdde Happy Hour och då hade vi flyttat oss så vi hade bättre utsikt över baren, och kunde därför se hur bartendern förberedde drinkar tolv i stöten. När de sen blandades passade glaset i boston-shakerns rostfria halva och det krävdes därför inga extra moment för att hälla upp dem. Att dricka ur glaset som man blandar i är normalt inte tillåtet enligt etiketten för bartendrar, men jag antar att det hjälper till att hålla priserna nere (eller öka vinsten). Vi beställde ytterligare var sin drink till de lägre priserna och såg hur baren nu började fyllas med vad som måste vara fredagens ”after work”-publik. Men de var inte lika korrekt uppklädda som jag. När vi gick därifrån (utan att köpa ett souvenirglas för $10) var stället minst halvfullt.

Bevmo!, Powell Street Plaza.

 
Det är mindre än fem miles från Trader Vic’s till Lars lägenhet i Oakland så vi passade på att få lite välbehövlig motion och promenera tillbaka dit. På vägen stannade vi vid Powell Street Plaza shoppingcenter för Lars ville ha äpplen och jag passade under tiden på att inspektera Bevmo!s sortiment eftersom det fanns en filial här. Sen fortsatte vi söderut via San Pablo Avenue som slutar på Broadway i Oakland. är vi ändå var här ville Lars ta en titt på den koreanska cocktailbaren Blind Tiger på 2600 Telegraph Avenue men jag stannade utanför på behörigt avstånd.

När vi kommit hem efter att ha förflyttat oss nästan en mil till fots kände vi inte för att göra något särskilt, så först tittade vi på det enda avsnittet av Rick & Mortys tredje säsong som fanns tillgängligt (resten skulle börja sändas i augusti) och sen föreslog Lars att jag borde se den brittiska komediserien Fleabag som han själv blivit väldigt förtjust i. Det ställde jag mig positiv till, och vi såg det första avsnittet innan jag började känna mig pömsig och valde att gå till sängs. Det tar på krafterna att vara ute solen och motionera!

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Idag var det lördag. Jag hade bestämt mig för att försöka se utställningen The Summer of Love Experience: Art, Fashion, and Rock & Roll på de Young Museum någon gång under min vistelse och varför inte just idag? Men först övertygade jag Lars om att vi efter frukostomeletten borde inta vårt kaffe på World Ground Cafe i nästa kvarter vilket han gick med på. Trollformeln man skall framsäga där lyder ”two medium lattes” så behöver man inte göra tillägget ”with a double shot” för det är inkluderat i denna storlek. Lars kunde också förutsäga exakt vad det skulle kosta så jag slapp betala med kort och undvek på detta sätt den irriterande frågan om dricks (som man tydligen inte behöver ge när man köper kaffe över disk).

    

de Young Museum.

På de Young Museum ställde jag mig i kö och köpte biljett till utställningen men tackade nej till erbjudandet om hörlurar. Däremot föresatte jag mig att titta på alla videosnuttar och läsa alla skyltar. Det brukar räcka rätt långt. Utställningen gick grundligt till väga och det var en imponerande mängd affischer, skivomslag, klädesplagg och andra ting som samlats in och med ett narrativ som även innefattade nygjorda psykedeliska filmer och annat sammanfogade till en berättelse om vad som hände den där sommaren för 50 år sen. Och hur det påverkar oss än i denna dag. Att ett helt rum av utställningen var ägnat åt tryckteknik och hur posterkonstnärerna utnyttjade tillkortakommanden i denna till sin egen fördel säger något om ambitionsnivån. Den svenska textilkonstnären Birgitta Bjerke var verksam här under denna tidsperiod och hennes virkade sängöverkast som hon gjorde till Bob Weirs (i Grateful Dead) födelsedag intar en central plats i utställningen. Tyvärr fick Bob Weir aldrig se det (än mindre använda det) eftersom han och flickvännen gjort slut när det var klart efter två års arbete...

Jerry Garcias hatt.

Och på tal om The Grateful Dead som naturligtvis tillsammans med övriga San Francisco-band från tidsperioden är allerstädes närvarande så fanns Jerry Garcias cylinderhatt i amerikanska flaggans färger (a la fantasifiguren Uncle Sam) utställd i monter. Det var nog det tyngsta på hela utställningen för min del. När jag stod framför den kändes historiens vingslag väldigt väl...
Det hade tagit nästan två timmar (inklusive ett toalettbesök) att se allt, men det kändes som om jag nu var färdig med 1967 för den här gången. Min kritik mot utställningen är att jag tycker att man tappat bort undergroundserierna som också hade sitt ursprung i delar av hippierörelsen och hade förtjänat en framskjuten plats i beskrivningen av den gränsöverskridande konsten. Men som vanligt är det svårt att tillfredsställa alla.

Stiliserad gatuskylt, Summer of Love.

Nu kunde det detekteras ett visst skrik i magen så jag använde mig av telefonen för att lokalisera någon bra snabbmatsrestaurang i närheten, och det såg ut att finnas en på Geary Boulevard vid 5:e avenyn ungefär. När jag kommit till Geary via 8:e avenyn såg jag att det i korsningen med 6:e avenyn fanns en kombinerad Taco Bell/KFC och det var ännu bättre, så jag klev in där och beställde en 7-lagersburrito med liten läskeblask. Kön var kort så jag behövde inte vänta länge och en trappa upp var det gott om plats att sitta ned. Styrkt av detta fortsatte jag sen Geary österut (och kunde konstatera att någon Burger King fanns det ej på anvisad plats) med avbrott för besök på Frälsningsarméns ”family store” som ej heller de hade något jag behövde. I höjd med Parker Avenue hade en oförskämt fin Ford Maverick stannat vid trafikljuset så jag hann ta en bild av den. Ser man inte varje dag.

Ford Maverick.

Efter någon kilometer tog jag av till höger söderut och fortsatte på Turk Street tills jag åter befann mig i kvarteren runt Civic Center. Där tåg jag BART tillbaka till Oakland och klev av vid Lake Merritt kvart över sex. När jag kom fram till Lars bostad var han mycket ivrig att få komma ut och dricka öl på en veranda i solnedgången, så jag kunde i princip vända om direkt. Vi började med att gå till Beer Revolution där jag beställde deras körsbärscider på fat. Vi hittade också mot alla odds ett par sittplatser på deras veranda. Under över alla under. Som vanligt får man uppvisa legitimation för att bli insläppt här, vilket jag tycker är väldigt smickrande. Körsbärscidern var för övrigt inte dum, med en härlig djupröd färg.

Lars på verandan hos Beer Revolution.

Från Beer Revolution gick vi vidare söderut på Broadway mot Jack London Square. Men innan vi kommit så långt Såg jag en skylt på gatan utanför Overland Country Bar & Grill, som lät meddela att det denna kväll skulle bli scenunderhållning av Mitch Polzak och dessutom lektioner i dansen Two-step. Inte så konstigt då detta är den naturliga hemvisten i Oakland för de som gill Country-musik. Jag blev på grund av detta tämligen entusiastisk då jag sedan besöket på Grand National Roadster Show för ett par år sedan vet att Mitch Polzak är en mycket musikalisk person som vet att skapa ett bra drag närhelst han uppträder och genomdrev därför att vi skulle äta något här i väntan på att musiken skulle börja.

Overland Country Bar & Grill.

Det var inte så mycket folk där än, klockan var bara åtta, så vi studerade menyn och kom fram till att husets chili skulle vara trevligt, vilket var ett val som också rekommenderades av någon bakom disken vilken Lars uppfattade som ägare till stället. Däremot kunde vi ej sitta ned vid det bord vi tänkt oss, för där skulle det bli dansgolv och det flyttades undan. Men det gick lika bra att inta skaffningen sittande vid bardisken. Som komplement beställde jag en Golden State Cider och fick då slutligt bekräftat att jag blivit felserverad på Planks – så här hade det definitivt inte smakat där. Inget fel på chilin heller (jag proppade dessutom i mig också Lars majsbröd eftersom dylikt inte ingår i hans diet).

Efter avslutad måltid fick vi bevittna hur bartendern elegant hanterade en något överförfriskad dam med svårigheter att komma till beslut om vad hon ville beställa. Utan tvivel en svår konst som ser lätt ut på avstånd. Damen slog sig sen ner bredvid Lars och mig och fikade ivrigt efter komplimanger och som de gentlemän vi ändå är gjorde vi henne till viljes. Hon gick så långt att hon påstod sig ha svenska gener vilket nog inte var helt osannolikt med tanke på att hon såg väldigt bra ut och var vad jag kunde avgöra en äkta blondin (hon såg till att visa upp sig ur alla vinklar). Desto mer underligt att hon verkade ha så dåligt självförtroende?

Lars ansåg att vi borde hinna med ett besök på den taiwanesiska restaurangen och karaokebaren Dragon Gate ett kvarter norrut på Broadway innan Mitch Polzak skulle börja (danslektionen pågick för fullt) så vi gick dit och tog var sin fantasifull drink i deras bar medan Lars informerade sig om villkoren för att få abbonnera på karaoken en kväll i framtiden. Tydligen har han ett gäng som är roade av sådana upptåg.

Mitch Polzak & the Royal Deuces.

När vi återvände till Overland hade klockan passerat nio med råge, och Mitch Polzak med band hade redan höjt stämningen åtskilliga grader. Jag fattade posto alldeles bakom dansgolvet med bra utsikt över scenen och avlägsnade mig inte så långt därifrån under resten av kvällen. Mitch Polzak visade upp en större musikalisk variation än när han bara haft en timma till sitt förfogande på Grand National, och dansgolvet var välfyllt större delen av tiden. Jag fick intrycket att många av gästerna kände varandra sen tidigare (inte så konstigt då det troligen är ont om country-barer här) och Lars fick reda på att han spelade här var tredje vecka om han inte hade engagemang på annat håll.

  

Full fart på dansgolvet hos Overland Country Bar & Grill. Till höger lirar Mitch bluegrass.

Mitch Polzak höll igång oförtrutet nästan utan pauser ända till midnatt och publiken var med på noterna större delen av tiden. Ett bra band kan uträtta underverk med de rätta förutsättningarna. Men allting har ett slut och så också denna lördagskväll. När musiken tystnat tunnades publiken snabbt ut. Vi fann för gott att lämna Overland bar också vi, men det hade verkligen varit en minst sagt lyckad kväll. Skönt att det var en kort promenad till Lars residens.

Lars hade under kvällen fler gånger sagt att han tyckte bandet verkade bekant och när vi kom tillbaka kontrollerade han om han tänkt rätt, oc det hade ham förstås. Det visade sig att det var Mitch Polzak som varit ansvarig för underhållningen när han på nyårsafton hamnat på The Warehouse i Porta Costa efter att ha kört ett sällskap dit i egenskap av Lyft-förare. Hur stora är oddsen att två svenskar i Oakland som var för sig sett Mitch Polzak i andra sammanhang hamnar på Overland Bar & Grill vid samma tillfälle när han spelar just där? Ibland är sammanträffandena verkligen mycket underliga. Trött men nöjd törnade jag sen in på soffan till ljudet av ventilationsfläkten och väcktes sedan klockan tre av att en katt kom åt TV:ns fjärrkontroll och lyckades dra igång testbilden. Lyckligtvis kunde jag somna om.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Lars behövde sova ut efter gårdagskvällen, så frukostomeletten serverades halv tio på förmiddagen efter att han fått sin dagliga kopp kaffe och börjat bli människa igen så smått. Katterna var oerhört missnöjda med att deras utfodring blivit försenad och intog en något kylig attityd på grund av detta, och utfallen mot omelettpannan var också djärvare än normalt. Sprayflaskan med vatten hjälpte bara delvis – till slut fick Lars handgripligen lyfta ner dem från bordet.
Det hände sen inte speciellt mycket under några timmar, men det skall det väl inte göra på en söndag, antar jag? För egen del försökte jag plugga på programmet inför Comic-con och se efter när och var de jag ville träffa skulle vara tillgängliga. Många utställare hade tillkännagivit sina monterprogram, och en del serieskapare har kompletterande information i sociala medier men det är ibland ganska knivigt att leta rätt på den. Därför var det bra att inte ha någon uttalad aktivitet som skulle hinnas med.

När klockan passerat halv två tyckte Lars att en söndagslunch kunde vara lämplig och utbad förslag på lämpliga näringsställen. Jag tyckte Chao Thai Cuisine borta vid Grand Lake Theatre och Lake Merritts norra spets kunde vara spelbart, vilket Lars höll med om. Efter mina tidigare besök (som är två till antalet) är jag väldigt förtjust i deras jordnötssås, gärna i kombination med fläsk eller kyckling och mycket grönsaker, och det borde passa perfekt en dag som denna.

Lars med glass hos Gelato Firenze.

Men går man bara metodiskt till väga lyckas man också med denna till synes omöjliga uppgift. För åtta dollar + skatt & dricks är det ett synnerligen prisvärt och välsmakande alternativ i restaurangdjungeln. Vi hade till och med plats för lite glass till efterrätt eftersom Chao Thais närmsta granne är en glassbar, Gelato Firenze. Jag tyckte den glass de serverade var helt ok om än inte spektakulär, men Lars var inte så imponerad.

  

Oaklands järnvägsstation & Heinold's First and Last Chance.

När vi kört tillbaka till 4:e gatan kände jag efter en stund att jag behövde röra på mig för att inte bli alldeles försoffad, så jag lämnade Lars och katterna åt sitt och tog en promenad i närområdet. Jag gick via Oaklands järnvägsstation till Jack London Square där folklivet inte var vad det brukade utanför Heinolds First and Last Chance Saloon på grund av de indragna uteserveringsrättigheterna. Där inne var det dock i det närmaste fullsatt.

Tåg från Amtrak på Embarcadero West.

Jag fortsatte norrut och befann mig för en gångs skull på rätt sida av spåren när ett av Amtraks persontåg körde förbi, vilt tutande. Jag passerade den lokala Bevmo!-filialen och stannade en bra stund på World Markets huvudbutik som har ett minst sagt udda utbud av köksredskap, underliga födoämnen (Falksalt finns representerade) och heminredningsdetaljer. Alltid underhållande (och hittar man något man vill ha är det ofta överkomligt prissatt) och intressant att botanisera bland.

  

Washington Street, Old Oakland.

När jag kände mig klar med detta gick jag Washington Street under motorvägen rätt upp till kvarteren runt Old Oakland och tänkte sen fortsätta på 9:e gatan österut till Broadway. Denna visade sig vara avstängd på grund av någon sorts filminspelning/demonstration som gick ut på att ett antal barn åkte runt på cyklar med bergsprängare och såpbubbleaggregat följda av en kamerabil och en en biker på en nyare Harley-Davidson. Jag begrep aldrig vad det var frågan om och tog istället 10:e gatan i samma riktning.

Jag gjorde sen en avstickare norrut dit Broadway delar på sig och gick därifrån sen tillbaka söderut via Franklin och Webster Street. Det var en del folk ute i Chinatown, men inget som påminde om en vanlig vardag. Då jag var betrodd med nyckel tog jag mig tillbaka in i Lars hus utan mankemang. Därhemma kände sig nu Lars så utvilad att han föreslog att vi skulle se ett par avsnitt av Fleabag och det hade jag inget emot. Resten av kvällen ägnade jag åt bildbehandling och dagboksskrivande. Lars hade också medan jag var ute räknat ut att jag ville se Sausalito och Marin County, så dit skulle vi åka och äta frukost på måndagen. För en gångs skull kom jag alltså i horisontalläge i anständig tid. Gäsp!

Klicka på bilderna för att se större versioner av dem i detta album.

Denna tisdag inleddes efter uppstigning, dusch och fyra svep med rakhyveln, med att Lars lagade till en omelett som slukades med god aptit och sen avslutades med var sin kopp av det kallbryggda kaffet, i mitt fall blandat med hälften mjölk, medan Lars sin vana trogen också tillsatte en skvätt grädde.

Nu hade jag planerat att klara av inköpet av alkoholhaltiga drycker hos Bevmo! så halv tio stod jag på gatan och förflyttade mig via Third Street till Embarcadero West där den lokala filialen finns. Naturligtvis stördes lugnet av ett godståg från Burlington, Northern & Santa Fe som ivrigt tutande drog fram längs spåret som går genom denna del av Oakland. Hos Bevmo! upptäckte jag att man hade extrapris för medlemmar (Lars är medlem) på Appleton Estate Signature Blend (den snikigaste av alla romsorter av detta märke) och att få den för $19.95 (istället för $29.95) gjorde valet lätt. Jag kompletterade med en liten flaska Angostura och uppgav sen Lars telefonnummer när jag betalade så han fick lite bonus på sitt kundkort. Mitt ärende tog ganska precis en halvtimma, så vid tiotiden var jag tillbaka hos Lars.

Idag hade jag gjort upp med min kollega Robin Andersson som också skulle till Comic-Con (som min betalande gäst) och därför befann sig i grannskapet om att vi skulle äta lunch på John’s Grill och då även hälsa på Riddarfalken från Malta som ju har sitt boende ordnat på denna restaurang. Därför blev jag inte långvarig hos Lars utan begav mig iväg till BART-stationen vid Lake Merritt där jag tog första tåg till San Francisco och på grund av ett tankefel klev av vid Civic Center istället för det korrekta Powell Street. Detta försenade min ankomst till John’s Grill med en halvtimma, men det hade inte bekymrat Robin nämnvärt utan han hade tagit en öl i baren medan han väntade.

California Club Sandwich hos John's Grill.

Lätt rostat vitt bröd, sallad, bacon, avokado (det är det som är "california") och tomatsalsa varvat med generösa strimlor av saftigt grillat kalkonbröst. Till detta tjockt skurna och perfekt friterade pommes frites med en skål ketchup att doppa i. Vi skred metodiskt till verket med att konsumera det vi fått på tallrikarna, men jag ljuger inte om jag påstår att det tog mer än en halvtimma innan allt var borta. Naturligtvis lät vi inte maten tysta munnen utan pladdrade glatt på om vad vi haft för oss under tiden fram tills nu. När det var dags att besöka bekvämlighetsinrättningen en trappa upp passade jag på att visa Robin var falken fanns och han lät sig vederbörligen imponeras. Vi konstaterade att de han framställt i halvskala i sin 3D-skrivare såg mycket autentiska ut i förhållande till originalet (som inte är något original utan en nytolkning 14” hög istället för 12”).

Riddarfalken från Malta bor en trappa upp.

Lätt övermätta och belåtna betalade vi ut oss (med tanke på att John’s Grill anses ha ett av San Franciscos bästa kök är priset för lunchen mycket överkomligt) och hade sen inga andra planer än att flanera i maklig takt. Vi började med att gå uppför Powell Street tills vi kom fram till Fairmont Hotel där det börjar luta nedför, ungefär halvvägs vek vi av åt höger på Clay Street och passerade genom Redwood Park (med svenska konsulatet, ”hoppande grodor” i fontänen och Glenda Goodacres kända skulptur av lekande barn) vid Transamerica Building till Washington Street för vi hade kommit fram till att det skulle vara trevligt att ta färjan till Oakland och komma dit sjövägen.

  

Branta backar i San Francisco.

När vi kommit fram till The Embarcadero fortsatte vi till färjeterminalen där vi inte utan viss möda lyckades lura ut varifrån färjan gick och var man köpte biljetter. Det blir lätt så när skyltningen är alldeles för stor och tydlig och man förväntar sig motsatsen. Jag fick SMS-meddelande från Lars som undrade hur läget var, och svarade honom att vi ämnade ta färjan som skulle gå vid tvåtiden. Efter en enkel biljettkontroll (där vi diskuterade nordiska länder med kontrollanten och upplyste honom om att Finland firade 100 år av självständighet i år, något han skulle berätta för fartygets kapten som var av finsk börd) köpte Robin en öl i baren (han fascineras av att alla färjor i San Francisco verkar vara utrustade med en dylik) och vi förflyttade oss till akterdäck där vi kunde se San Francisco försvinna i fjärran.

San Francisco försvinner i fjärran.

När vi lade till vid Jack London Square i Oakland stod Lars och väntade på oss. Vi gick sedan via Jack London Square (där Robin stack in huvudet i den förmodade Jack London-stugan) och kom så hem till Lars på 4th Street. Där föll Lars till föga och iklädde sig hawaii-skjorta inför eftermiddagens begivenheter eftersom Robin trots sitt kända motstånd för detta plagg insett att det planerade besöket på Forbidden Island krävde denna klädsel. Sen kallade Lars på en bil från Lyft som körde oss till Alameda.

Lars och Robin äter middag hos Calafia Taqueria.

Lars och Robin ville äta något, men själv kände jag fortfarande av lunchmackan från John’s Grill. Vi enades dock om att en tidig middag var av nöden, och uppsökte för detta ändamål Calafia Taqueria på Webster Street som jag ätit hos tidigare och vet serverar utmärkt skaffning med tex-mexstuk. Jag beställde Quesadillas med ost att knapra på medan övriga sällskapet ville ha burritos. Jag kan ju säga att vi inte blev besvikna utan anrättningarna var som vi förväntat oss.

Lars och Robin spelar flipper hos Pacific Pinball Museum.

Med något högre blodsockerhalt gick vi sen ett kvarter norrut på Webster till Pacific Pinball Museum där vi efter att ha erlagt $20 i inträde fick fritt tillträde till de över 90 fungerande flipperspelen från 40-talet och framåt som finns därinne. Det är lätt att bli alldeles överväldigad, men vi ägnade lejonparten av en timme åt att spela på åtskilliga av dem. De från 50- och 60-talen var ibland rätt knepiga att lura ut hur de fungerade medan de från 80-talet och framåt framstod som oerhört komplexa i jämförelse. Jag fastnade så klart vid ”Capt. Fantastic” från 1976 som jag spelat hemma hos Ken och därför behärskar någorlunda. Det blir klart roligare då. Fast om man har hela dagen på sig att stå och nöta kan man säkert fixa andra spel också.

Det hade nu inte vi, utan vid femtiden anträdde vi den korta promenaden till min favoritbar alla kategorier; Forbidden Island på Lincoln Avenue. Om nu Robin skulle få en första upplevelse av tiki-kultur är det här rätta stället att göra det på!

Robin utanför Forbidden Island.

Klockan hade just passerat fem (då etablissemanget öppnar) när vi trädde in i halvdunklet på Forbidden Island, och när våra ögon acklimatiserat sig såg jag till min stora glädje att det var min favoritbartender, Rebecca M, som skötte ruljangsen bakom disken idag. Hon såg dock väldigt upptagen ut så istället för att ge oss till känna förflyttade vi oss ut på pation på baksidan, medtagandes en drinkmeny, och slog oss ned vi ett runt bord där vi hade gott om plats. Lars såg till att förevisa den stora tiki-guden med inbyggd bardisk för Robin (den är så gigantisk att man måste få den utpekad annars är det risk att man missar den).

Inrättade på Forbidden Islands patio.

Så här tidigt är det Happy Hour så Robin och jag såg till att beställa var sin Classic Mai Tai som slumpades bort för $8 plus dricks och den tog mindre än tio minuter att få in på bordet. Bättre introduktion till den underbara världen av tiki-drinkar kan man knappast få. Den var dock något mindre till volym än en ”vanlig” Mai Tai och med tanke på hur kvällen skulle utveckla sig var det nog tur.

Classic Mai Tai, Forbidden Island.

Solen sken, drinkarna smakade utmärkt och Lars och Robin kom bra överens så konversationen flöt lätt och avhandlade väldigt skilda ämnen, dock med en viss övervikt åt det geekiga hållet. Kul för Lars att kunna snacka Rick & Morty på en högre nivå med Robin än vad jag är kapabel till. När det var dags för andra omgången gick jag och Robin in i baren för att se om Rebecca möjligen hade lite lägre arbetsbelastning när after work-folket hade fått det de ville ha, men se då satt hon på andra sidan bardisken i samspråk med två manspersoner. Vår servitris Kyoko upplyste oss om att hon hade en paus i arbetet och fått besök av sin äkta hälft och dennes kusin (tror jag, det var svårt att höra vad som sades i sorlet) så vi avstod från att ta kontakt och beställde istället. Jag ville nu ha en Three Dots and a Dash (som i drinkmenyn felaktigt påstås betyda ”SOS” istället för det korrekta ”V” som i ”victory”) och. Lars ville ha sin favoritdrink, Monkey Pod. Kvart i sex kom Kyoko ut på pation med dem åt oss. Vi var för övrigt ensamma därute, övriga gäster höll sig inomhus.

Lars berättar historier, Robin lyssnar.

Som tredje drink blev det för min del en Jet-Pilot och Robin följde ånyo mitt exempel. Nu har jag ingen erfarenhet av någon annan Jet-Pilot än den Rebecca mixar, men med den som referens är jag beredd att utse denna komplexa och välsmakande brygd till kungen bland tiki-drinkar. Mai Tai i all ära, men Jet-Pilot är ett strå vassare. Jag vill minnas att Lars gjorde likadant och beställde Jet-Pilot han också, vilket gav honom en anledning att (efter uppmaning från mig) berätta historien om hur hans far, fältflygaren, nödlandade en J29 Flygande Tunnan på en åker och sen blev bjuden på cigarr av bonden när han knackade på för att få låna en telefon och upplysa sin flottilj om var hans jaktplan hamnat och kunde hämtas upp. Robin lyssnade storögt. Lars hade också ordnat en portion sweet potato fries så vi skulle ha något att tugga på. Det är inte vad man förväntar sig i smak och konsistens av utseendet att döma, men det går nog att lära sig tycka om det om man verkligen vill.

Nu var vi inte ensamma längre, för Rebecca och hennes sällskap kom ut och slog sig ner vid bordet intill. Det tog inte många minuter innan hon (troligen vägledd att vår rotvälska till språk) vände sig mot oss och frågade ”Are you the Comic-con people?” och det kunde vi ju inte neka till. Sen följde en lättare uppsträckning från hennes sida där vi fick bannor för att vi inte genast gett oss till känna, och ursäkten att vi tyckte hon sett upptagen ut godtogs med knapp nöd om vi lovade att inte göra om det en annan gång. Jag antar att jag nu kan kalla mig för stamgäst på Forbidden Island fast jag bara är där en gång om året.

Rebecca blandar tre Mai Tai Marindo med säker hand.

Nu måste ju Rebecca få chansen att skämma bort oss rejält, så vi beställde en fjärde omgång och valde då den drink hon ställt upp med i Sammy Hagarsromtävling, Mai Tai Marindo. För att kunna följa hennes arbete med detta flyttade vi inomhus (det hade börjat skymma) och som av en händelse var bordet med den tronliknande stolen mot väggen ledigt. Där gled Lars med självklar auktoritet ned medan Robin och jag hamnade på de enklare stolarna mot baren. Så gott som exakt på slaget åtta ställde Rebecca fram våra drinkar på bardisken och jag lyckades förflytta dem till bordet utan att spilla. Trots att vi tog god tid på oss att konsumera dem började nu vårt barbesök kännas av och en en femte omgång var definitivt inte att tänka på.

Klockan åtta har vi flyttat inomhus.

När klockan närmade sig nio bad vi om notan och jag kunde belåtet konstatera att vi benämndes ”SWEDES” i rubriken på den. Jag tror att vi under kvällen lämnat tillräckligt med dricks för att våga oss tillbaka igen en annan gång, vilket Rebecca lät meddela att hon räknade med när vi tog farväl.

Robin kakylerade sen ut att det för honom skulle bli obetydligt dyrare men avsevärt enklare att nyttja Ubers tjänster istället för BART för att ta sig tillbaka till San Francisco och kallade på en bil från dem, medan Lars såg till att en chaufför från Lyft snart dök upp för att köra oss till Oakland. Robin och jag skulle ju sammanstråla på nytt i San Diego nästa dag, så det blev inget långt avsked. Hemma hos Lars började jag organisera bagaget för att få med det till tåget nästa morgon. Jag bälgade också i mig en massa vatten för att motverka en eventuell baksmälla. Sen slocknade jag ganska fort, kan jag säga.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.

Mitt bagage stod packat, Lars klev upp och brassade omelett redan före klockan sju och av gårdagens utsvävningar i tiki-drinkarnas underbara värld märktes inte ett spår. Efter en dusch och fyra svep med rakhyveln satte vi oss till bords och kalasade på vad Lars åstadkommit vid spisen. Idag var det bacon och kimchi som fyllning vilket var precis vad jag behövde för att klara mig tills jag landat i San Diego.
Sedan tidigare avresor sitter rutinerna nu ganska bra, så för att hinna med min vanliga flight, UA1900 med avgång kvart i elva, borde jag vara ombord på det BART-tåg som lämnar West Oakland i riktning söderut strax efter klockan åtta. Dit var Lars som vanligt snäll nog att köra mig (vitsen med att åka från West Oakland är att man då är på rätt linje från början och slipper byta) och när jag klivit ur hans Subaru och vinkat hej då för denna gång var det en smal sak att fixa biljett och ta sig upp till plattformen.

UA1900 görs klar för start.

Avgång 10.45 klarade man inte av, men förseningen var inte större än att den kunde tas in under den tämligen korta flygningen till San Diego. Passageraren i sätet bredvid mig var troligen en av få som inte hade anknytning till Comic-con utan hörde till lokalbefolkningen. Han hade helt glömt bort att staden nu stod i begrepp att belägras av allsköns populärkultur, och hade gärna ställt sin plats till förfogande om han inte hade haft biljetter för sig och familjen till ett musikevenmang samma kväll. Enda avbrottet i flygningen var att jag blev serverad både ginger ale och Bloody Mary-mix av den trevliga flygvärdinnan. Här snålades det inte, minsann. Drygt tjugo över tolv hade planet landat i San Diego och jag hunnit förflytta mig till bagagebandet där nu en nervös väntan tog sin början. Nackdelen när det är kort avstånd från gaten till ankomsthallen (vilket det är i San Diego) är att väntetiden på bagaget upplevs som längre än om man fått promenera i tio minuter först. Bredvid mig stod seriekändisarna Danny Fingeroth och Paul Levitz i samma ärende. Efter vad som kändes som en evighet dök min Samsonite (som numera är ganska ensam om att vara av denna modell) upp på bandet och jag förflyttade mig till taxikön utanför terminalbyggnaden. Till min stora förvåning behövde jag inte lämna några detaljerade upplysningar om var Dolphin Motel ligger, utan chauffören tog mig dit utan onödiga omvägar på kortast möjliga tid (förklaringen var att Red Cab är det bolag motellet använder sig av i vanliga fall).

  

På väg mot taxikön på San Diegos flygplats och till höger Dolphin Motel.

Framme hälsades jag välkommen på ett översvallande sätt av Greg som tjänstgjorde under dagtid, och fick ett rum på övre våningen i samma del av huvudbyggnaden som sist (mitt emot). Eftersom det alltid är bra att ha vatten till hands plockade jag åt mig en komplimentär flaska och ställde den i kylskåpet (som måste pluggas in i väggen och slås på för att fungera). Jag ägnade mig sen en stund åt att koppla upp datorn (lösenordet till det trådlösa nätverket hade inte ändrats sen tidigare år) och få kontakt med Robin via Twitter. Han hade haft Jeremy Williams och Adam Savage med på sitt flyg, vilket han såklart var mycket nöjd med. Vi enades om att försöka träffas nedanför trapporna vid convention centret klockan fyra. Innan dess gjorde jag ett misslyckat försök att lokalisera postkontoret i Point Loma som skulle ligga på Cañon Street och när jag gav upp var det hög tid att ta sig till första bussen som skulle avgå från sedvanlig hållplats utanför Holiday Inn.

Robin håller låda.

Jag hamnade som nummer två i kön efter en familj som verkade vagt bekant, och när vi presenterat oss visade det sig att det varit frun som för några år sedan (2014) organiserat telefonterrorn mot bussbolaget när den (bussen) aldrig behagade visa sig. Inga sådana problem i år utan strax efter klockan fyra kunde jag kliva ur bussen och snabbt lokalisera Robin som tålmodigt stått och väntat på mig vid ”C” ungefär. Jag tog fram den hos Lars upphämtade lådan som innehöll vara biljetter och sedan fortsatte vi till incheckningen en trappa upp. Robin ville ha den jätte-väska som tillhandahålls, men jag hoppade som vanligt över den och nöjde mig med att ta emot alla papper och broschyrer inklusive årets souvenirbok (med Jack Kirby & Will Eisner-tema då det i år är 100 år sedan de föddes). Detta var avklarat före halv fem och vi bestämde oss sen för att försöka äta något innan Preview Night skulle öppna klockan sex. För detta ändamål tog vi oss till Hortons galleria och Taco Bell där jag beställde en Crunchwrap combo (som även innehåller en taco) vilket stillade den värsta hungern efter att ha varit på resande fot hela dagen. Sen gjorde vi så lite som möjligt fram tills det var dags för Preview Night utan ägnade tiden åt att gå igenom programmet och göra en grovplanering för de kommande dagarna.

  

Robin incheckad och klar, sen övergångsstället vid 1st Avenue.

När dörrarna slogs upp (vill man komma snabbt in är det trapporna från mezzanin-våningen på baksidan som är bäst) hade jag som mål att först ta mig till DC Comics för där skulle Jimmy Palmiotti och Amanda Conner inleda signeringen vid ett av de därför avsedda borden. När jag kom dit hade jag ett 15-tal personer före mig i kön men tack vare att mängden objekt som varje person fick lämna fram var begränsad till tre gjorde jag bedömningen att det skulle gå tämligen fort ändå. Medan jag stod i kön (som tyvärr stördes av att den skymde ett vitrinskåp med figuriner som många ville ta en titt på) gjorde jag ett avsteg från min vanliga policy att inte ta emot gratis skräp som delas ut till höger och vänster av allahanda nasare och deras assistenter och snappade åt mig ett exemplar av Harley’s Little Black Book #1 som jag visserligen redan äger men som var förpackad i en svart plastpåse med Harley Quinn-motiv av Amanda och det kändes ju nödvändigt.

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner.

När det blev min tur sken Amanda upp i ett ”Hi, how are you!” så det är nästan som att träffa en gammal vän vid de här tillfällena. Både hon och Jimmy satte sina namnteckningar i mina medhavda samlingar, Harley Quinn #1 och Harley Quinn and Power Girl (inte Jimmy som fubbade) samt mitt förstaexemplar av Harley’s Little Black Book #1. Amanda ritade också dit en pratbubbla i de båda förstnämnda med texten ”I ♥ Karl-Erik!” från fröken Quinzel. Och det är ju bra att ha skriftligt på det från den som bestämmer över henne. Flickan är ju lite ... öh... obalanserad så motsatsen vore skrämmande. På detta sätt poängterade också Amanda att hon numera inte behöver fråga vad jag heter vilket hennes man fortfarande måste. Jag avslutade med att ta en bild på dem och upptäckte därför inte förrän jag kommit hem till hotellet att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn and Power Girl så jag fick en anledning att köa till dem igen.

Nästa anhalt var bordet där Dan Parent av hävd är placerad i Small Press Area och där numera även hans kollega Fernando Ruiz gör honom sällskap. Herrarna hälsade entusiastiskt och vi utbytte artigheter om vad som pågått sedan vi träffades senast. De har bland annat dragit igång en Kickstarterkampanj för nästa del av sin serie Die Kitty Die, och fastän själva boken inte fanns ännu hade jag tänkt att att plocka åt mig den originalsida som jag var berättigad till. Det fanns gott om original att välja på, men jag fastnade till sist efter mycket funderande för en sida av Dan ur den vid denna tidpunkt ännu ej utgivna Your Pal Archie #1 där Jughead framför Archies ’65 Mustang på ett minst sagt vårdslöst sätt. Dan berättade att man faktiskt haft direktiv att teckna den som en 1964 (egentligen 1964 ½) så det är förklaringen till bikakemönstret som ibland skymtar i dess grill (’66:orna hade ribbor i grillen). Även Fernando hade ungefär en decimeter serieoriginal med sig, och han påstod att det bland dessa borde finnas några från miniserien ”The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E.” som jag frågat efter flera gånger men som han aldrig haft tid att rota fram. Nu blev det enklare om jag gjorde jobbet själv!

Fernando Ruiz med serieoriginal.

Mycket riktigt fanns det där två sidor från Die Kitty Diesförsta nummer som jag gillade men också flera från tidigare nämnda miniserie. Däribland vad som troligen är den näst bästa bilden på Sharry the Spy-Girl så den slank också med. Fernandos sidor är inte dyrare än att man kan köpa flera! Med en förvissning om att vi säkert skulle ses fler gånger under de närmaste dagarna tog vi farväl för denna gång.

I närheten av Dan och Fernando finns leksakshandlare Bob och Don Rosas vän David Grisez som jag såklart stannade till hos. Detta är nog den plats där jag alltid kan hittas någon gång varje dag under Comic-con, för jag och David har en stor samsyn på saker och ting och alltid mycket att prata om. Don däremot var någon annanstans (jag sprang ihop med honom i Golden Age-avdelningen och vi hälsade som hastigast). På Preview Night är det sällan något riktigt tryck i cosplayandet, men jag såg i alla fall en utmärkt Hello Nurse från Animaniacs som gärna ställde upp och lät sig fotograferas.

"Hellooooooo, Nurse!"

Jag passerade även Terry Dodson som hälsade glatt och berättade om den nya serie han och Matt Fraction jobbar på och som därför gjort att nästa del av Red One skjutits på framtiden. Den heter Adventureman och innehållet beskrev han så här: “It’s about a retired policewoman with a young son that discovers the fictional adventures of a pulp hero named ‘Adventureman’ weren’t so fictional after all when she inherits his mantle in the present day. But she inherits all of his old scores, grudges, and enemies, too.” Det låter som om det skulle kunna bli kul. Fraction brukar skriva underhållande manus. I Artist’s Alley saknade jag Rich Koslowski som tydligen stod över detta år, men på sedvanlig plats hittade jag Patrick& Shelly Block som påstod att de precis diskuterat om jag skulle dyka upp i år. De hade mycket att förtälja om sin resa till Kina där de föreläst om animation på ett universitet, så vi bestämde på stående fot att äta middag som traditionen bjuder, och som vanligt var det fredagskvällen som var bäst lämpad för detta ändamål. Skapandet av Frostlings gick också efter planerna och jag fick se några exempel på cde färdiga sidorna som inte bara är hankolorerade i akvarell, de har även handritade bårder i olika mönster runt kanten.

Joe Staton med E-Man #25.

Jag hade redan när förteckningen över vilka som skulle finnas i Artist’s Alley offentliggjordes för några månader sen observerat att Joe Staton skulle ha bord, så därför hade jag tagit med två av mina originalsidor av honom samt E-Man #25 för signering. När jag hittat honom och framfört mitt ärende var han mycket tillmötesgående, så det kändes lite snålt med en donation på $5. Jag slog därför till på en kommission av honom och föreslog att han skulle teckna en ”naughty Nova Kane” vilket hans hustru (som hade hand om räkenskaperna) hade mycket roligt åt. Sen diskuterade vi hans arbete på Dick Tracy som jag försöker följa när jag hinner, och han berättade att manusförfattare Mike Curtis lämnar kompletta manus till honom och han kan själv välja i vilken ordning han tecknar dem. Kravet är dock att alltid ha sex veckors framförhållning. Han kunde även slå fast att en kommentar med blåpenna i marginalen på mitt Guy Gardner-original troligen kom från textaren. Han höll dock med om att Ice är ”cute” i den rutan.

Det var fortfarande en och en halv timma kvar av Preview Night så efter att ha plockat upp Robin vid IDW:s monter slog vi följe en stund. Robin hade beslutsångest om han skulle investera i Fantagraphics totala Don Rosa-utgåva. Han var svårt frestad men kände att han behövde mer tid för att bestämma sig. Tiden går fort när man har roligt, så klockan nio skiljdes vi åt för att jag skulle ta bussen mot Point Loma och Robin hade kallat på en Uber för att komma till sitt vandrarhem (han hade slopat planerna på AirBnB). Kvällstrafiken var ganska tät så det dröjde innan bussen kommit ut på Harbor Drive, men ungefär tjugo i tio var jag tillbaka på mitt hotellrum.

Dolphin Motel med neonet tänt.

När jag lastat av det jag haft med mig till och från Comic-con och slagit igång datorn tyckte jag det kunde vara lämpligt att besöka Ralph’s-filialen på Rosecrans Street och handla upp mig på lite att knapra på medan jag bildbehandlade och twittrade före sänggåendet. När jag kommit dit hade jag tur, för på hyllan med korta datum hittade jag en kartong med ett dussin olika donuts med varierande glasyr och fyllningar för endast $1.49. Tillsammans med två liter Dr Pepper stannade alltså mina utgifter väl under fem dollar! Jag gick därefter tillbaka till Dolphin Motel och satte i mig två av munkarna nedsköljda med inte fullt så kall Dr Pepper (jag orkade inte gå bort till ismaskinen på parkeringen, den närbelägna är låst efter 10 på kvällen) medan jag såg till att meddela omvärlden vad jag haft för mig denna första dag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Jag vaknade tidigt, men kände mig ändå fullt utvilad och kunde efter dusch och fyra svep med rakhyveln knata nedför trappan till frukostmatsalen som på Dolphin Motel är belägen bakom receptionen under bar himmel. Jag var i stort sett själv och kunde därför i lugn och ro förse mig av deras standardfrukost: flingor (fler sorter än tidigare), mjölk, yoghurt, halverade muffins från Costco, bananer, juice och deras utmärkta kaffe (mycket starkare än det ”normala” amerikanska kaffet). Fastän jag tog de mest ”hälsosamma” av flingorna är det en sockerchock som heter duga.
Jag riktade in mig på att hänga på låset idag, och gick därför tjugo i nio mot busshållplatsen vid Holiday Inn. Bussen kom, och tog som vanligt vändan över Shelter Island (det kan ju vara någon som vill stiga av) så framme vid San Diegos convention center var jag ungefär fyrtio minuter senare. Jag orkade inte gå runt till baksidan (där man brukar bli insläppt först) utan väntade tålmodigt vid ”C” (eller möjligen ”E”) tills man började låta besökarna gå in.

  

  

Rob Salkowitz och Denis Kitchen.

När Denis Kitchen berättat färdigt om sina minnen (och hållit tidsschemat perfekt) förflyttade jag mig på snabbast möjliga sätt ner på bottenvåningen och kön till Joëlle Jones signeringspass i DC:s monter. Jag hade ett tiotal personer före mig, men då det återigen (som brukligt är hos DC) fanns en övre gräns för hur många objekt man fick langa fram när det var ens egen tur borde det inte ta längre tid än tjugo minuter att komma i position. Jag hade tagit mer splaschuppslaget från Lady Killer 2 #4 men ämnade för att maxa skrytfaktorn endast låta henne skriva på den ena halvan denna gång. Då kunde jag köa till henne på nytt hos Dark Horse på fredagen.

Ryan McCluskey & Joëlle Jones.

Nåväl, Joëlle hade med sig sin karl, Ryan McCluskey, och det var han som först identifierade mig från Örebro Seriefestival 2016 (då jag hängt alldeles för mycket vid deras bord) och då kände även Joëlle igen mig. De försäkrade båda två att det hade varit en mycket förnöjsam vistelse i Sverige och att de gärna skulle komma tillbaka om tillfälle gavs. Joëlle skrev på vänster sida av uppslaget (och förstod till att börja med inte mitt ändamål med att köa två gånger) och jag lovade återkomma om höger sida nästa dag innan de efter mig i kön skulle ha sina tidningar autograferade och jag fick lämna plats åt dem (ett visst mått av avundsjuka på mina originalsidor kunde helt enligt planen detekteras bland dessa).

Klockan ett hade jag och Robin gjort upp om att träffas vid ”A” i lobbyn för att gå ut på stan och äta en gemensam lunch. Vi anlände båda dit ungefär samtidigt (Robin såg mig innan jag såg honom) och gick sen ut i värmen mot övergångsstället vid första avenyn. Det forcerades på första försöket och vi promenerade sen norrut till Horton’s galleria och tog den slöa hissen upp till 6:e våningen där snabbmatsrestaurangerna finns. Vårt mål var såklart Taco Bell, och jag beställde (osäker på hur hungrig jag var egentligen) en ”crunchwrap supreme combo” som även innehöll en taco och en medium Dr Pepper. Det var fullt tillräckligt visade det sig, och vi hade också flytet att kunna sitta ner inomhus vid ett av de fem borden i restaurangen. Jag plockade med mig så många påsar av den starka Diablo-såsen jag kunde utan att skämmas, för den är inte dum alls och behövs i mitt kylskåp hemmavid.

  

Välgjorda cosplay: Squirrel Girl samt Tammy & Birdperson.

När vi avslutat vår måltid återvände vi samma väg som vi kommit via den slöa hissen. Vid övergångsstället och järnvägsövergången fick jag syn på en alldeles utomordentligt välliknande Squirrel Girl som jag sett tidigare under dagen men då inte hunnit fotografera. Nu kunde jag råda bot på detta för damen ställde mer än gärna upp på några bilder medan vi väntade på grön gubbe. Robin berättade sen att hon redan varit synlig i sociala medier med mycket uppskattande kommentarer. Det måste vara ekorr-looken tagen till sin yttersta konsekvens! Framme i lobbyn igen sprang vi ihop med en mycket välgjord Birdperson från Rick & Morty och medan vi tog våra bilder av honom dök naturligtvis en Tammy upp (hon hade handlat snacks) så det blev utan tvekan det snyggaste paret vi såg denna dag. Mycket imponerande cosplay.

Jag tog med Robin bort till Artist’s Alley så han skulle få säga ”hej” till Patrick och Shelly Block, och när hälsningarna var avklarade bestämde vi oss alla slutgiltigt för att äta middag tillsammans på fredagskvällen. Sen skildes jag och Robin åt för jag skulle gå och lyssna på ännu ett panelsamtal i rum nummer 9, denna gång med temat ”Why Will Eisner Still Matters at 100”. De som skulle reda ut detta var Maggie Thompson, Jackie Estrada, Paul Dini& Paul Levitz som alla kom i tid och därför kunde börja utan dröjsmål.

  

Paul Levitz, Jackie Estrada, Maggie Thompson & Paul Dini.

Det var nog tur, för här var inte resonemanget speciellt anekdotiskt utan tog fasta på Will Eisners pionjärarbete båda vad gällde serieberättandet i gemen och hur han etablerat serieromanen som ett medium att räkna med. Man berörde också hans aldrig sinande intresse för nya vinklingar och användningsområden för seriemediet och hur uppmuntrande han varit mot yngre serieskapare som ännu ej etablerat sin egen stil och plattform i serievärlden. Det blev kanske en aning abstrakt och högtravande emellanåt, men på det hela taget mycket lärorikt. Allt på Comic-con behöver ju inte vara lättspydd underhållning.

När panelen var slut strövade jag omkring nere på golvet en stund där jag då bland annat konfronterades med en mycket porträttlik Tank Girl och cosplayduon Sara DeLeon& Lexi Rimoldi som under artistnamnet Sexicosplays ägnar sig åt just detta. Denna första dag uppträdde de i skepnad av Harley Quinn & Poison Ivy och det tillstyrkte jag naturligtvis så kraftigt jag kunde. Bilder blev det också.

Bedrägligt gullig Harley Quinn.

Jag drog mig sen mot David Grisez och leksaksmontern där nu även en något mindre stressad Don Rosa uppehöll sig. Det blev mycket serieprat, framför allt om serieoriginal, och jag lovade Dave att ordna så att Dan Parent skulle titta på en förmodad Dan DeCarlo-serie från sent 50-tal som Dave lnhandlat till ett pris som inte var DeCarlo-mässigt. Med tanke på den expertis Dan besitter i ämnet borde han vara rätt man att avgöra om Dave gjort ett fynd.

David Grisez och Don Rosa tittar i konstkatalog på torsdagen.

Jag visade Kalle Anka Extra 3/2017 för Don, och han började genast kritisera färgläggningen i den eftersom någon bestämt att Joakims stuga vid Ångestfloden skulle ha en blå dörr. Don ansåg (med all rätt) att Joakim nog hade annat att släpa på under den mödosamma vandringen till sin inmutning än penslar och färg. Däremot fick han inte signera den vid detta tillfälle eftersom jag inte ville veta av någon gräddfil utan tänkte stå i kö när han hade sitt pass i Fantagraphics monter nästa dag.

Sista ärendet för dagen var att gå förbi Terry Dodson (som hade sett väldigt upptagen ut tidigare under dagen) och köpa loss årets konsttryck som hade Wonder Woman som motiv. Det blev nummer 57 av 100 och det får jag känna mig nöjd med, tycker jag. Jag avstod från ytterligare inköp, mest beroende på att jag inte tittade i hans mappar med serieoriginal och att han inte framställt någon ny skissbok utan fortfarande sålde fjolårets. Och den har jag ju redan. En annan uppmuntrande observation var den amerikanska Dark Horse-upplagan av Kim W. Anderssons Alena som fanns till försäljning i detta förlags monter. Kaxigt.

  

Kim W. Anderssons Alena från Dark Horse och Broadway efter 19.00.

Mässhallen stängde klockan sju, och vis av tidigare misstag försökte jag inte ens ta mig till mitt hotell för en uppfräschning innan det var dags att närvara vid den middag för samlare av serieoriginal som Brian Peck står värd för. Den var utlyst till klockan åtta och jag fördrev tiden fram tills dess med att gå en sväng på stan och kolla in folklivet.
När klockan var halv åtta vände jag söderut, korsade järnvägsspåren på ett otillåtet sätt vid Kettner Boulevard och fortsatte sen över Harbor Drive in i turistfällan Seaport Village. Den vanliga restaurangen middagen brukar hållas på, Harbor House, var denna kväll abonnerad, så Brian hade flyttat evenemanget till Edgewater Grill lite längre västerut. När jag kom dit träffade jag snart ytterligare personer som var ute i samma ärende, och fastän inte Brian själv dykt upp än blev vi anvisade ett långbord där det var meningen att vi skulle sitta under kvällen. Brian själv dök snart upp, och sen droppade övriga in en efter en tills det var ett 15-tal personer där. Vi hade under tiden läst i menyn (jag hade faktiskt tittat på webben i förväg) och gjort våra beställningar. Det blev en Tuna Melt för min del. Maten kom snart på bordet och visade sig vara alldeles utmärkt. Inte nog med att min smörgås var rejält tilltagen, den serverades med ett berg av klyftpotatis, sallad och dressing. Naturligtvis ingick även en skål med clam chowder till förrätt. Men då jag inte ätit på sex timmar slukade jag allt även om det tog sin lilla tid.

Middagen för serieoriginalsamlare torsdag kväll på Edgewater Grill.

Utöver serieoriginal kom mycket av bordssamtalet i min ände att handla om hur illa alla mådde av att ha en imbecill person i Vita huset som skämde ut landet i hela världen, men jag lugnade de runt omkring mig med att jag visste att de vettiga människorna fortfarande var i majoritet och de ju inte kunde rå för att valsystemet ser ut som det gör. Jag fick även berätta om det svenska socialförsäkringssystemet som mina bordsgrannar tyckte lät som ren science fiction, men jag poängterade att det bygger på att vi betalar skatt i en omfattning som de har svårt att föreställa sig. Tyvärr har också en sådan utomordentligt trevlig sammankomst ett slut, så klockan tio bröt sällskapet upp (efter att ha betalat notan kontant och prisat kökets kokkonst) och jag gick tillbaka mot centrum. Jag gjorde mig ingen brådska utan njöt av att temperaturen nu nått behagliga nivåer. Först tänkte jag köpa en glass, men köerna och det faktum att jag fortfarande var ganska proppmätt fick mig att avstå. Jag hamnade på en buss som avgick omkring klockan 11, men som vanligt vid denna tid på kvällen var det kö på Harbor Drive så det var närmare midnatt när jag hämtade ut min rumsnyckel i receptionen och drog mig tillbaka för natten. Jag kunde inte vara annat än tillfreds med första dagen på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Då det är få eller inga variationer i morgonritualerna på Dolphin Motel nöjer jag mig med att konstatera att jag nyduschad och nöjaktigt välrakad intog min frukost 7.30 och var på väg till bussen mot Comic-con kvart över nio. Helt enligt planen var jag därför framme klockan 10 och undvek på så sätt den värsta inrusningen. Bland det första jag stötte på inne i lobbyn var två paranta damer klädda som Wonder Woman. Det visade sig vara två tredjedelar av komeditruppen The Boobé Sisters som var i sta’n och på lördagen skulle framträda på Mad House Comedy Club (två gånger samma kväll). Det skulle jag inte hinna med att se, men jag har efteråt kollat lite på deras Youtube-kanal och de är både roliga och skönsjungande.

  

  

Don Rosa skissade till en början vid sitt pass hos Fantagraphics.

 Det tog naturligtvis alldeles för lång tid, så när han efter trekvart endast avverkat de fram till och med mig (och det var nog inte fler än på sin höjd ett halvdussin) nödgades han inse faktum och slutade med skisserna. Jag hade utöver signeringen av mitt medförda exemplar av KA Extra 3/2017 (i vilken Don sin vana trogen hade synpunkter på färgläggningen, han trodde inte Joakim bemödat sig att släpa blå färg till Ångestfloden för att måla dörren till sin stuga) som Don begåvat med texten ”first one ever signed” också fått ett vackert porträtt av Joakim i Yukon-version tecknat på en stödkartong. Det tyckte han så här i efterhand att jag kunde ordnat via ”gräddfil” istället för att ta plats i kön för de som inte kände honom. Mina ursäkter att jag inte ville ha några särskilda favörer utan kunde köa som alla andra viftades bort. Jag antar att Don har en poäng, även om det känns bakvänt på något sätt.

Joe Staton med "naughty" Nova Kane.

Idag skulle också Joe Staton vara klar med min kommission, så efter att jag var färdig hos Fantagraphics tog jag genvägen genom lobbyn till Artist’s Alley där Joe nu var på plats vid sitt bord. Vi hälsade och jag tyckte han såg väldigt underfundig och munter ut samtidigt som han försäkrade att detta var en av de mest roande kommissioner han blivit ombedd att göra på mycket länge. När jag slagit upp min skissbok på rätt sida förstod jag varför. Först blev jag helt mållös och sen började jag gapskratta, något som Joe också stämde in i. Folk omkring undrade nog vad det var som var så roligt! Det Joe åstadkommit var verkligen ”naughty” fast på ett tämligen smakfullt sätt. Lite ekivokt sådär. Jag tackade Joe för ett väl utfört uppdrag men smidde redan planer på hur kommissionen skulle kunna utvecklas.

Robin som Rick Sanchez.

Klockan 12 hade jag tänkt köa till Nicola Scott som skulle sitta i DC:s monter och signera tillsammans med andra inblandade i den på senare tid framgångsrika Wonder Woman, men på vägen dit hejdades jag av Robin som idag var misstänkt likt Rick Sanchez från TV-serien Rick & Morty. Han hade verkligen satsat hårt på sin mundering, och pricken över i hade varit ett besök hos en frisör som både ordnat den rätta taggiga frisyren samt färgat hans kalufs i en mellanblå kulör. Fastän Rick var tämligen populär bland årets cosplayare hade jag inte sett någon som gått så långt som Robin gjort. Han hade även klistrat dit blåa ögonbryn, något som han skulle bli smärtsamt påmind om när det var dags att avlägsna dem. Det såg mycket bra ut, vilket jag också sa till honom. Jag fick också veta att de som cosplayar Rick hälsar på varandra med orden ”wubba lub dub dub” vilket är vad Rick säger i tid och otid i TV-serien. Vi skildes åt för stunden men skulle sammanstråla hos Patrick & Shelly vid stängningsdags.

Nicola Scott med Teen Titans-original.

Min plan var att låta Nicola Scott sätta sin signatur på de tvåoriginalsidor från Teen Titans #100 (det sista numret hon tecknade) som jag köpt av tuscharen Doug Hazelwood för flera år sen, och därför släpat med mig över halva världen. Kön var inte oroväckande lång och i likhet med andra köer hos DC som jag stått i sköttes den med god ordning och disciplin. Det håller alltid irritationsfaktorn på en behagligt låg nivå. Jag sticker inte under stol med att det är bra för självförtroendet (och fåfängan) att ha serieoriginal att bära på mär man köar, och de uppskattande kommentarerna jag inhöstade fick tiden i lö att gå fort. Nicola själv blev positivt överraskad och glad när hon fick se sidorna, för som hon själv uttryckte det: -Jag ser dem ju aldrig i färdigt skick, när jag sänt dem för tuschning går de direkt till produktionen. Hon skrev gladeligen sitt namn på dem och poserade sen med dem så jag kunde få min obligatoriska bild.

Fernando Ruiz, Janice Chiang & Dan Parent.

Innan det var dags för nästa kö (inga paneler denna fredag, bara en massa köande men jag får skylla mig själv) passerade jag Dan Parent och Fernando Ruiz’ bord för att få min originalsida ur Your Pal Archie signerad av Dan, något som inte blivit av på onsdagskvällen. De fick medan jag var där besök av sin textare, Janice Chiang, vilket gav mig tillfälle att förklara för henne hur mycket jag skämdes för att jag inte känt igen henne förra året. Hon hade dock full förståelse för detta, och sen tog jag bilder av dem alla tre och av Dan solo med originalsidan. Jag visade upp vad Joe Staton åstadkommit åt mig för dem och frågade Fernando om han skulle kunna tänka sig att färglägga den? Jag vet sen tidigare att han är kapabel att uträtta underverk med de pennor som kallas ”copic markers” och det gladde mig något oerhört att han tackade ja till uppdraget på stående fot. Jag överlämnade min skissbok i hans ömma vård och drog vidare till nästa kö.

  

Jimmy Palmiotti & Amanda Conner i signeringstagen hos DC.

Eftersom jag hade tagit med fler än tre publikationer som jag ville att Amanda Conner och Jimmy Palmiotti skulle klottra i var det ingen annan råd än att på nytt ställa sig i kö till dem för den session de skulle ha i DC Comics monter mellan ett och två, och efter en halvtimma var det min tur. Amanda skrattade när jag visade att Jimmy missat att skriva i Harley Quinn & Power Girl och sa åt honom att dylikt beteende inte gick för sig. Jimmy bättrade sig. Jag såg också till att få nummer 1 av Harley Quinn and Her Gang of Harleys påskriven av dem båda. Tur att denna kö gått fort för jag hastade genast vidare till baksidan av Dark Horse’s monter, för vid disken där skulle Joëlle Jones göra ditt andra signeringsframträdande under årets Comic-con.

Joëlle Jones med Lady Killer-original.

Det är lätt att se hur ”heta” de som signerar anses vara beroende på var Dark Horse placerar dem. Vid den stora signeringsdisken inne i montern finns det plats för långa köer med rep och avspärrningar, men på baksidan förväntas inte köerna vara längre än att de kan hanteras i gången och runt hörnet. När jag kom dit var det tveksamt om det fanns en kö, men vi var tre förhoppningsfulla personer som stod och väntade och snart började det fyllas på bakifrån. I en del fall av sådana som ställt den i mitt tycke oerhört irriterande frågan om vad kön är till för något. Det finns faktiskt skyltar och jag antar att de flesta är någorlunda läskunniga. Men det är det här med planering, en konst som inte verkar vara något som behärskas av alla. Nåväl, Joëlle och Ryan anlände och gjorde sig hemmastadda, och då jag stod långt framme i kön (plats nummer tre) översåg jag med att mannen längst fram hade tagit med sig alldeles för mycket publikationer att få autograferade. Han drabbades också av tunghäfta, så Joëlle kunde arbeta sig igenom högen snabbt. Damen framför mig noterade mina originalsidor, för övrigt. Joëlle signerade glatt den andra sidan när det var min tur. Hon berättade att hon varit i kontakt med någon Comic con-arrangör i Stockhom (måste vara Gamex) om att komma på besök senare i höst, men inte hört något definitivt besked om detta än. Sen höll hon upp båda sidorna så jag kunde ta en bild av henne med dem. Ryan såg till att jag fick deras e-postadresser så jag kunde skicka bilden från torsdagen till dem. De hade sett den på Twitter och tyckte båda att den blivit väldigt lyckad. Det tackade jag för och lovade att ordna till.

När jag fnuttat runt ytterligare en halvtimme på mässgolvet kände jag att definitivt var dags för någon form av lunch. Don Rosa hade efter att hört mig kverulera över förlusten av Wendy’s som fått mig att gå till Taco Bell protesterat å det bestämdaste över detta (enligt honom serveras inget ätligt hos dem) och rekommenderat en deli/spritbutik som hette Ciné Café och som han frekventerat under ett kvarts sekels besök i San Diego. Eftersom det skulle vara situerat ”strax bakom Hilton” skulle jag förutom att få ta del av deras delikata smörgåsar också spara dyrbar tid. Och vem är jag att argumentera med Don? Han är väldigt kräsen när det gäller vad han stoppar i sig så säger han att det är bra är jag beredd att ta honom på orden. Tyvärr hittade jag inte Ciné Café, mest för att jag letade på fel gata (det ligger på K Street, inte J som jag felaktigt trodde), så det fick bli Taco Bell i alla fall. Jag passade också på att besöka postkontoret i Hortons galleria och köpa frimärken när jag ändå var i krokarna.

Velma Dinkley med Econoline i behändigt format och ?

En 7-layer burrito och en Dr Pepper senare var jag tillbaka i San Diegos convention Center. Klockan hade passerat 4, men det var tre timmar kvar tills vi skulle mötas för att äta middag så jag passade på att gå runt bland handlarna med gamla serietidningar och kolla igenom de billiga buntarna. Man vet aldrig vilka dyrgripar man kan hitta för $1-5! Jag träffade också en väldigt bra cosplayad Velma från Scooby-Doo som också var etniskt gränsöverskridande. Själv reagerade jag på att damen visade väldigt mycket mer bar mage än vad hennes förebild någonsin gjort. Hon hade också en större modell av Mystery Machine under armen.

Don Rosa & Sergio Aragonés.

Jag blev också vittne till en animerad diskussion mellan de gamla vännerna Don Rosa och Sergio Aragonés, Jag hörde aldrig vad det var de pratade om, men speciellt Don var uppe i varv och gestikulerade vilt! Det var dags för en vätskekontroll, så jag gick in i pro-loungen på andra våningen och drack ett par glas lemonad (som tack vare den nya policyn att fyllning av flaskor inte var tillåtet längre fortfarande fanns tillgänglig vid denna tid). Jag hann också med att gå ut på trapporna på baksidan och få lite frisk luft. Även om mitt luktsinne tack och lov är något reducerat i känslighet känner också jag att luften inomhus så här på eftermiddagen är tämligen tjock. Det blev också ett par översiktsbilder på småbåtshamnen.

Harley Quinn som på film.

När jag återvände in och började gå mot Patrick & Shelleys bord mötte jag en mycket välgjord Margot Robbie-Harley och det måste ju såklart förevigas. Speciellt eftersom alla hennes kläder måste tvättats i fel temperatur och krympt. Det var nätt och jämnt att hon fått på sig dem. Eftersom smicker aldrig kan vara för grovt sa jag precis vad jag tyckte om henne, också!

När jag kom fram var Robin redan där (de hade känt igen honom direkt fast han var förklädd) så utan vidare ceremonier packade Patrick & Shelly ihop sina pinaler och sen drog vi oss alla mot utgången. Folksamlingen var inte värre än att vi korsade järnvägsspåren just som klockan passerade sju, och sen gick vi längs 5:e avenyn norrut för Patrick skulle lämpa av all dödvikt på hotellrummet. De bodde på Westfield Horton Plaza som vanligt. Jag är mycket imponerad av att de lyckas med detta varje år med tanke på hur det så kallade ”hotellracet” fungerar.

  

Robin, Patrick & Shelley hos Chipotle Grill.

När Patrick åter anslutit till sällskapet drog vi vidare den korta biten till Chipotle Mexican Grill i korsningen Broadway/1:a avenyn. Medan Shelly ockuperade ett bord utomhus såg vi andra till att förse oss med något ätbart. Jag gick på Patrick & Shellys linje och åt min mat ur en salladsskål medan Robin satsade på en burrito. Det var i vilket fall som helst mycket välsmakande, Jag förstår att amerikanerna i sällskapet tycker om Chipotle-kedjan. Inte mycket dyrare än Taco Bell, fräschare, och nästan lika snabbt. Sen ägnade vi oss åt anrättningarna en god stund medan vi berättade vad vi gjort hittills på Comic-con. Patrick och Shelly underhöll oss också med historier om sina upplevelser när de det gångna året varit inbjudna till ett kinesiskt universitet för att föreläsa (en konsekvens av händelser på förra årets Comic-con). Ungefär halv nio kände vi oss nöjda, men naturligtvis måste vi avsluta kvällen med glass.

Robin, Shelly & Patrick hos My Yogurt.

Glassbaren i Horton Plaza Park hade stängt, så Shelly ledde oss till något som hette My Yogurt och där man fick komponera sin egen glass som sen betalades efter vikt (eller flat rate). Som den ingenjör jag är räknade jag snabbt ut hur jag skulle maximera innehållet bägaren och tror därför att jag tjänade på flat rate-alternativet. Robin nöjde sig med en flaska vatten.

På väg till bussen.

Tjugo över nio tog vi farväl och skildes åt för att ta oss till våra respektive nattkvarter. Jag korsade järnvägsspåren och Harbor Drive halv tio, och en buss stod inne och väntade så jag var tillbaka på Dolphin Hotel strax efter tio. Medan jag tankade ur kameran och bildbehandlade konsumerade jag en av mina kladdiga munkar tillsammans med lite Dr Pepper. Jag twittrade ut delar av dagens bilder så jag skulle varva ner lite före sänggåendet.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Jag höll mig till samma morgontidplan på lördagen som på fredagen, men hade idag kompletterat frukosten med ett oerhört sliskigt bakverk från sortimentet jag inhandlade tidigare i veckan. Jag resonerade så att om jag bara åt branflakes och hoppade över Costco-muffinsen så var det nog ok. Fan trot! Bussen gick från Holiday Inn tjugo över nio och jag var framme vid Comic-con strax efter klockan tio.

Robin & Don Rosa med Kalle Anka Extra.

Don Rosa skulle återigen sitta i Fantagraphics monter och signera, så jag misstänkte att det nog var där jag borde leta efter Robin. Mycket riktigt återfann jag honom i full Rick Sanchez-mundering (inklusive blåfärgat hår) sittande mitt emot Don som var i full färd med att skriva i Robins nyinköpta exemplar av Don Rosa Library. Han hade (inte utan viss vånda) bestämt sig för att gå ”all in” och köpt på sig samtliga tillgängliga utgåvor (han hade redan första volymen sen besöket på Comic-con 2015) vilket skulle sätta viktgränsen på hans bagage på svåra prov. Han fick också sitt medhavda exemplar av KA Extra 3/2017 signerat (tillsammans med en lektion om blå färgs onödighet på inmutningar i guldruschens Alaska), men Don ville inte skriva ”second copy signed” utan drog till med det något mer kryptiska ”Signed copy 1B!” vilket kommer att sätta myror i huvudet på framtida samlare! Tyvärr hade Don inte tid att göra några skisser idag (fredagen hade avskräckt) men när Robin gick där ifrån försäkrade Don honom att det skulle nog lösa sig med det ändå: "Look me up! Karl-Erik knows where to find me!" Och det hade han ju rätt i.

  

Superhjältinnor i Bombshell-utförande.

Minnesvärda cosplayare denna förmiddag var en Batgirl av Bombshell-modell, ett par mycket lättklädda Poison Ivy & Harley Quinn (jag avundades dem nästan då luftkonditioneringen hade svårt att hänga med) samt en utomordentligt trevlig och välgjord Harley Quinn i Bombshell-utförande som hette Lisa Talamantes men har artistnamnet Pixydust. Henne fick jag kontaktuppgifter av och lovade berätta när bilderna av henne fanns på sociala medier. Jag passerade även Adam Hughes bord där han satt och skissade ihärdigt medan han samlade in bidrag till räddandet av herrelösa fårhundar (ett ändamål helt i Nils Nytta-klass om någon frågar mig).

Fernando Ruiz med "naughty" Nova Kane.

Nu hade det blivit dags att se efter vad Fernando Ruiz hade åstadkommit när det gällde färgläggningen av min Staton-kommission, och när jag anlänt till hans och Dan Parents bord blev jag inte besviken. Dan hade vetat att berätta att Nova Kane är rödhårig, och det hade Fernando tagit fasta på. Med väldigt bra resultat! Jag lovade att visa upp det för Joe Staton senare samma dag när han skulle vara en av gästerna på Mark Evaniers”That 70’s panel”, att evenemang som jag alltid försöker närvara vid. Fernando anmärkte att jag inte behövde berätta vad Joe tyckte om det om han inte skulle gilla det.

         

Va-va-vooom! Bombshell Harley Quinn poserar på lördagen.

Den stora anhopningen av cosplayande Harley Quinns denna dag berodde antagligen på att det skulle bli Harleypalooza13.30. Man förväntade sig stort deltagande med anledning av att Harley-figuren firade 25-årsjubileum detta år, så jag tog mig till trapporna på baksidan på conventioncentret i god tid före detta klockslag. Detta skulle visa sig vara det bästa jag gjort hittills idag då det gav mig chansen till en solosession med en tidig deltagare som definitivt kvalade in på min topp tre av Bombshell-Harleys. Hon var mer eller mindre professionell och det var tydligen första gången hon bar dräkten offentligt. Tyvärr faller ljuset lite fel om bakgrunden skalle blivit lugnare, men jag är ändå rätt nöjd med bilderna.

Harleypalooza.

Medan detta pågick dök Robin upp, och hans Rick-mundering rönte uppskattande kommentarer från flera Harley Quinns. När sedan resten av deltagarna (vilkas antal jag uppskattade till drygt 30) anlänt och formerat sig på trapporna ställde jag mig vis av tidigare erfarenheter i främsta ledet. Blygsamhet ger inga bra bilder (och det hördes visst grymtande från kortare fotografer bakom mig). Ungefär 10 i tolv var det hela över och som alltid är det kul att se vilka variationer det finns i tolkningarna. Här har Jimmy Palmiotti och Amanda Conner definitivt varit medskyldiga med alla de olika dräkter de låter Harley bära i hennes serietidningar. Eftersom man också firade Harleys födelsedag var många dräkter kompletterade med spetsiga papphattar av svensk kräftskivemodell med Harley Quinn-motiv. Nu var det hög tid för lunch.

Robin utanför Ciné Café.

Tack vare att Robin är uppkopplad kunde vi nu enkelt hitta till Ciné Café som andades mera New York än Kalifornien vad gällde atmosfär och miljö. Kön var lång, men beställningarna effektuerades flinkt av det välbemannade köket. Jag beställde en corned beef på rågbröd med lök och senap som tillbehör, och Robin ville ha en BLT. När vi fått våra mackor och betalat återvände vi till pro-loungen där vi intog vår något sena lunch. Värt att notera till kommande besök var att om man tog det siktkakeliknande brödet (”wheat torta”) så blev mackan så stor att den räcker till mer än en måltid. En Reuben på rågbröd häll sig inom det hanterbara. Vi konstaterade att Don Rosa vet vad han snackar om och planerade redan i ett återbesök på söndagen.

  

Robin med Don Rosa & Gullan-skiss. Till höger David Grisez med DeCarlo-Millie.

Robin hade varit vänlig nog att för min räkning försöka få mitt nyinköpta Scooter Girl-album signerat av Chynna Clugston-Flores i Image’s monter klockan fem (kolliderade med ”That 70’s panel”) och jag lämnade därför över den till honom med exakta instruktioner om vad jag ville ha skrivet i den. Sen lämnade vi pro-loungen och gick mot Dave Grisez och leksakerna där det tidigare under dagen lämnats en stödkartong för serietidningar och ett önskemål om att Don skulle teckna en Glittriga Gullan på den åt Robin. När vi nu återvände dit för att kontrollera hur det hade gått var Don faktiskt där och efter att vi prisat hans goda smak när det gäller lunchmackor plockade han fram sagda kartong fast nu med ett porträtt av Gullan. Robin blev mycket upprymd av detta.

Själv följde jag med Dave till Dan Parent, två rader längre bort, och det tog denne mindre än tio sekunder att slå fast att Daves Date with Millie-serie verkligen var tecknad av Dan DeCarlo och tuschad av Jon D’Agostino. Han blev minst lika upprymd som Robin blivit när det stod klart för honom vilket kap han gjort!

Natashas cosplay mash-up.

Han fick även tillfälle att berätta detta för sin dotter Natasha som tittade förbi och visade sig vara minst lika trevlig som sin fader. Hon var dock mer intresserad av cosplay an serier och var dagen till ära utklädd som en kvinnlig basebollspelare ur filmen A League of Their Own fast i Walking Dead-utförande (taggtråd på slagträet). Här skildes Robin och mina vägar åt för stunden, men vi gjorde upp att träffas vid IDW ungefär halv sju då mitt panelsamtal skulle vara klart.

  

Jaime Hernandez skissar en "disdainful Terry Downe".

Själv hastade jag mot Fantagraphics monter där bröderna Hernandez satt och signerade och samtalade med sina fans under sedvanligt avspända förhållanden. Då Jaime fortfarande bara begär $40 för en "huvudskiss" (svengelska foe "head shot") av någon av sina figurer ämnade jag upprätthålla traditionen i detta avseende. Det är alltid lika fascinerande att se hur han behärskar minspel och ansiktsuttryck (och jag inbillar mig att han själv tycker det är stimulerande att bli utmanad) så jag hälsade och bad om en ”disdainful Terry, looking over her shoulder”. Naturligtvis hade han inga problem med att åstadkomma precis vad jag ville ha. Stackars den, vän eller fiende, som får den blicken av Terry!

 

Mera cosplay på lördagen.

Det var fortfarande en stund kvar tills halv fem och min panel, och under den tiden såg jag ytterligare en Squirrel Girl, en kvinnlig åskgud och en ståtlig Wonder Woman. Men på detta klockslag satt jag på framsta raden i rum 5AB där en panel bestående av Ron Wilson, Keith Pollard, Mike Grell, Paul Levitz, Joe Staton, Marv Wolfman och Elliot S! Maggin (som vanligt var hans förnamn felstavat på hans skylt vilket jag påpekade för den välbekante herrn på platsen bredvid min) under ledning av Mark Evanier  i 90 minuter skulle berätta historier om hur det var på 70-talet när det var de som var unga och framåt i seriebranschen.

Mike Grell skarvar (?), Paul Levitz förtvivlar.

Panelen inleddes med att en glatt överraskad Keith Pollard begåvades med ett Inkpot-pris, och i denna goda anda fortsatte det. Intressantast för mig i år var Joe Staton och Mike Grell, där den senares ”tall tales” (bland annat om hur han när han var missnöjd med den som tuschade honom i protest började tuscha sina skisser själv innan han skickade iväg dem och hur han en gång jobbat så länge i sträck för att klara en deadline att han hallucinerade när han skulle köra bil till brevlådan) fick publiken att kikna av skratt och Paul Levitz att dunka huvudet i bordet av förtvivlan.

  

Mark Evanier gestikulerar när han modererar Marv Wolfman och Joe Staton.

När klockan var tio över fem kom Robin släntrande och slog sig ner bredvid mig. Tyvärr hade Chynna Clugston-Flores ställt in, och då bestämde han sig för att göra mig sällskap istället. Efteråt visade det sig att ”sega gubbar som berättade historier” hade varit mer underhållande än han förväntat sig. Han fascinerades av att Mark ibland satt och nickade till men ändå verkade ha full koll på vad som hände. Jag förklarade att Mark har den rutinen i dessa sammanhang.

That 70's Panel: Wolfman, Pollard, Evanier, Wilson, Levitz, Grell. Maggin och Staton (medurs från vänster).

Efteråt gick jag raka vägen till Patrick& Shelly Block för att rapportera vad panelen handlat om. Shelly påstår att det syns på lång väg när jag kommer gående att jag varit på That 70’s panel. Och varför inte, det är utan konkurrens det mest undrhållande jag ser på Comic-con (i konkurrens med Quick Draw som jag dock skippade detta år).

Efter att ha våndats i flera minuter hade jag bestämt mig för att impulsköpa sidan 6 ur nummer tre av Terry DodsonsRed One. Jag var faktiskt förvånad över att den ännu inte var såld utan kunde beskådas i en av de mappar med serieoriginal som han hade liggande på sitt bord. Utan tvekan en av de bästa biljakter i seriemediet jag någonsin sett. Terry tog inte kreditkort, och eftersom jag inte hade någon lust att betala växlingsavgiften för att ta ut en halvstor summa ur en bankomat måste vi lösa det på något annat sätt. Terry hade emellertid PayPal, så jag lovade att sätta in den begärda summan där tills nästa dag om han i sin tur lovade att inte sälja sidan till någon annan. Så lätt skulle det dock inte gå, visade det sig.

  

Mimmo's i San Diegos Little Italy.

Dagen avslutades med att Robin kallade på en bil från Uber som tog oss de elva kvarteren norrut från Market Street till San Diegos Little Italy på India Street. Där såg vi till att få ett bord på Mimmo’s Italian Village som lockade med 20% rabatt på all fast föda för Comic-conbesökare och till skillnad från 2015 var det denna kväll 10 minuters väntetid. Den gick emellertid fort och vi fick ett bra bord i mitten av lokalen. När vi studerat menyn blev det lasagne och en stor flaska öl för min del, men vi inledde med att dela på några vitlöksbröd. När lasagnen kom in och jag såg storleken på min portion ångrade jag nästan det beslutet, men jag åt långsamt och njöt av varje tugga (fyllningen var gudomlig) så det blev till sist inget kvar av den på min tallrik. Att jag fått rejält med extra ost på den hjälpte såklart till. Som jag alltid brukar säga: Jag är från Västerås så det är klart jag vet hur italiensk mat skall smaka! Och detsamma gäller så klart för Robin. Vid 10-tiden kände vi oss färdiga och bad om notan. Även utan Comic-conrabatt hade det varit överkomligt och nu var det rent löjligt billigt.

Robin tog en Uber till sitt vandrarhem men själv tog jag en rask promenad tillbaka till conventioncentret. Det var precis vad jag behövde för att inte somna till. Kvällen var varm och överallt var det Comic-confolk ute och rörde på sig. Jag fick vänta en liten stund på min buss, men när den dök upp blev den full omedelbart och avgick genast så jag var tillbaka på Dolphin Motel vid elvasnåret. Det blev lite bildbehandling och twittrande innan det var dags att knyta sig. Allt som allt en helt tillfredsställande lördag på Comic-con.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Efter dusch och fyra svep med rakhyveln loggade jag in på mitt PayPal-konto for att ordna med betalningen till Terry Dodson. Det borde bara vara en formalitet, tyckte jag. Men det tyckte inte PayPal, utan när systemet kände av att det inte var från min vanliga IP-adress som inloggningen skett krävde man extra verifiering med engångskod. Det skulle i vanliga fall gått alldeles utmärkt, men nu var det så att inget av de telefonnummer som jag angivit för detta ändamål gick till någon av de telefoner jag tagit med på resan. Några pengar gick alltså inte att föra över, och kundtjänsten i Sverige hade vanlig kontorstid och svarade förstås inte på samtal. Grr.

Image Comics signeringsavdelning söndag förmiddag.

När affären var klar hastade jag bort till David Grisez bland leksakerna för att skryta med mitt nya inköp, och han lät sig imponeras av vad jag fått fatt i. Om jag minns rätt yttrade han något om ”Impeccable sequential storytelling!” när han fick se det. Och det mådde jag ju bra av förstås! Som vanligt hade han kört Don Rosa till flyget innan allt öppnade, men i år hade tydligen Don fått en senare flygning till Kentucky så han skulle bli sittande på flygplatsen några timmar. Dave trodde dock inte att det skulle gå någon nöd på honom.

Under söndagsförmiddagen är det läge att gå runt och ta en titt om det är nedsatta priser på sådant man kanske tidigare har tvekat om att köpa, och det ägnade jag mig åt under ett par timmar. Tyvärr har det blivit ovanligare på senare år att priserna sänks, men hoppet lever ju alltid. I golden age-avdelningen stannade jag ett tag hos Tomorrow's Treasures som det brukar gå att fynda hos, men i år kändes det ganska utplockat i buntarna med tidningar i de lägre prisklasserna. Samma sak hos handlarna med serieoriginal, inget som direkt skrek ”köp mig” detta år, men det är alltid trevligt att kunna se och känna på sidor som ligger helt utanför mina ekonomiska ramar.

  

Cosplay på söndagen.

Frågan är hur länge priserna kan hålla sig på denna nivå? Jag tycker att den siste idioten snart måste vara född, men så blir det ju så gott som aldrig. Att hänga i de här delarna av lokalen hade dessutom det goda med sig att trängseln var hanterbar. Jag kan nämligen inte påminna mig om när det senast varit så här packat med folk på golvet. För första gången tänkte jag på vad som kunde hända om brandlarmet skulle gå eller någon annat panikskapande inträffa, och det var inte trevligt. Jag var inte ensam om detta, utan andra jag träffade påpekade samma sak. Möjligen kan det ha något att göra med att många flerdagarsbesökare nu skulle handla allt de hoppat över tidigare, men det är bara spekulationer. Trots trängseln lyckades jag idag få en bild på den replika av R2D2 som finns utställd i Star Wars-montern och som alltid drar mycket folk.

R2D2-replika i Star Wars-montern.

Robin och jag hade gjort upp om att träffas halv ett för att gå till Ciné Café och köpa en smörgåslunch, så när klockan blivit så mycket sammanstrålade vi hos IDW som är en bra mötesplats, lite som Bud Plant var på 90-talet (I år hade Bud på egen begäran downsizat till ett bord i small press area, fjärran från den med dåtida mått mätt gigantiska monter han haft på den tiden) och avtågade mot övergångsstället till 5:e avenyn. När vi kom fram till Ciné Café var kön minst lika lång som under gårdagen, men nu visste vi vad vi ville ha så beställningen gick fort.

Ciné Café, 412 K Street.

Rågbrödet var dock slut, men i dess ställe blev vi rekommenderade något som hette ”squaw-bread” (knappast politiskt korrekt i dessa dagar) och som herrn i kassan garanterade att vi skulle tycka om. Väntetiden medan våra mackor gjordes klara förflöt snabbt (mycket intressant folk i rörelse här) och sen gick vi tillbaka till conventioncentret och installerade oss vid ett bord i pro-loungen. Jodå, squaw-brödet var inte dumt. Jag tyckte att det verkade bekant och gjorde senare en sökning efter det på webben, och då visade det sig att det var ett bröd som tagits till amerika av tyska invandrare. Släktskapet med både pumpernickel och kavring var uppenbart, för normalt är inte mörkt rågbröd så här sött i USA. När vi var klara med vår lunch hade klockan blivit halv två och min nästa planerade aktivitet var Mark Evaniers”Cover Story”-panel i rum 25ABC vid två, så Robin och jag tog farväl här och hastade vidare var och en till sitt.

Förberedelser inför Cover Story. Henderson, Evanier, Grell, Chin, Adams.

Medan deltagarna i denna (Erica Henderson, Joyce Chin, Art Adams, Mike Grell och Joe Staton) anlände och gjorde sig redo för utfrågningen de skulle utsättas för passade jag på att visa Joe vad Fernando Ruizåstadkommit med hans kommission.  Han blev mycket glad och imponerad av resultatet och fick mig att lova att framföra hans gillande till Fernando.

  

Erica Henderson, Arthur Adams, Joyce Chin och Joe Staton.

Panelen förflöt sen enligt gängse mönster, men det är ibland väldigt uppenbart att en del omslag inte lämnat några bestående intryck hos upphovsmännen. Mest vältalig var Joyce Chin som hade en hel del att säga om sina omslag, samt Mike Grell som tydligen aldrig försitter chansen att dra en bra historia. Jag har fått intrycket att han i likhet med mig själv ibland berättar ”110% av sanningen” för att få dem att framstå som ännu roligare/chockerande/spännande. Underhållande är det i vilket fall som helst. Joe Staton hade mest att säga om omslagen till E-Man och Green Lantern vilket inte är så förvånande då det är de seriefigurer han är mest förknippad med.

Joe Staton berättar om sina omslag.

Direkt efter att ”Cover Story” avslutats gick jag till Dan Parent och Fernando Ruiz för att rapportera Joe Statons superlativer. Det verkade Fernando tycka om. Han försäkrade mig också att det referensmaterial jag försett honom med inför skapandet av den kommission som utgjorde en del av min Kickstarter-bonus för nästa Die Kitty Die var just vad han behövde (och det lät ju betryggande). Sen sade vi hej då till varandra med en förhoppning om att ses igen ett kommande år. Jag tog också adjö av David Grisez som först nu kom sig för med att fråga hur det kommer sig att jag får biljett till Comic-con år efter år? Don Rosa hade ingen koll visade det sig, så jag upplyste honom om att jag försöker göra tillräckligt med jobb åt svenska serieförlag för att få min status som ”creative professional” var tredje år. Det tyckte han lät som ”the only way to go” och jag höll med honom. Jag sade också ”hej då” till Terry Dodson som även han hoppades på ett återseende nästa år. Han skulle i år till London Super Comic Convention i augusti (och där träffade min arbetskamrat Anna Möller honom) och arbetstiden var i övrigt intecknad för arbete med Adventure Man.

På väg till lobbyn. Mike Grell före mig i rulltrappan.

Avslutningsvis gick jag till Patrick och Shelly Block för att meddela att jag ämnade försvinna lite tidigare från Comic-con och på så vis undvika de värsta köerna till bussen. Ibland känns det som om det skulle gå snabbare att promenera de 8 kilometrarna till Point Loma när det stänger på söndagen. Tredje bussen brukar vara den som man hinner med. Jag såg till att visa upp min sida från Red One # 3 och önska lycka till med det fortsatta arbetet med Frostlings. För min del spelar det inte så stor roll när det är klart bara slutresultatet blir som de tänkt sig.

"I'm not bad, I am just drawn that way!"

På väg ut träffade jag en mycket illusorisk Jessica Rabbit i lobbyn, och det kunde ju vara ett passande slut på Comic-con detta år. Visserligen passerade det en del bra cosplay medan jag stod i busskön, men det är inte läge att stoppa någon och be om en bild på den platsen, lite för mycket folk i rörelse där. Jag var framme vid mitt hotell strax efter fyra och tog igen mig en stund på sängen innan jag såg till att det blev lite bilder från dagens övningar upplagde på twitter och serieforum. Sen gick jag till receptionen och bad dem att beställa en taxi tills i morgon så jag inte skulle missa mitt flyg och försäkrade mig om att jag inte hade några obetalda räkningar. Greg önskade mig välkommen tillbaka ett annat år.

Bussen kommer!

Sen hände inte så mycket mer än att jag försökte göra slut på de sockrade munkarna så de inte skulle förfaras, och med hjälp av den kvarvarande mängden Dr Pepper gick det vägen (jag sparade en till nästa morgon). Jag organiserade också mitt bagage så gott det gick för att inte behöva stressa nästa dag, och satt sen och surfade tills det var dags att gå till sängs. Fyra och en halv dag på Comic-con sätter sina spår så det var inte läge för nattmangling ikväll. På hela taget var jag nöjd med hur allt utfallit, även om jag velat ha mer tid för paneler och mindre tid i köerna. Men det var mitt eget fel och till ett annat år blir det definitivt en mindre mängd kulturgods medtagen.

Klicka på bilderna så blir de lite större. Fler bilder från Comic-con i San Diego finns i detta album.

Frukost på Dolphin Motel.

Jag tog med mig den sista sockrade munken ner till frukosten klockan sju efter att ha packat ihop alla mina grejor i Samsoniteväska och handbagage. Jag räknade inte med att äta igen förrän jag satt på planet till Sverige så jag plockade åt mig en extra banan som reservproviant ifall det skulle bli för låg blodsockerhalt i gaten i Los Angeles. Min taxi var beställd till klockan åtta, så det var gott om tid eftersom UA5443 skulle göra det korta hoppet till Los Angeles tio i elva. En bil från Red Cab anlände prompt på utsatt tid och tog mig till San Diegos flygplats på ungefär en kvart. Jag försäkrade mig vid incheckningen om att min väska skulle bli taggad ända till Arlanda och sen forcerade jag säkerhetskontrollen utan att bli misstänkt för några oegentligheter.

Tidig morgon (7.48) på Dolphin Motel.

Flygningen till Los Angeles skulle ta en timma (jag har vid ett tidigare tillfälle på 90-talet gjort den på 30 minuter i ett propellerplan) så det serverades ingenting annat än läskeblask ombord, men jag såg till att förse mig med en ginger ale innan det var dags för landning (något senare än beräknat, det är svårt att ta igen förseningar med den korta flygtiden). Framme på LAX skulle jag förflytta mig från terminal 7 där United håller till, till den internationella terminal B och för att vara på den säkra sidan hur jag skulle gå frågade jag Uniteds personal om detta. Det är en bra bit att promenera, men hade jag inte blivit osäker och gått tillbaka för att kontrollera en vägvisare hade det inte tagit mer än de beräknade tio minuterna. Nu gick det åt en dryg kvart.

Snart boardingdags.

Vi var snart på väg mot Europa och Sverige och efter ett par timmar var det äntligen dags för middag. Så hungrig som jag var hade jag nog kunnat äta det mesta, men det serverades en kycklingfilé med potatisbakelse, sås och gröna ärtor som smakade riktigt bra. Före den en sallad med vinägrett och till efterrätt ost & kex samt en synnerligen kladdig bit brownie. Flygvärdinnan skämde bort mig med både ginger ale och en flaska vitt vin. Detta underlättade insomnandet, så efter att ha läst några kapitel i medhavd bok lyckades jag faktiskt slumra in några timmar. Herrn till höger om mig envisades med att kolla film hela resan, men det störde inte mig. Jag tyckte mest synd om honom som skulle inleda nästa dag både trött och jetlaggad.

Jag vaknade precis i tid för att bli serverad en frukost med flingor, juice, yoghurt, en macka på polarbröd samt en kopp te. När jag satt i mig denna började man inflygningen mot Arlanda och landade på nästan utsatt tid, 10.00. Avstigning och passkontroll förlöpte utan incidenter, och min väska var visserligen inte bland de första på bandet, men inte heller sist. Nuförtiden är glad om den överhuvudtaget dyker upp. Chansen att den skall ha kommit på avvägar finns alltid, och på hemvägen blir det ingen ersättning från försäkringsbolaget enbart för förseningar.

Hemma igen.

Jag hade inte räknat med att hinna med bussen 10.35 och för en gångs skull förhandsbokat den som gick en timma senare och dit var det ungefär en halvtimma. Bussen dök dock upp i förtid så jag kunde koppla upp mig mot Swebus nätverk innan avfärd och dessutom kontakta Svante och be honom hämta upp mig vid Västerås järnvägsstation. Jag tyckte inte jag behövde gå sista biten hem när jag hade koppel upphämtade hos Lars att lämna över till honom. Kvart över ett på eftermiddagen kunde jag så återvända till hemmet efter två händelserika veckor. Nu återstod bara uppackningen innan det var dags för nästa resa: att hälsa på släkten i Skåne över veckoslutet. Avresa nästa morgon.

Klicka på bilderna för att se större versioner av dem i detta album.

Snödroppe mars 2018.

Efter en naturlig tveksamhet hade till sist snödroppen behagat visa sig när jag besökte Riddarhyttan igår. Att det tagit sin lilla tid har berott på att snötäcket varit tjockt ända in till husväggen detta år och då vill den naturligtvis stanna i jorden tills detta försvunnit. Hela rabatten var ännu inte snöfri, men tillräckligt mycket för att en del av snödroppen kommit upp och slagit ut. Ett välkommet vårtecken ett år när kylan inte vill släppa greppet om landet. Det finns hopp, även om det just nu verkar en aning tröstlöst.

Gul krokus mars 2018.

Lite längre ner mot husets västra gavel hade den gula krokusen tittat fram. Den visade sig faktiskt redan för en vecka sen och jag hade resignerat räknat med att den skulle vara uppäten av finkarna vid det här laget. De brukar tycka att det är mums med rabattens primörer! Men mot alla odds fanns den kvar, nu i fullt utslaget skick. Då börjar jag nu naturligtvis undra vad som hänt med gråsparvarna? Men troligen har de ett konstant flöde av kaloririka hampfrön vid mina grannars välförsedda fågelbord och har därför avstått från att äta krokusen. Till glädje för mig. Nu väntar jag på att den blå varianten skall titta fram ur jorden. Nästa vecka kanske?

Efter förra årets succé vad gäller påskfirande hemma hos Jan i Källfallet var det igår dags för att samlas igen för en upprepning. På grund av snösituationen blev det kanske inte lika vidlyftigt, men å andra sidan bjöds det på en delikat meny i goda vänners lag med många glada skratt. Jag anlände vid tretiden då förberedelserna för middagen var i full sving.

I köket spred vedspisen en skön värme och Leon vispade grädde med handkraft(!) som Jan sen smaksatte med pepparrot och senap. Den var avsedd för lammbogen som skulle serveras till förrätt. Utomhus rostade Olle grönsaker och potatis över öppen eld.

Det bjöds på mousserande cava som var förpackad i en mycket färgglad flaska. När skalen svartnat på paprika & auberginer skalade Jan dem, hackade dem i småbitar och lät dem fräsa med tomater, selleri och vitlök till en smaklig röra avsedd som tillbehör till huvudrätten.

Innan förrätten serverades anlände John Bark som naturligtvis hade gitarren med sig och underhöll oss medan matlagningen pågick. Vi blev så uppslukade av hans artisteri att elden i spisen slocknade och middagen på grund av detta försenades minst en kvart. Dessutom brände jag mig lätt på en av spisluckorna när jag glömde använda spiskroken vid stängningen av densamma. 

Men så blev det klart och förrätten bestående av hårdkokta ägg, rökt sik, dito lammbog, pepparrotsgrädde och körsbärstomater ställdes fram. Vi gjorde stor heder åt anrättningarna som smakade mycket bra. Lite senap i grädden hade gjort susen med smakerna.

Men tack och lov hade vi lämnat plats för huvudrätten: Kycklingfileer med kulpotatis och grönsaksröra. Det smakade underbart! Jan är en första klassens köksmästare som med hjälp av sina assistenter Olle och Leon åstadkommit stordåd i det enkla köket! Fast han anser att vedspisen är minst lika bra som en modern induktionshäll vad gäller olika värmezoner och liknande. Det gäller bara att lära sig utnyttja dem på bästa sätt. För den som inte nöjde sig med detta fanns både paj och Janssons frestelse som extra skaffning.

Konversationen runt bordet flöt lätt och ledigt och avhandlade de mest disparata ämnen som bruksdialekter, Lgr 11, lokala svartklubbar, Leons besök i New York förra året, Gröna hissen och andra cocktails samt hembygdshistoria (snudd på barnförbjudna episoder återberättades).

Strax före klockan åtta började övriga sällskapet förbereda sig på att hoppa i Jans vedeldade badtunna (temperaturen i den var då precis lagom) men jag valde att avstå från detta (man skall sluta när festen är på topp) utan tog farväl och anträdde den tre kilometer långa promenaden till Riddarhyttan. En mycket lyckad påskafton. Stort tack till alla inblandade!

Om det skulle vara så lyckligt att det finns köttfärslimpaöver i kylskåpet använder jag den gärna till vad som blivit min favoritskaffning när det skall tas med något ätbart på en utfärd. Denna smörgås har fördelen att den snarast bli bättre av att ligga i picknick-korgen några timmar så dressingen verkligen tränger in i brödet och gör att alla smaker "gifter sig" på ett fördelaktigt sätt. Så här gör jag:

Utöver köttfärslimpan behöver man två skivor grovt formbröd, hamburgerdressing, svarta oliver, stark sås, matfett och svartpeppar.

Börja med att fördela hamburgerdressing och matfett på två brödskivor. Här har jag använt kokosolja till vänster då den är neautral i smaken. Snåla inte på hamburgerdressingen!

Skiva 3-4 urkärnade svarta oliver tunt och placera dem jämnt fördelade på brödskivan med dressingen.

Skär två ganska tunna (6-8 mm) skivor av köttfärslimpan.

Skivorna läggs sedan på samma brödskiva som oliverna. Trimma dem gärna så de täcker hela ytan.

På den vänstra (blivande övre) brödskivan applicerar man en rejäl klick stark sås. Det får gärna vara mycket sting i den Jag använder den som jag hamstrat från Taco Bell.

Ta några tag med pepparkvarnen (laddad med svartpeppar) ovanpå såsen.

Lägg ihop och tryck till en kort stund.

Klart! Avnjutes med lämplig dryck beroende på omständigheterna. Om det är meningen att den skall bli utflyktsmat delas den den lämpligen på diagonalen i två halvor, slås in folie och förvaras svalt tills det är dags att äta. En brukar vara lagom till lunch. Då blir man inte så däst utan orkar fortsätta med det man höll på mig även efteråt. Och riskerar inte att somna bakom ratten om man färdas i bil på hemvägen.

Den här är nog den geekigaste film jag sett:

Jay and Silent Bob Strike Back
Regi: Kevin Smith
Medv: Jason Mewes, Kevin Smith, Ben Affleck, Jason Lee, Shannon Elizabeth m fl
Längd: 1 tim 45 min.

Jag kan på en gång slå fast att alla som inte sett eller har ett hum om Kevin Smiths tidigare filmer, Clerks, Mallrats, Chasing Amy och Dogma gör klokast i att inte se ”Jay & Silent Bob”. Ni kommer bara att med tilltagande irritation (och kanske ett visst mått avund) se hur en från början ganska löjlig film flippar ut mer och mer och till slut utmynnar i ett totalt kaos, allt akompanjerat av Jays (Jason Mewes) ilskna tirader om alltings djävlighet där ordet ”fuck” används synnerligen frekvent. Bara man vill så är Jay and Silent Bob inte bara en korkad film där förvirringen späs på av att vissa personer (Jason Lee, Ben Affleck, Matt Damon) uppträder i olika roller men också som sig själva, den kan också utan problem anklagas för att vara både homofobisk, misogynisk och infantil. Ändå så tycker jag att den är riktigt bra. Varför? Jo, det är helt enkelt så att Kevin Smith spenderat 20 miljoner dollar på att göra vad som nog måste betecknas som det största inne-skämtet i filmhistorien. Och jag är en av de invigda!

Figurerna Jay och Silent Bob (Smith själv) har alltid förekommit i utkanten av Kevin Smiths filmer och när de nu fått huvudrollsstatus är det bara naturligt att alla andra personer i Smiths ”View Askewniverse” dyker upp i deras egen film. För att lyckas med detta har Smith totat ihop en ganska lös historia om hur de båda vännerna blir bortkörda medelst polisorder från närbutiken vars framsida fungerat som ett andra hem för dem (Clerks) och då springer ihop Brodie Bruce (Lee) från Mallrats. Han gör dem medvetna om att serietecknaren från Chasing Amy, Banky Edwards (Lee igen) sålt rättigheterna till serien ”Bluntman & Chronic” till Miramax som ämnar göra film av den. Då dessa seriefigurer lånat sina utseenden från Jay och Silent Bob frågar Brodie hur mycket pengar de får, men inte nog med att de inte fått ett öre av Banky, de får också reda på att en massa olidliga besserwissrar på Internet skriver skit om dem på diskussionssidor får att de ”sålt sig”! Detta anser de båda är långt värre än några fattiga tusen dollar i utebliven ersättning och beslutar sig för att på de ynka få dagar som återstår innan inspelningen börjar ta sig till Hollywood och handgripligen sätta stopp för Miramax planer. Under denna vådliga färd händer det alldeles för många underliga och upprörande saker än jag vill eller skall återberätta dem, men de konfronteras med ett gäng sexiga juveltjuvar med Shannon Elizabeth i spetsen och lyckas med konststycket att bli jagade av en fanatisk viltvårdare efter att ha befriat ett större antal försöksdjur från ett läkemedelsföretag. Framme i Hollywood ställer de till en gigantisk oreda av sällan skådat slag...

Kevin Smith har aldrig gjort anspråk på att vara en stor regissör. Hans filmer har kännetecknats av ett synnerligen statiskt kameraarbete och föga originella bildlösningar. Han storhet har i stället legat i att han som ingen annan givit röst åt den generation av missförstådda unga män med knappologiska kunskaper om populärkultur vilka framgångsrikt förlängt puberteten långt upp i medelåldern och som alltid kommer att betrakta kvinnor som universums största mysterium. Han räknar sig utan tvekan själv till denna kategori och driver därför alltid hårdast med sig själv, precis som det skall vara.Jay and Silent Bob har alla dessa kännemärken även om Smith nu använder fotot lite mera innovativt än tidigare. Men det som har varit Smiths trumfkort finns fortfarande kvar också här: Den otroligt vassa dialogen och den halsbrytande humorn som aldrig lämnar någon likgiltig. Smiths filmer har aldrig varit avsedda för en bred publik, och i Sverige har de gått förbi ganska obemärkt. I hemlandet har han emellertid kultstatus.

Jag vet inte om Mewes och Smith är tillräckligt bra skådespelare för att bära upp en hel film (och en ganska tunn sådan), men Mewes kulsprutesvada kompenserar i viss mån bristen på innehåll rätt långt. Det är också befriande att se Affleck, hans ständige kumpan Matt Damon, Shannon Elizabeth, Jason Biggs, James van der Beek, Gus van Zant, Wes Craven, Chris Rock med flera driva med sig själva på ett sätt som jag aldrig sett maken till förut! Smith inte bara biter handen som föder honom, han tuggar i sig en stor del av den och spottar ut de avgnagda benen med ett sardoniskt leende. Man kan tycka vad man vill om att Jay and Silent Bob kräver rejäla förkunskaper för att fungera, men faktum är att så också var fallet med Monty Python-filmerna. Hade inte TV-serien blivit en succe kan jag svårligen tänka mig att filmerna slagit så brett som de gjorde, utan troligen betraktats som ”udda” och ”svårbegripliga”. Gillar man Smith är Jay & Silent Bob således en oumbärlig film!

Vid premiären i början av maj 2002 tyckte jag att den var en solid trea och det anser jag fortfarande är rätt betyg.

Fett, läderolja och lädertvål.

Om man som jag är väldigt noga med att ens skinnjackor skall åldras vackert och med värdighet är det mycket viktigt att de sköts om på bästa möjliga sätt. Det är inte frågan om något hokus pokus utan i stort sett bara sunt förnuft och lite hårt arbete för att jackorna skall bli om inte som nya så i alla fall riktigt blanka och fina.

Skulle jackan ha blivit så smutsig att den inte blir ren av en lättare gnuggning med en mjuk trasa fuktad i varmt vatten så använder jag en glycerinbaserad lädertvål. Det biter på det mesta. Ha tvål på trasan och gno försiktigt tills smuts och fläckar försvunnit. Torka bort tvålen och polera lätt.

Sen är det dags för återfettning. För detta ändamål använder jag en läderolja som är mer lättarbetad och tränger in bättre i skinnet är vanligt läderfett för grövre skor. Oljan bör strykas på flödigt med en bomullstuss men jag överdriver inte. Jag är särskilt noga under ärmarna, kragen och runt knapphål/blixtlås. När hela jackan är infettad låter jag den hänga på tork i ungefär en månad i källaren där det är mörkt, svalt och torrt. När skinnet inte längre känns klibbigt är det dags att hänga in den i garderoben för sommarförvarimng. Då är jackan mjuk och smidig vid säsongsstarten i oktober. Skulle det se oroväckande torrt ut någonstans brukar jag gnida in lite skofett på dessa ställen. Det är oftast på manchetter och närmast muddar som detta är av nöden. 

Vilka produkter man använder är en ren smaksak - jag tror de flesta skinnvårdsmedel fungerar tillfredställande. Men eftersom jag inte tycker om att betala mer än nödvändigt för något har det blivit de som visas i bilden som jag använder. Ekols tvål och läderoljaär mycket prisvärda och samma sak gäller för Viking Fiskarsmorning från Boston (som "alltid funnits" och var standardutrustning tillsammans med vaxfett i det militära). Tänk på att ljusa skinn kan mörkna om det fettas in så är man tveksam vad som skall användas är det en god idé att göra ett prov någonstans där det inte syns innan man börjar gnida.

Med dessa enkla åtgärder garanteras jackan ett långt liv. Vem vet, den kanske till och med går i arv?

B-omslag för Die Kitty Die Christmas Special #1.

Ibland är det mer tur än skicklighet när man lyckas lägga vantarna på ett extra åtråvärt serieoriginal. Så var fallet med det som ses i bilden ovan, B-omslaget till Die Kitty Die Christmas Special #1, tecknat av Fernando Ruiz och tuschat av Rich Koslowski. Jultidningen var ett så kallat "stretchgoal" i Kickstartern för det senaste eposet i den attraktiva häxans historia, och fanns i två omslagsvarianter. Tydligen hade detta omslag returnerats till Rich, för det dök upp på hans hemsida i augusti förra året, långt innan själva serietidningen var publicerad.

Eftersom det hade varit exponerat i minst ett dygn hade jag inte så stora förhoppningar om att det skulle finnas kvar när jag mejlade Rich, men underligt nog hade ingen nappat före mig utan vi gjorde snabbt upp affären och jag kunde hämta ut det på posten några veckor senare (i utmärkt skick). Köpet underlättades säkert att jag står på vänskaplig fot med Rich eftersom det senare framkom att åtminstone en samlare till haft siktet inställt på detta original.

Motivet med en välsvarvad pinuppa i knät på jultomten är föga originellt, men det är väl exekverat av Fernando (som har sinne för anatomi och proportioner) och Rich. Att fyra elaka alver försöker ta livet av henne på olika sätt är å andra sidan en vinkling som har mera med Kittys otursförföljda tillvaro att göra. Men de kommer inte att lyckas i sitt uppsåt för då blir det ju inga fler Kitty-serier...

Så här såg det ut vid publiceringen med färger signerade Anwar Hanano:

Färglagt omslag till Die Kitty Die Christmas Special 1.

Det tillför onekligen ytterligare en dimension även om det svartvita originalet inte direkt skäms för sig det heller. Som synes är mitt exemplar signerat av både Fernando och Dan Parent vilka båda stod för teckningarna på insidan. Även dessa tuschade av Rich förstås.

Ett i mitt tycke väldigt snyggt omslag som jag är mycket glad att ha kunnat införliva i samlingen. Klicka på bilden för att se det i större format i mitt CAF-galleri.

I lördags hade föreningen NAFS(k) sitt årsmöte i den vanliga lokalen på Reimersholme i Stockholm. Naturligtvis var jag där och deltog, men innan hade jag min vana trogen tagit tunnelbanan till Slussen och prmenerat den korta vägen till Staffars Serier för att tömma facket (som inte var övefullt, men innehöll en lagom mängd kulturgods). När jag kom fram till möteslokalen var den redan iordningsställd och man satt och tittade på några av Brors tecknade filmer. Aktiviteten tilltog dock med ökande antal anländande medlemmar.

Till vänster kollar Ola och Bror bildskärmen och i höger bild placerar kollusorerna ut sig.

I den vänstra bilden syns den ena av föreningens revisorer i samspråk med kassören. Till höger kusinerna Per och Johan.

13.13 Ankeborgstid inleddes mötet. Först var det val av funktionärer och styrelse (omval hela vägen).

Greger, Mats och Marina fungerade som mötespresidium.

Även medlemsavgifterna förblev oförändrade. Ett visst metafysiskt resonemang om den stadgeändring som skulle antas för andra gången för att vinna lag kraft utbröt, men gick aldrig så långt som till votering. Det blev det däremot när det var dags för att rösta om den motion angående "Rättvisa åt Fnatte!" som lämnats in och som gick ut på att denna del av den samspelta treenighet som i dagligt tal kallas "knattarna" aldrig fått den uppmärksamhet som tillkommer honom, något som det måste ändras på. 

Åsa räknar och rapporterar röster.

När rösterna räknats visade det sig att auditoriet gått helt på styrelsens linje ("ja" till att "verka för rättvisa – åtminstone när Ankeborg ligger i Sverige – åt Fnatte!", nej till det något mer tvivelaktiga "att uttala på svenskt språk ett nej, eller snarare ett nja, till hattifnattar parallellt med ett tvekanslöst ja till Fnatte!") och det är ju så det skall vara. Mötet avslutades sen för att det var dags för en paus med mingel och fika i lokalen nedre regioner.

Greger stökar i pentryt, Tomas och Laila minglar.

Där lade Greger sista handen vid dukningen och laddade kaffebryggaren för en andra kanna om det i termosen inte skulle räcka. Alla såg till att förse sig ordentligt och mingla på den begränsade golvytan.

Marina och Anders hade som synes en del att prata om.

Felix säger tydligen något roligt åt Fredrik.

Efter fikat skulle det auktioneras ut en rejäl mängd serietidningar, böcker och tavlor (!). Förrättare var som vanligt Anders som höll budgivningen uppe i varv.

Greger för bok och Anders sköter utropen.

Bland utropen som gick under klubban kunde märkas ett av de fåtaliga exemplaren i Sverige av New Funnies #76 från 1943 och ett relativt välhållet exemplar av Jag Farbror Joakim. Det senare kneps av Svenska Barnboksinstitutet (via före ordföranden Åsa), den enda Jag-bok som de saknade. En sån tur att Anders klubbade i rätt ögonblick så ingen hann bjuda över!

Efter avslutad auktion.

När auktionen är över betalas det och diskuteras försäljningar och inköp. Steamboat Willie och Ola M närmast kameran. Jag stannade inte för att övervara den gemensamma middagen utan valde att försäka hinna med 18.14-tåget (vilket jag lyckades med).

Som vanligt ett trevligt och välarrangerat möte. Få se om höstmötet skall hållas i Örebro i samband med deras seriefestival. Skulle kunna ge medlemmar längre från huvudstaden en möjlighet att närvara?