Minimalistisk jullunch.

Det blev julfirande i Riddarhyttan, och min vana trogen dukar jag upp allt jag tycker om på julbordet till min minimalistiska jullunch: griljerad skinka, köttbullar, veteknäcke, kokt potatis, julmust, O.P Anderson akvavit och ett Ingrid Marie-äpple till efterrätt. Samt kaffe och pepparkakor. Det är precis vad jag behöver på julafton. Då hinns det också med en tupplur innan det är dags för Kalle Anka på TV.

Utomhus är det faktiskt fortfarande ett sammanhängande snötäcke men inga snötyngda grenar på träden. Själv har jag iklätt mig min favoritblazer, nylonskjorta, teryleneslips, staprest från Carnaby Street och min Tissot Seastar T12 så det är stil på julen i år. Möjligen blir det också en kort promenad i närområdet när det mörknat så jag kan inspektera grannarnas julbelysningar.

777 gram kassler i bit.

När jag någon gång har en längre sammanhängande ledighet utan att resa bort kan det hända sig att inspirationen till middagsmålet ibland tryter. Eftersom jag inte är Anders Ygeman har jag några andra beprövade knep som jag då tar till och som har den fördelen att det inte blir några rester att ta hand om. Ett är att inhandla en lagom stor bit kassler (ett utmärkt sätt att ta vara på den benfria kotlettraden av gris) som kan lagas till på flera olika sätt. Jag brukar variera den så här:

- Första dagen äter jag den som den är, skuren i ca 1 cm tjocka skivor och med nykokt potatis som tillbehör. Jag brukar klicka lite smör över potatisen så det inte blir så torrt. Men jag har på senare tid upptäckt att om man ringlar över en bra olivolja släpper det loss nya smaksensationer.

- Andra dagen gör jag på samma sätt men kompletterar med en enkel champinjonsås. En liten burk skivade champinjoner (ta vara på spadet) får fräsa i en matsked smör i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt 0,5 dl rostad lök. Pudra över 1-2 teskedar vetemjöl och rör om. Häll i svampspadet och låt koka några minuter. Späd med grädde till önskad tjocklek och smaka av med salt och vitpeppar. (Denna sås passar också bra till fläskfile och kyckling.) 

- Tredje dagen steker jag hastigt kasslern i skivor tills den fått färg. Därefter häller jag på vatten i stekpannan och låter den bräsera under lock i ungefär tjugo minuter. Man måste hålla koll så att den inte kokar torrt och tillsätta mer vätska vid behov. Skyn reder jag sen med grädde, soja och en klick tomatpuré (ingen ytterligare smaksättning brukar behövas) och serverar med kokt potatis eller ris.

- Fjärde dagen tärnar jag kasslern och använder den i Carl Butlers recept på makaroner med fläsk.

- Skulle det finnas något kvar till en femte middag brukar jag antingen använda kasslern som smaksättare i en sallad med tomater, hårdkokt ägg, gurka, smulad ädelost, strimlad isbergssallad och vinägrett (1 del vinäger, 4 delar olja samt salt och vitpeppar),  eller som fyllning i en bondomelett med tärnad kokt potatis, ost och purjolök.

Av ovanstående kan det förstås att jag aldrig har anslutit mig till dem som betraktar kassler som "tråkig mat". Många recept som innehåller rökt fläsk kan med fördel tillagas med kassler istället. Och varma smörgåsar blir mycket godare med skivad kassler istället för rökt skinka. Möjligheterna är som synes oändliga och bara fantasin sätter gränserna.

Överkast "Annika".

Jag har haft mitt sängöverkast (förfärdigat av min mor) i 32 år, ända sen jag flyttade hemifrån. Då det på senare tid uppvisat tecken på förslitning väcktes tanken på att det nog var dags att investera i ett nytt som också skulle passa sängen bättre. Det jag har nu var inte avsett för min nuvarande säng, och är lite för smalt för en 90-centimeters madrass ovanpå en sängbotten. Det skulle passa bättre till sängen jag har hemma i Riddarhyttan (vilken är den som det ursprungligen var avsett för). 

Efter en mindre skruttinering av utbudet av sängöverkast online föll mitt val på ett från Värnamo of Sweden, "Annika" i 80% bomull och 20% polyester vilket borde borga för att det är både slitstarkt och lättskött. Färgen är ljust olivgrön, något som går bra ihop med resten av färgsättningen i sovrummet och det livas upp av ett mönster som påminner om korsslagna rep. Som framgår av bilden är storleken perfekt anpassad till min säng. Det hänger ner på sidorna precis lagom långt för att Gripsholm-mönstret skall skönjas, och det torde väl de flesta veta vad det står för...

Kaffegods Gustavsberg Anita.

Kaffekoppar har aldrig varit någon stor sak för mig, men när jag till sist blev så vuxen att jag började dricka kaffe uppstod behov av något annat an de tämligen små och lövtunna engelska kopparna som dittills hade varit fullt tillräckliga för mig. I föräldrahemmet i Riddarhyttan fanns de sorgliga resterna av mammas vardagsservis från 70-talet kvar i köksskåpet. Det var Gustavsberg Anita som vad jag kunde minnas sålts inplastade i wellpapp två och två (eller möjligen tre och tre) i den lokala Konsum-butiken. Jag hade aldrig förstått varför hon fastnat för den modellen? Designen av Margareta Hennix var i mitt tycke inget att skryta med, raka kanter och brunmurrig dekor med något som såg ut som prästkragar i vitt. Varför just den och inte Adam eller Ribb eller någon annan enligt min åsikt mer lyckad produkt från Gustavsberg? Eller en av Hennix något gladare 70-tals mönster som Krokus, Lovestory eller Aramis?

Nu återstod endast en kopp och sex fat av de från början sex kompletta. Bara på skoj började jag leta efter ersättare till de saknade kopparna och jag märkte att det inte var jättesvårt att hitta dem för överkomliga summor (30-40 kronor komplett och 10-20 kronor för en lös kopp) eftersom det egna omdömet om mönstret antagligen delades av andra. Men när jag började titta närmare på det (mönstret alltså) kom jag på andra tankar: Det ser förrädiskt enkelt ut, men de totalt 17 blommorna är alla olika och inte symmetriskt placerade. De griper in i varandras kronblad på skilda sätt, en del ganska nära och andra med mer avstånd emellan. Det bruna fatet med vit undersida och centrum och med vit bård runt kanten ger stadga och bara finns där utan göra väsen av sig. Sjäva koppen är stabil, lätt att greppa och rymmer precis innehållet i en av mina mindre mokabryggare. Och nog är det bättre med ett mönster som i någorlunda diskret fast det är från det färgglada 70-talet? Man tröttnar inte på det utan det går bra att duka med varje dag.

Så resultatet av mina inköp blev att jag nu har tio koppar och nio fat, full uppsättning plus en i Riddarhyttan och tre i Västerås. Numera har porslinssamlarna fått upp ögonen för Anita och vill man ha en komplett kopp med fat i bra skick får man lägga till en nolla på de priser jag betalade. Men kopparna verkar vara väldigt slitstarka så jag har för närvarande inget behov av fler än de jag har. Som alltid är det lönsamt att ligga före trenderna. 

4-pack Kwak.

När min gode vän Tommy besökte Belgien härförleden följde det naturligtvis en del öl med hem i bilen, och något av detta tillföll som synes mig. Det var namnet på denna brygd - Kwak - som fångade hans uppmärksamhet. Det måste jag ju med mitt ankistiska intresse naturligtvis ha. Han hade dock ingen aning om hur det smakade, utan det överlät han till mig att ta reda på.

Jag gjorde såklart en del efterforskningar innan jag korkade upp, och lärde mig då att Kwakär ett öl bryggt av Brouwerij Bosteels i belgiska Östflandern, vars specialitet är att återskapa recepten till äldre hantverksöl. Det har fått sitt namn från en värdshusägare och bryggare som levde i slutet av 1700-talet. I hemlandet serveras det oftast i ett timglasformat glas med rund botten. Detta glas, uppfunnet av bryggaren Pauwel Kwak, är avsett att hänga i en klyka på hästdrivna vagnar eftersom det förr i Belgien var förbjudet för kusken att lämna vagnen och gå in på värdshuset för att ta ett glas. Sedemera lät krögare som ville servera ölen i samma glas vid borden framställa en träställning för detta ändamål.

Det räknas som en överjäst ”belgisk strong blond ale”, men utan den typiska kryddigheten som karakteriserar många starka belgoöl. Det är ett mellanting mellan ale och lager samt mörkare och maltigare än flera andra blondes. Färgen går åt rött och mitt första smakintryck var en framträdande beska som dock avtog och ersättes med en sötare och rundare smak. Jag måste säga att det i mitt tycke inte var dumt alls! Vill man ha Kwak i Sverige är man dock hänvisad att beställa den via importören flakvis om 24 flaskor åt gången, och så mycket konsumerar jag inte för att detta skall bli aktuellt. Men till den som har vägarna förbi Belgien kan jag rekommendera den.

Varm choklad med tillbehör.

Julen är över, januari är här och utomhus är det för närvarande bittert kallt och ruggigt så behovet av varm choklad är större än på mycket länge. Jag gör inte anspråk på att ha det definitiva receptet (jag krånglar till exempel inte med att smälta högprocentiga chokladkakor som påstås vara ett måste i premiumchoklad), men förfar på detta vis för att åstadkomma en kopp som är i precis min smak:

2 dl mjölk (gärna av "gammaldags" typ)
2 msk vatten
1-2 tsk kakao
2 tsk muscavadosocker (eller farinsocker)
1-2 cl mörk rom
En doft cayennepeppar

Vispa alla ingridienser utom mjölken till en jämn smet i en tjockbottnad kastrull. Tillsätt mjölken under ytterligare vispande och värm till ca 80°. Häll upp i en stabil kopp och pudra eventuellt över lite kakao innan servering.
Jag vill ha smörgåsar med lagrad ost på mörkt formbröd skuret i trekanter som tilltugg,

I torsdags nåddes något av en kulmen på lanseringen av Johan Andreasson och Göran EverdahlsLilla Fridolf-lunta då det avsnitt av podcasten Snedtänkt som de spelade in för en tid sedan släpptes för nedladdning/lyssning. Att de var med är i och för sig inte så konstigt då ämnet väl faller inom programmets intressesfär (med rika möjligheter till intressanta stickspår) och programledaren Kalle Lind medverkar i bokens artikelblock med en biografi över seriens författare Rune Moberg.

Naturligtvis blev det ett alldeles utmärkt program. Göran och Johan var välartikulerade och pålästa och kunde därför elegant och kvickt ("kvickt" som i "roande") svara på Kalles frågor och hänga med i hans många gånger halsbrytande associationer. Utan att avslöja för mycket kan jag hålla med om att programbeskrivningen är tämligen adekvat: Det dras paralleller till Hergé och Edward Albee, det spekuleras vilt i uppkomsten av ordet ”toffelhjälte”, det mynnar ut i TV-shop. Dagmar Ebbesen får sin tribut, liksom förstås Chester Gould. Carl Barks! Mary Pickford! Madonna! Jaroslav Hasek! Doro! Ett mycket namntätt avsnitt!

Utöver dessa omnämns också den inte helt okände Anders Berglund och även bloggens ägare i programmet. Det måste betraktas som både oerhört smickrande och meriterande! Men säger samtidigt något om vilken kvalitet och bredd det står för (fastän det alltid påstås vara "smalt"). Jag är just nu väldigt stolt över detta. Men nog med skryt! Jag uppmanar alla att själva övertyga sig om avsnittets förträfflighet. Klicka på knappen nedan för att lyssna:

;

Känd nummerskylt.

När jag i September förra året besökte Klassikers bilträff på Wenngarns slott träffade jag författaren George Johansson som jag hyser stor beundran för. Under vårt samtal kom vi naturligtvis in på ämnet Kalle Anka och bilar, något som jag sedan tidigare visste att han har bra koll på. När jag gör mig klar att säga adjö får jag frågan -Du vet väl vilket bilnummer Kalle Anka har? -Visst, svarar jag, det är ju 313! -Vet du var det kommer ifrån då? -Nej, vardå? -Det är riktnumret till Detroit! Carl Barks hade koll på saker och ting! (Detroit har varit centrum för USA:s fordonsindustri i mer än hundra år.)

Detta är ju något av en världssensation, så när jag kommit hem börjar jag naturligtvis forska i ämnet. Det visade sig att det moderna nordamerikanska riktnummersystemet (förkortat NANP) introducerades 1947 och just riktnumret 313 hade tilldelats sydöstra delen av staten Michigan där ju Detroit är den största staden. Men årtalet verkade lite väl sent påtänkt för numret på Kalles bil. Visst hade jag sett det i tidigare sammanhang någonstans?

Jag använde mig då av en åtgärd som varje person som forskar i dessa ämnen förr eller senare måste ta till: Man skickar ut frågan på ankism-listan! Där fick jag benägen hjälp av kollusorerna Per Starbäck, Anders Berglund, Stefan Diös och Bror Hellman som alla visste att berätta att numret först synts till 1940, långt tidigare än riktnummersystemet. Det exakta datumet (22/3)levererades av både Per (som sett det i Kalle Anka - dag för dag 1940) och Hampus Johansson som hittat detta i INDUCKS och därmed var saken klar. Talesättet "kolla aldrig en story för då kanske den spricker" hade ännu en gång besannats.

313 debuterar 22:a mars 1940.

Men kanske inte ändå? Sista ordet kom från kollusor Hanna Strömberg som med obönhörlig logik slog fast "De har naturligtvis valt Detroits riktnummer efter Kalle Ankas bil". Och varför inte? Jag kan mycket väl föreställa mig att någon skojfrisk ingenjör på AT&T när det var dags att bestämma riktnumret för Detroit valde en sifferkombination som han sett på seriesidan. Tills någon bevisar något annat tycker jag det kan gälla!

Mjukkokt ägg och kaviarsmörgås toppad med gräslök.

En av de godaste (och också enklaste) måltiderna jag vet är att koka 2-3 ägg till den konsistens jag tycker bäst om och äta dem med kaviarmörgås gjord på limpa och Kalles kaviar samt ett glas mjölk. Bara rena smaker där det milda ägget balanseras av den salta och rökta kaviaren som är bredd direkt på brödet utan någon som helst form av matfett emellan.

Koka ägg finns det många teorier om hur man bäst skall gå till väga, men jag lägger äggen i en kastrull med så mycket vatten att de är 10 mm under ytan. Sen tar jag tiden från det att vattnet sjuder kraftigt och lyfter bort kastrullen från spisen direkt när tiden är ute, häller av vattnet och fyller kastrullen på nytt med kallt vatten där äggen får ligga och svalna. Då blir det lättare att skala. Till den storlek på ägg som jag föredrar har jag kommit fram till att en koktid av fyra minuter blir bra.

Jag föredrar som sagt Kalles kaviar (men på den tiden den fanns tillgänglig tyckte jag den från Winner i blå tub var ännu godare) som är lagom rivig i smaken. Starkare än så vill jag inte ha den. Som limpa brukar det mesta utom Skogaholm fungera. Jag tycker inte om dennas "korta" konsistens utan gillar när brödet är lite "segare". För närvarande är det Coops Storlimpa som är favoriten (påminner om den klassiska delikatesslimpan från Juvelbagerierna). Skall det vara riktigt lyxigt toppar jag smörgåsen med gräslök. Ett bra komplement eftersom jag aldrig varit förtjust i dillkaviar.

De väderrapporter jag sett veckan som gått indikerade att det snöat i tre dagar också i Riddarhyttan och mängden skulle då ha uppgått till ca 2 dm om dagen. Det lät ju inte så kul direkt, men jag tröstade mig med att snön i alla fall borde vara mjuk och lättskottad. Det visade sig att det inte var så illa som jag väntat mig för min kusin mitt emot hade kört upp gången med sin snöslunga och sopat av trappan hjälpligt. Hälften av snön var alltså redan borta, och resten skottade jag bort på 35 minuter. Det kunde alltså ha varit mycket värre. Efteråt såg det ut så här:

Nyskottad gång.

Gången sedd från trappan.

Vita vidder framför resten av husen på gatan.

Utsikt från balkongen.

Snötyngd skog från balkongen.

Mer nederbörd är utlovat till veckan som kommer, men om man får tro prognosen i långt mer hanterbara mängder. Det är klart att de skall vara snö i januari, men den få gärna vara försvunnen till mars inträder.

95 gram cayennechoklad.

Jag brukar inte notera vad som erbjuds på den politiskt korrekta hälsohyllan i mitt lokala Stora Coop (det är säkert fina grejor men inte något som jag är så där jätteintresserad av) men i lördags lyste det av röda lappar i den, och det fångade min uppmärksamhet. Bland annat kunde man köpa 95 gram av något som hette "cayennechoklad" för facila 5:- och det slog jag till på. Den är tillverkad av Plamil Foods i Storbritannien och är dessutom både ekologisk och mjölkfri. Med hög kakaohalt. Distribueras i Sverige av Kung Markatta.

För det mesta brukar det som etiketteras som "starkt" i dagligvaruhandeln sällan göra skäl för detta (folk i gemen har vare sig referensramar eller smärttrösklar som passar) utan det är snarare regel än undantag att reaktionen blir ett mjäkigt "jaså" när man provsmakar. Så inte denna gång. Redan när jag petade i mig smulorna som bildats när jag bröt av två rutor kände jag att det här var starkt så det hette duga. Och efter att ha knaprat i mig resten hade jag fått hicka, ett säkert tecken på att den var snudd på i starkaste laget. Senast detta hände var på Old Crow Speed Shops party i Burbank för ganska exakt tre år sedan. I övrigt smakade det som vilken bättre mörk choklad som helst. Jag hittade ingen uppgift om kakaoprocententen men gissar att den är över 60. Den här chokladen avnjuter man bäst en ruta i taget, så den kommer att räcka en stund...

I nummer 17 av Sabrina the Teenage Witch från 1998 använde min favorithäxa sin magi för att bli medlem i Josie & the Pussycats med oanade förvecklingar till följd. Men efter att i december haft en period där jag rotade fram mina gamla Beach Boys och Jan & Dean-plattor och låtit dem gå varma på skivtallriken under någon vecka slog det mig att det hade varit mycket mera passande om hon trollat in sig i bandet under den korta tid i början på 60-talet då surf-musiken stod på sin absoluta höjdpunkt.

Sabrina uttalar trollformel för att gå med i the Pussycats (Dan DeCarlo).

När hon väl kommit med i bandet skulle det troligen vara en smal sak att fortsätta använda sig av magi för att förvrida huvudet på den legendariske skivbolagsdirektören Bob Keane vars etikett Del-Fi Records släppt skivor med surfbandenThe Surfaris, The Lively Ones and The Centurions och på så sätt ordna till ett skivkontrakt. Då jag föreställer mig att de utan tvivel skulle få spela in en hel LP inställde sig då frågan hur omslaget till denna skulle ha sett ut? Jag skickade denna frågeställning vidare till min gode vän Bill Galvan som i det förflutna visat sig kunna tolka mina förslag på bästa möjliga sätt. Svaret kom omedelbart: "I think that sounds like a great commission idea!" Han skred genast till verket med endast några vaga riktlinjer och inspirationskällor från mig som ledning. Efter att ha mejlat fram och tillbaka några gånger kunde vi enas om motiven för fram- respektive baksida. Nästa steg var att jag hittade på några lämpliga titlar för låtarna på skivan och när dessa inkorporerats i Bills skisser var det dags för tuschning och färgläggning.

Även fast jag fått några foton som förhandsinformation blev jag glatt överraskad när de anlände i posten:   

Surfin' with Sabrina, framsidan.

Framsidan visar Sabrina Spellman tillsammans med sina fastrar Zelda och Hilda samt katten Salem stående på framrusande surfingbrädor på toppen av en stor våg. Sabrinas bikini är som tagen ur ett modemagasin från 1964 medan hennes fastrar har iklätt sig något från anno dazumal. Salem ser tämligen förskräckt ut, men det är förståeligt med tanke på att katter normalt inte tycker om att befinna sig så här nära stora mängder vatten. Naturligtvis matchar även deras surfingbrädor utstyrslarna. En bild som förmedlar otvetydiga vibbar av sol, värme och allmänt skoj.

Baksidan med Josie & the Pussycats.

På albumets baksida har Josie, Valerie och Melody grabbat tag i en surfingbräda dekorerad med bandets namn och det fläckiga mönster som är deras scenkostymers signum. De är helt klart inspirerade av hur Beach Boys poserade på samma tema när de tog omslagbilden till albumet Surfer Girl från 1963 men är på väg åt andra hållet jämfört med detta. Här finns även låttitlarna för respektive sida listade (det vållade en hel del huvudbry att hitta på "magiska" surflåtar) samt Del-Fis logotyp. Jag kan mycket väl tänka mig att man för att få till dessa bilder reste från Massachusetts (där det under surfsäsongen är lite för kallt för att inte ha våtdräkt) till Kalifornien och fotograferade vid samma plats som där Beach Boys poserat: Paradise Cove norr om Malibu.

Ännu en strålande kommission från Bill. Den kan ses i större format i mitt CAF-galleri om man klickar på bilderna. Det grämer mig faktiskt lite att jag inte kan lyssna på den. Jag är säker på att den skulle toppat försäljningslistorna om den verklgen existerat...

Citruspress från Hammarplast i Tingsryd.

När jag den gångna helgen hade förmånen att få tillbringa den hos vännerna i Hälsingland var det naturligtvis ett besök hos Erikshjälpen i Edsbyn inplanerat. Hittills tror jag aldrig att jag lämnat denna guldgruva för retro-föremål och andra nödvändiga ting tomhänt, och så ej heller denna gång.

Ett av fynden var denna lilla citruspress i orange och benvitt som enligt den knapphändiga märkningen på undersidan var av Hammarplasts fabrikat. Den intrikata designen där en av det trekantiga kärlets hörn fungerar som pip att hälla saften ur väckte mitt intresse (och habegär) och tycktes mig skvallra om att det måste vara någon designstudio inblandad.

Mina efterforskningar på webben visade att jag gissat rätt. Tydligen var det Bernadotte & Bjørn Industridesign A/S (jag har mera utförligt berört dessa formgivare i postningen om Taffel-servisen) som tog fram pressen på uppdrag av Hammarplast i Tingsryd 1962. Materialet skall vara etenplast. Anledningen till att namnet inte har en framskjuten plats på undersidan påstås vara att Sigvard Bernadotte ej ansåg att pressens färgsättning var tillfyllest och därför inte ville ha sitt namn på produkten.

Det får vara hur det vill med den saken - jag tycker pressen är en god representant för hur vacker design och hög funktionalitet kan kombineras till en enhet. Jag tänker använda den till att pressa limefrukter med. Och färgen har jag absolut inga invändningar emot!

Det blev inget gemensamt nyårsfirande med det övriga sportvagnsfolket jag ungås med, men istället bjöd Camilla och Per in oss till sista helgen i januari. Vid denna tidpunkt hade all snö försvunnit i Västerås på grund av blidvädret, men på deras breddgrader skulle det fortfarande finnas rejäla (om än något hopsjunkna) mängder. Jag styrde färden norrut vid tre-tiden på fredag eftermiddag och var helt enligt planen framme nästan tre timmar senare. Kenth och Monica anlände från Stockholmshållat strax därpå. När alla packat up och installerat sig serverades det en rejäl och välsmakande middag, och därefter satt vi köket och uppdaterade oss vad som hänt sen vi senast träffades tills det var dags att törna in.

En stadig frukost som start på lördagen.

Lördagen inleddes med en stadig frukost och efter att denna dukats av och menageriet fått en kort rastning var första punkten på dagsprogrammet ett besök på Erikshjälpen i Edsbyn. Det händer aldrig enligt min erfarenhet att man lämnar denna veritabla guldgruva för allt second-hand tomhänt. Men så är filialen också stor och välskött och med ett fik där vi nog hade intagit något om det inte hade varit så nära inpå frukosten. 

Kenth håller upp dörren för Joline, Sebastian, Per och Camilla.

Vi var där strax före tolv, och kommersen var redan i full gång. Det var inte helt lätt att hitta någonstans att parkera (vi färdades i två fordon på grund av de fyrbenta vännerna Ozzy och Sixten), men när vi ställt ifrån oss fordonen ägnades sen nästan en timme åt att skruttinera utbudet. För egen del blev det bland annat den tidigare beskrivna citruspressen, samt en till synes helt oanvänd läderportfölj i klassisk modell med två framfickor med lås, spänne och rem. Dock var den stenhård så det kommer att gå åt en del lädefett för att mjuka upp den. Var annars än i Edsbyn skall man hitta det som brukar kallas "bandyportfölj"?

Här syns den nya fasaden på Per & Camillas residens.

När vi shoppat klart återvände vi till basen där vi nu kunde se den nya träfasaden som varit det gångna årets stora projekt. Jag hade varit tveksam till avlägsnandet av Eterniten, men fick ny lov att hålla med om att detta såg mycket bra ut. Tydligen hade det inte varit mycket rötskador under, utan reparationerna inskränkte sig till ett minimum.

Snabb lunch på korv med bröd och tillbehör.

Som jag tidigare noterat här på bloggen är korv med bröd löjligt gott samt både snabbt och okomplicerat att få till. Det blev därför detta vi satte i oss till lunch denna dag. Tillbehören var som synes senap, ketchup, bostongorka och räksallad. Efter detta kände vi att det behövdes en eftermiddagspromenad i närområdet, allra helst som januarivädret visade sig från sin bästa sida med några minusgrader och strålande solsken.

Folk och fä på lördagspromenad.

Den slinga vi brukar ta är ungefär två kilometer lång och bjuder på både skog, åkermark, kor, getter, hästar och hundar. Samt hälsingegårdar och Per-Albintorp. Scenerierna är stundtals spektakulära:

Blå himmel, berg och torpställen.

Kenth, Monica, Camilla & hundar i motjus.

Vi var tillbaka till klockan tre och sen hände inte så mycket mer förrän värdfolket började förbereda kvällens middag. Det skulle bli renstek, potatisgratäng och sallad. Samt en efterrätt som ännu hölls hemlig. Vid sextiden började allt bli klart och det var dags att sätta på sig något finare inför kvällen. Ljuva dofter började tränga ut från köket och halv sju serverades middagen:

Det är serverat. Per blandar sallad.

Allt smakade underbart. Rensteken var av en sådan kvalitet som det är förknippat med vissa problem att komma över om man inte har de rätta kontakterna, och potatisgratängen var det perfekta tillbehöret att ackompanjera den (såsen var inte dum den heller). Efter att ha backat i två omgångar blev det då dags för dessert:

I väntan på efterrätten.

Efterrätten visade sig vara en fryst cheesecake i det större formatet. Det föll på min lott att skära första biten, vilket var lättare sagt än gjort. Och trots uppmaningar från värdfolket så valde jag för mitt eget välbefinnandes skull att bara ta EN extra bit. Resten av kvällen fördrevs under trivsamma former och jag var i säng före midnatt.

Snöröjning av bil.

På söndagsmorgonen började det att snöa. Efter uppstigning och frukost var det så dags att göra fordonen körklara. Jag fick låna ett motorvärmaruttag av Per och S40:n blev så snöfri på rutorna tämligen fort. Kenth fick som dynes ägna lite tid åt sopning. Vid 11-snåret hade jag plockat in mitt bagage och det far dags att ta farväl för denna gång. Tiden går fort när man har roligt. Färden till Riddarhyttan över Norberg och Fagersta tog drygt 2,5 timme, och när jag kom fram kunde jag lättad se att jag fått hjälp med snöröjningen av Per-Olov som kört bort ungefär hälften med slugan. Resten skottade jag bort på en halvtimme.

Insnöat i Riddarhyttan.

Jag stannade inte så länge utan efter att ha vattnat blommorna och gjort ett tvättbyte körde jag vidare till Västerås och var framme tjugo över fyra. Jag får tacka alla inblandade för ett riktigt skönt avbrott i vardagslunken och hoppas att vi snart kan ses igen!

Läderportfölj i den rätta modellen.

Ett ytterligare fynd från Erikshjälpen i Edsbynär portföljen i bilden ovan. Av det obefintliga slitaget att döma är den till synes helt oanvänd. Den enda åverkan jag kunde se var lite repor vid låsen och några mindre fläckar av vit färg (?) som gick att försiktigt skrapa bort. Den är tillverkad i strukturerat rödbrunt läder av det kraftigare slaget och har två ytterfickor som låses med justerbara spännen samt en rem som extra försäkring mot att den skulle gå upp av misstag. Tyvärr saknades nyckel men den är inget måste (och eventuellt finns det något som passar på den osorterade nyckelknippan hemmavid). Modellen är inte på något sätt ovanlig (bortsett från kombinationen spännen/rem som man inte ser varje dag) utan fanns säkert i tusentals exemplar i Sverige från 40-talet och framåt. Den påminner inte så lite om den som min far bar med sig till skolan dagligen och med tiden blev så sliten att den numera är att betrakta som ett museiföremål.

Något som skvallrar om att den både är obegagnad och av äldre datum är att lädret är mycket oflexibelt (för att inte säga hårt) och inte speciellt följsamt. Visserligen är det ingen nackdel om en portfölj håller formen (man skall inte försöka fylla den till bristningsgränsen) men någon måtta får det vara. Jag har därför startat operation uppmjukning med att först gnida in den helt och hållet med läderolja och när denna trängt in i ytan fortsätta med riktig minkolja, tjockare i vecken och tunnare på släta ytor. Nu skall jag låta den stå en vecka innan jag bestämmer om jag skall upprepa proceduren. Hittlls har den mjuknat något men känns fortfarande stel.

Jag kommer att använda den när jag behöver bära mer än glasögon och telefon till mitt arbete (jag slutade med att ta attachéväskan dit för mer än tio år sen) och på kortare dagsturer när det inte behövs så mycket bagage. En nackdel är att det kan bli problem att få plats med systemkameran med objektivet påsatt. Men det går säkert att lösa på något sätt. En portfölj av det här slaget passar särskilt bra till blazer och udda byxor (lite för "casual" för att bära på med kostym) men även mockajacka eller harrington och jeans torde fungera (måtten är 44 X 30 X 7 cm) Däremot kommer jag näppeligen att ha den till bandymatcher då jag inte brukar besöka sådana. Annars skulle man lätt kunna förledas att tro att detta borde vara portföljens primära användningsområde med tanke på var jag hittade den... 

Archie #613, sidan 8.

För ett par veckor sen levererades allt kulturgods som jag var berättigad till i Dan Parent och Fernando RuizKickstarterkampanj för andra miniserien om Kitty Ravencraft där hon hamnar i Hollywood och i vanlig ordning råkar ut för diverse oknytt som önskar livet ur henne. Utöver själva boken (i inbundet utförande) och en hel massa tidningar, färgtryck och och samlarbilder (vilka alla finns redovisade här) innehöll försändelsen också ovanstående originalsida ur Archie #613 och den är från fjärde och sista delen av agentkomedin "The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E." av Fernando med tusch av Rich Koslowski. 

Fernando vet mycket väl att jag tycker att Sharry the Spygirl som hade en framträdande roll i denna historia var för bra för att glömmas bort (tyvärr blev det inget av den planerade uppföljaren) och det är säkert han som därför valt ut just denna sida åt mig. Här besöker hon tillsammans med Archie och Chuck laborationssalen på Riverdale High där Jughead är i full färd med att försöka hitta ett motgift mot zombie-serumet som drabbat Riverdales invånare... Som jag nog tidigare påpekat är hela denna story en underbar övning i innovativ sidolayout (enligt vad Fernando berättat för mig hade han fria händer att utforma den precis som han ville) och roliga bildvinklar, och denna sida är inget undantag. Och ovanpå detta Rich eleganta tuschning!

Klicka på bilden för att se den i mitt CAF-galleri.

Förmiddagskaffe.

Efter att jag har avslutat frukosten på lördagsmorgnarna utnyttjar jag vanligen de närmaste timmarna till diverse sysslor som tvätt, städning och veckohandel. I förekommande fall kan de också innefatta mangling av lakan och som en konsekvens av detta även dammsugning av torkrummet. När allt detta är klart vid 11-tiden ägnar jag mig ibland åt den gamla fina traditionen "förmiddagskaffe" (för att "fira"). Det brukade i mitt föräldrahem bestå av en eller två släta koppar kaffe utan några större tillbehör. Det rörde sig oftast om ett par skivor vetelängd vilket alltid fanns i den högra brödlådan i skafferiet. För det mesta serverades kaffet svart utan grädde.

Förmiddagskaffet var med tanke på att dagens huvudmål på lördagar och söndagar serverades vid ett-tiden ett sätt att få lite extra energi fram tills dess, men jag tycker att det också är en markering som visar att nu börjar den avkopplande delen av helgen. Jag brukar inskränka mig till en kopp som är framställd i den lilla mokabryggaren och till detta knapra i mig chokladdoppat digestivekex eller liknande. Det ger både en sockerchock som heter duga och mättar någorlunda. Sen är det dags att börja ägna sig åt mera angenäma och stimulerande aktiviteter innan förberedelserna för middagen inleds vid två. Jag håller också fortfarande på att förmiddagskaffet helst skall intas utan mjölk eller grädde - svart är det som gäller!

Julie Newmar i rollen som Catwoman.

Till den senaste Kickstarterkampanjen för Dan Parent& Fernando RuizDie Kitty Die ingick det i mitt belöningspaket bland annat en kommission i 3/4-figur och som motiv till denna hade jag bett om att Fernando skulle göra "Julie Newmar som Catwoman". Ms. Newmar var nämligen den skådespelerska som gestaltade damen som gjorde livet surt för invånarna i Gotham City vid hela 12 tillfällen i de två första säsongerna av TV-serien Batman i mitten av 60-talet och som med sin långa och slanka uppenbarelse lämnade ett bestående (för att inte säga outplånligt) intryck på tittarna. Det spelade liksom ingen roll att Läderlappen fångade in henne och satte henne bakom lås och bom, hon var snart ute igen och ställde till med allehanda oreda i ett nytt avsnitt.

Hennes arbetskläder var en svart overall med ett skärp som Ms. Newmar på eget initiativ bar nere på höften istället för runt midjan för att accentuera sin välsvarvade figur. Att hon börjat karriären som dansare var ingen nackdel när hon skulle spela den graciösa Catwoman och detta är säkert en av anledningarna till att vad som det verkar en majoritet av mediakonsumenterna håller hennes version för att vara den bästa. Jag visste sedan tidigare att att Fernando är exceptionellt bra på att avbilda vackra flickor i blanka och kroppsnära utstyrslar, och det föll sig därför naturligt att önska sig just detta motiv. Jag tycker att han lyckats alldeles utomordentligt med uppdraget! Tyvärr syns inte det glitter som skall accentuera blänket så bra på fotot. (Glitterpenna! Vad skall de hitta på härnäst?) Läs mer om Fernandos arbetssätt och tankar om denna kommission på hans blogg (också han favoriserar Julie Newmar som Catwoman) och klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri.

För en gångs skull gick alla mina färdsätt på anständiga tider så jag behövde inte kliva ur sängen ännu tidigare än jag brukar, utan kunde i lugn och ro äta frukost innan det var dags att ta sig till arlandabussen som skulle utgå 8.50. När jag kom fram dit stod den redan och väntade fast drygt 20 minuter återstod till avgång.

Vid terminal 5 beredde inte incheckningen några problem (jag har reparerat mitt Eurobonuskort med universallim så nu riskerar det inte att falla sönder längre) och det var endast en incident i säkerhetskontrollen som var enda molnet på resehimlen denna dag. Det pep av någon anledning när jag gick genom metalldetektorn och medan jag väntade på att bli visiterad lyckades en stressad familjefar knuffa lådan med mitt grejs så illa att den åkte in i returen otömd. Enligt tillkallad personal skall detta ej vara möjligt men idag gjorde man det omöjliga. Efter en kort väntan återbördades den tillsammans med ursäkter till mig. Men jag tryckte ändå på den arga röda gubben när jag gick därifrån.

SAS SK903 lyfte sen nästan enligt tidtabell 12.35 (endast tio minuter försenat). Jag hade fått en plats i gång på vänster sida i rad 31, ganska nära ”skynket” till SAS Plus. Som brukligt är på dessa platser var det gott om plats för mitt handbagage (hatten får rum under stolen). Tiden fram tills middagen serverades fördrev jag med sparade radioprogram på telefonen. Middagen bestod av någon sorts kyckling in ostsås med wokade grönsaker och pasta. Jag hittade inte förpackningen med vinägrette som gömt sig utan åt salladen naturell. Till efterrätt var det jordgubbsmousse (oroväckande söt). Damen till vänster om mig avstod nästan helt från att äta. Kräsen eller jojo-bantande? Det är frågan.

Jag avstod från att försöka ta en tupplur utan ägnade sen den den närmsta tiden åt att än en gång se Shane BlacksKiss Kiss Bang Bang som fanns i sortimentet av tillgängliga filmer. Fast jag sett den många gånger finns det fortfarande saker att upptäcka i den. Och Michelle Monoghanär oemotståndlig!

Tåget till New York.

Jag tog mig via det förarlösa Airtrain till järnvägsstationen i Newark, och nästa tåg skulle komma 4.59. Det gjorde det också! På Penn Station lyckades jag ta utgången mot 33:e gatan, men det blav ändå inte nämnvärt längre till hotellet, La Quinta Inn & Suites på 17 West 32:nd street. Där fick jag ett hörnrum (Två fönster!) på åttonde vånongen, och när jag installerat mig ringde jag till Ken (som just kommit hem från en visit till Ken jr i upstate New York) och gjorde upp planer för resten av min vistelse här. I morgon tisdag skulle det avläggas besök på en genuin glassbar i Flushing (Ken är som vi vet en auktoritet av rang inom detta område) och det ville jag naturligtvis hänga på!

Empire State Building upplyst i gult & blått.

Framåt klockan nio började jag känna ett lätt skrik i magen och gick därför ut för att äta något. Murray Hill Diner, min prefererade restaurang i grannskapet, ratades då ingen av dagens specialare som jag normalt glufsar i mig när jag är där verkade lockande utan det blev istället ett ”Comic-con mål” på Wendy’s vid 5:e avenyn. Jr Cheeseburger deluxe, liten chili och en Dr Pepper var precis vad jag behövde. Mums! Jag noterade också att Empire State Building var upplyst i gult och blått. Antagligen inte får att fira min ankomst till USA, men jag kände mig ändå lite extra välkommen när jag såg det.
Jag ägnade resten av kvällen åt att kontrollera utbudet av rakvatten och raktvål i de närliggande drugstore-butikerna, och Duane Reade på 8:e avenyn visade sig lagerföra Van Der Hagen i rätt utförande. Det hade jag inte väntat mig! Sen återstod inget utom att återvända till hotellet för att gå till sängs efter en lång dag.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i detta flickr-album.

Jag vaknade i alldeles lagom tid för att anlända till frukosten vid öppningsdags (enda tiden då det inte är lång kö och alldeles för stimmigt) och avnjöt en tämligen ok bagel med creamcheese samt lite annat smått och gott som skulle garantera att jag inte borde få skrik magen förrän jag kommit till Flushing och lunchen med Ken och c:o.Innan dess hade jag tänkt att besöka Strand och spritbutiken vid Astoria Place för att köpa en vinflaska åt Ken i gåbort-present (jag hade tagit med ett paket Arvid Nordquist Sveaåt Ro från Sverige). Det är så bra inrättat att jag har de norr/södergående tunnebanelinjerna bara ett och ett halvt kvarter bort vid 34:e gatan/Herald Square-stationen och därfrån fick efter att ha köpt biljett i en automat plats på ett expresståg som bara stannade en gång på vägen till Union Square. Därifrån är det bara ett tomatkast till Strand så efter att ha betraktat Barnes & Noble på andra sidan Union Square från utsidan (jag hade inte tid att gå in där denna dag) fortsatte jag söderut till korsningen Broadway/12:e gatan där Strand ligger. 2017 firar bokhandeln för övrigt sitt 90-årsjubileum.

Jahn's Restaurant, Jackson Heights.

När jag flanerat några kvarter i västlig riktning vände jag tillbaka och då stod Ken, Ro, Bob& Doris utanför och väntade. Strax anslöt även någon som hette Dan och var gammal klasskamrat till Ro (han hade ordnat deras 50-årsjubileum för något år sedan, en tillställning Ken tackat ja till utan Ros vetskap för hon ville inte gå) samt dennes bättre hälft. Vi gick därpå in och hovmästaren sköt några bord intill ett fyrapersonersbås så vi alla skulle få plats utan att trängas. När menyerna kom in visade det sig att både jag, Ro och Doris ville ha var sin Reuben-smörgås, men jag var det ende som valde potatissallad som tillbehör. Den var helt okej, men kunde inte mäta sig med de jag ätit tidigare i Kalifornien. Doris beställde även en egg cream innan jag fattat att den var okej som måltidsdryck och kunde göra sammanlunda.

Om huvudrätten hade varit enkel att bestämma sig för var efterrätten något helt annat. Ken noterade belåtet att man fortfarande hade den lätt illamåendeframkallande rätten ”Everything but the kitchen sink” på menyn, och priset var fortfarande groteskt högt. Han trodde sig minnas att den betingat $7 på 50-talet (en gigantisk summa) och numera följdriktigt kostade $55. Mycket pengar för en glass… Själv ville jag ha en chokladmalt som smakade bra men var i tunnaste laget. Övriga herrar och damer beställde att från banana-splits till rootbeer floats och den samlade meningen var att glassen levde upp till de högt ställda förväntningarna.

Glass är allvarliga saker!

Bordskonversationen växlade mellan Queens-nostalgi och Trump-bashing. Jag lyckades min vana trogen också få in president Johnson i samtalet och där var Dan övertygad om att Johnson skulle förlorat mot Nixon om han ställt upp i valet 1968 eftersom alla var så trötta på vietnamkriget. Sen ville Dan veta hur man gjorde karriär som tjänsteman i svenska företag för han tyckte det stod i motsats till den höga fackliga organisationsgraden. Har kan vi verkligen prata om att det är svårt att förklara den svenska konsensuskulturen för utlänningar!

De för Jahn's karakteristiska inredningsdetaljerna.

Ungefär tjugo över två betalade vi ut oss och anträdde färden mot East Meadow. Ken körde Ros nya Hyundai Santa Fe som man skaffat i Florida under vårvintern (dessutom hade man genom lika delar tur och skicklighet lyckats få fatt i en egen lägenhet för ungefär $59K genom att ta ett så kallat pensionärslån på huset i East Meadow) och han undvek elegant de värsta trafikstockningarna så resan klarades av på dryga timmen.

Bob och Doris gick hem till sitt och när vi kommit innanför dörren överlämnade jag det paket Classic Svea jag tagit med åt Ro och den australiensiska vinflaskan till Ken som omedelbart stoppade in den i vinkylaren. Jag försågs med husets enda kvarvarande flaska av Mike’s Hard Lemonade och sen tog Ken en liten lur medan jag läste halva Scooter Girl (och slumrade nog lite jag också). När han vaknat ställdes jag inför valet mellan att hoppa i Bobs pool, eller åka och ta en titt på utbudet i de båda Unique Thriftstores som ligger i närheten. Fast jag hade tagit med badbyxorna ville jag hellre jaga fynd i de senare så vi tog Kens Hyundai Elantra (hans förra sedan är såld) och styrde mot den som är situerad på Old Country Road.

  

Ro & Ken hemma i East Meadow och fleamarketen i Levittown.

Där var dock utbudet klent och jag såg bara en T-shirt som möjligen kunnat komma ifråga, men det klickade inte så det blev inget köp. Ken kverulerade över att kepsar numera kostar $6.99 vilket han tycker är alldeles för dyrt. $2.99 är vad han är villig att betala, inte mer. Vi tog oss därför vidare till den Unique som ligger i källaren till den gamla fleamarketen i Levittown. Situationen var likartad, men till sist hittade jag vad som föreföll vara en spritt ny grå t-shirt med texten ”St Thomas, U.S.V.I” och eftersom jag besökt denna plats tyckte jag det inte var fusk att köpa den. Jag tittade även efter sockerskålar som jag numera har behov av men fann inget av värde. Däremot hittade Ken en gammal dumper och väghyvel av Tonkas fabrikat från den tiden då leksakerna var av riktig brännlackerad plåt. Troligen hade de samlarvärde men det vore klart roligare om de fick göra ytterligare tjänst i sandlådan.

Ken blandar Key Lime Pie.

Vi återkom därför inte helt tomhänta och efter att ha lämpat av mitt inköp i bagaget tyckte Ken att det var dags för honom att blanda oss var sin Key Lime Pie-cocktail. Han hade sparat en liten bit av den bästa vaniljglassen enkom för detta ändamål och skred till verket med stort allvar. Ro tyckte att det var överdramatiserat, men fick då höra att det här minsann inte gick att fuska med och resultatet blev förstås lysande. Övning ger färdighet! Vi avnjöt dessa på verandan medan Ken visade bilder på lägenheten i Florida och redogjorde för de komplicerade turerna som lett fram till köpet. För övrigt växer de träd som han planterade på bakgården efter att de andra blåsts omkull av stormen Sandy så det knakar. Han matar de lokala fåglarna varje dag och på kvällen brukar Kardinalerna komma fram och äta (om de allerstädes närvarande gråsparvarna lämnat något kvar vill säga).

Behovet av ett lättare kvällmål gjorde av vi sen allihopa åkte till den nyöppnade Taco Bell där jag tog en crunchwrap supreme (Ken ville ha den extra tacon) och Ken ordnade gratis läskeblask åt sällskapet (”senior drinks”). Jag hade redan tidigare berättat om min vana att plocka åt så många såsförpackningar jag kunde och sen hemma i Sverige tappa upp den på flaska, så när vi gick därifrån hade Ro ordnat ett tjugotal, inslagna i servetter för att ligga stötsäkert. I East Meadow kollade Ro tidtabellen för LIRR och det beslöts att man skulle försöka få med mig på 8.48-tåget från Hicksville till Penn Station.

Plattformsarbete i Hicksville.

Fastän jag blev avsläppt långt från perrong och biljettmaskin och de pågående plattformsarbetena som stängt av spår 1 (som vanligtvis går till Penn Station) förvirrade mig lyckades jag köpa en biljett och ta mig ombord på rätt tåg. Det var för övrigt 8 minuter försenat.Och på tågen in till Manhattan unnar jag mig lyxen att sova bort en stund då det inte finns någon risk att man hamnar någonstans där man inte vill vara. En kortpromenad senare var jag tillbaka på mitt hotell där jag lät luftkonditioneringen kyla ut rummet och därefter gick till sängs. Det tar på krafterna att göra ingenting!

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.