Om det är någon figur i Archie-universum som är fullständigt renons på goda egenskaper utan bara finns till för att ställa till med besvärligheter för alla andra så är det den fullständigt olidliga Cheryl Blossom. Det rödhåriga yrvädret gjorde entré iBetty and Veronica #320 från 1982 och var sen ett ständigt irritationsmoment de närmaste åren tills hon bedömdes vara olämplig att medverka i barnserietidningar och därför sattes i karantän. Denna varade tills mitten av 90-talet då hon kom tillbaka i "Love Showdown"-historien och 1997 fick hon sin egen serietidning som varade i 37 nummer. Det är från denna som dessa båda originalsidor är hämtade:

Cheryl Blossom #16, sidan 23.

Tecknad av Dan Parent modellerar Cheryl här diverse baddräkter som läsarna har hittat på och skickat in. Detta har alltid varit ett populärt inslag i tidningarna, och många är de i modevärlden som vittnat om att deras yrkesval inspirerats av att de läste Betty and Veronica som barn. Det var tydligen inte nog med bara en sida baddräkter i detta nummer, för jag fick tag på en till:

Cheryl Blossom #16, sidan 26.

Allt som allt sju avbildningar av Cheryl på två sidor. De här är jag faktiskt lite mallig över. Jag tog med dem till San Diego Comic-Con sommaren 2010 för att få dem signerade av Dan personligen, varvid denna konversation utspelade sig:

Dan: Cheryl is not a nice person.
Jag: She's kind to her dog!
Dan: But besides that she's not supposed to have any redeeming qualities at all!

Så nu är det klarlagt. Cheryl skall vara precis så jobbig som hon framställs i serierna. Och hör sen. (Men hon är trevlig att vila ögonen på ändå!)

Klicka på bildena för att se sidorna i större format i mitt Dan Parent-galleri på Comic Art Fans.

Jag är ännu inte färdig med bildmaterialet från årets bokmässa i Göteborg, men har hunnit skanna den "jam"-teckning som jag med hjälp av Jonas Darnell& Herman Hedning initierade på fredagen. Temat var "seriefigurer festar loss" och efter tre dagar såg det ut så här:

Jam från Bokmässan 2016.

När Jonas slagit an tonen var det inget problem att få bidrag, så efter honom följde i tur och ordning: Oscar Hjelmgren, Jimmy Wallin, Malin Biller, Johan Wanloo, Natalia Batista, Lars Krantz, Johan Andreasson, Robert Nyberg, Jonas Anderson, Nicolas Krizan, Knut Larsson, Lena Furberg, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Johanna Kristiansson, Ellen Ekman och Per Demervall. Puh! Jag hade velat ha med Alan Kamieniarczyk också, men han har nu axlat inte bara Lars Mortimers mantel utan även hans signeringsköer, så det lät sig icke göras. Tyvärr.

Ett jam har fördelen att har man bara fått snöbollen i rullning går det av sig själv, samt att de flesta tecknare kan bidra med i alla fall en liten bild då de inte behöver lägga för mycket av sin dyrbara tid på en större, fristående teckning.

Det här var hursomhelst väldigt kul. Få se om jag gör om det vid något annat tillfälle.

Klicka på bilden för en något större skanning där detaljerna framgår tydligare (Nils och Morris är mycket små).

Serier från årets bokmässa.

Det är som vanligt inga problem att hitta oumbärliga serieböcker på bokmässan, men reser man som jag gör med endast handbagage (och har begränsat utrymme i hemmet för nytillskott) är det inte svårt att lägga band på sig. Ovanstående är det kulturgods som jag tog (med ett undantag) med från Göteborg detta år:

Seriemix nummer 2 från Ades Media, framför allt på grund av fyra sidor av Johan Andreasson från 1994 som ytterst få människor har läst, men även resten ser jag fram emot. Tidningen växte fram som ett projekt på serieforum.se och jag finner det tämligen fantastiskt att det blivit två nummer så här långt.

Andra albumet Johan Wanloos barnserie Kapten Klara, Kapten Klara i rymden. Johan gör "pulp-fiction för barn" med ett härligt schvung i bildberättandet,

Siri och vikingarnaär det första i vad vi får hoppas blir en lång serie album om vikingaflickan Siri från Patric Nyström och Per Demervall. Per är erkänt bra på historiska miljöer och berättelsen är uppdelad i 10 korta kapitel som lämpar sig väl för högläsning. Albumet är en del i Rabén & Sjögrens satsning på barnserier, och om intresset för albumet på bokmässan är en tillförlitlig indikator på hur det kommer att sälja så är det en succé på gång. Jag köpte nämligen ett av Patrics egna friex...

Först i undre raden ses ett särtryck ur Kim W. Anderssons nya science-fictionserie, ASTRID: Vulkanmånens kult. Den skall komma ut på det amerikanska förlaget Dark Horse i slutet av november, men redan i början av samma månad planerar han och Johan Kimrin på Apart förlag att ha en Kickstarter-finansierad utgåva på svenska tillgänglig. Särtrycket är ett led i kampanjen som jag hoppas skall bli framgångsrik. Stötta på, bara!

Sen det enda undantaget: Herman Hedning: Prekampbrium 1988-1998. Jag hade redan skaffat den genom den oerhört framgångsrika Kickstarter-kampanjJonas Darnell initierade och som uppfyllde målet redan efter några timmar, men eftersom han satt och försökte kränga den också på Bokmässan tar jag med den i detta sammanhang (den hade varit alldeles för tung att släpa på i vilket fall som helst).

Till sist andra delen av Velvet från Apart förlag. Här fortsätter den spännande historien och blir om möjligt ännu bättre än i första delen. Jag är fortfarande tämligen mallig över min del i intrigerna bakom dess utgivning på svenska (och hoppas att Johan i alla fall går jämnt opp på den).

Efter en god natts sömn (hotellets relativa närhet till den kraftigt trafikerade europavägen bekommer mig inte ett dugg) och en stadig frukost kände jag mig redo för ännu en dag på Bokmässan. Jag satsade på att vara där strax efter att portarna öppnats klockan nio, men kom faktiskt in en kvart före detta klockslag så en del montrar var inte bemannade ännu när jag gjorde min entré. Hos Seriefrämjandet fanns det dock lite i likhet med mig morgonpiggt folk.

 

  

  

 

  

  

Detta år kom jag att bevista Bok och Bibliotek i Göteborg under tiden fredag till söndag, detta beroende på att NAFS(k) ämnade hålla festligheter i staden på lördag kväll med anledning av att föreningen firar 40 år i år (grundades 1976) och dessutom ha ett fördrag på Seriescenen på söndag morgon klockan 10. Normalt föredrar jag torsdag till lördag, men vissa anpassningar till en annorlunda veklighet går inte att undvika ibland.

Jag tog halv sju-tåget från stan på fredag morgon och var framme strax efter tio, helt enligt planerna. Promenaden till mässan samt insläppet (jag hade köpt biljett i förväg och slapp köa) tog ytterligare en halvtimma men sen var jag på plats och kunde börja se mig omkring i serieavdelningen. Första anhalt blev Egmonts monter där Germund tog emot och inte behövde mycket övertalning för att bistå resenären med en dubbel espresso av mässans bästa kaffe:

  

  

 

Peter Sparring visar Moebius-album i Cobolts monter, medan Johan Wanloo lämnar bidrag till mitt bokmässe-jam efter att signerat nya Kapten Klara-albumet hos Kartago.

  

Fler bilder finns i detta flickr-galleri.

Anledningen till att jag skulle vara på Bokmässan även under söndagen var att NAFS(k), representerat av Stefan, Greger och Åsa, skulle hålla ett anförande om föreningen första fyrtio år på Seriescenen klockan 10. Men tills dess var det gott om tid, så jag hann med att både äta en rejäl frukost (och irritera mig på drummeln som inte gjorde rent citruspressen efter sig samt uppträdde i en offentlig lokal iklädd byxor med elastiskt band i midjan) och ta fyra svep med rakhyveln efter en mycket skön dusch. Vid utcheckningen hade jag NAFS(k):s ordförande Mats Nilsson framför mig, och han blev lätt förvånad när damen i receptionen frågade hur jag trivts i min takvåning med balkong?

Mats stannade ytterligare en stund på hotellet medan jag tog spårvagnen till mässan. Vilken lyx att inte behöva gå! När jag lämpat av bagaget i garderoben hände inte mycket fram till att NAFS(k):s programpunkt stod i begrepp att börja.

The Fitzgerald

Man skulle kunna tro att en cocktail som är uppkallad efter en legend som F. Scott Fitzgerald härstammar från förbudstiden i USA, men så är det inte alls. Drinken komponerades av Dale DeGroff när han förestod baren på The Rainbow Room i Rockefeller Center, New York, på 80-talet och började sitt liv under namnet "Gin Thing". Detta blev det dock ändring på när en stamgäst, verksam på The New Yorker, snusförnuftigt fällde kommentaren “No, you already have the Hemingway, you should rename it the Fitzgerald because F. Scott Fitzgerald drank gin.” Och så blev det.

I grunden är det en Gin Sour, men lite bitter gör underverk med blandningen. Så här gör jag:

6 cl gin
2 cl pressad citron
2 cl sockerlag (snåla inte!)
2-3 stänk Angostura bitter

Ingridienserna skakas med is och silas upp i ett kylt whiskeyglasöver 2-3 stora isbitar. Garnera eventuellt med en citronskiva och servera genast. Ett varningens ord: Drinken är väldigt förrädisk då all spritsmak försvinner. Nöj er med en.

Hälge stripp 453.

Lars Mortimer (1946-2014) var otvivelaktigt en av Sveriges mer välrenommerade serieskapare med till exempel "Bobo" och spin-offserien "Gnuttarna" samt redaktörsskap för serietidningarna 91:an och Knasen på meritlistan. Han är dock främst förknippad med den melankoliske älgtjuren Hälge som han skapade 1991. Hälge fick en egen serietidning år 2000 och produceras fortfarande med Alan Kamieniarczyk bakom pennan och manushjälp från Danny Ahrling och Jonas Olsson. Man kan lugnt påsta att serien "Hälge" delar Sverige när det gäller åsikterna om den. Om man bor i stan ställer man sig säkert ofta frågan "vad var det för roligt med det där?" medan den som framlever sina dagar ute i landet skrattar så han eller hon kiknar. Mortimer fångade glesbygdssverige på kornet, men vred ofta till situationerna lite extra för att påvisa hur absurt livet bortom landsvägen ibland kunde vara.

Jag har länge velat ha en bra Hälge-stripp i originalsamlingen, och tack vare vänligt bistånd från min gode vän Germund (som är redaktör för Egmonts Hälge-tidning) damp ovanstående exemplar in i brevlådan för ett par veckor sen. Ända sen jag läste den för första gången i Bärgslagsbladet för åtskilliga år sen har den varit en solklar favorit. Och detta trots att Hälge själv lyser med sin frånvaro i den. Men den är ett fint exempel på Lars Mortimers drastiska (och stundom väldigt mörka) humor. Alla huvudpersonerna (Edvin, Ellen och Uffe i en tidig version) agerar helt i enlighet med vad som förväntas av dem. Själv är jag inte så säker på att Uffe verkligen skojar...

Klicka på bilden för att se strippen i större format i mitt CAF-galleri.

Bästa hawaiiskjortan?

Det är verkligen ödets ironi att den hawaiiskjorta som jag nyttjat mest under årens lopp varken är av ett känt märke eller tillverkad i 100% rayon. Istället är den utförd i bomull och av märket "Adventure" som jag aldrig hört talas om (men som har en snygg logotyp). Bröstfickan är dock mönsterpassad. Mönstret med stiliserade mörkgröna palmer mot beige botten är på samma gång iögonfallande och diskret. Snudd på kamouflage, faktiskt! Passformen är perfekt. Jag fyndade den hos Myrorna för över tio år sen när de fortfarande låg på Djuphamnsvägen i Västerås, före flytten in till stadskärnan. Jag använder den väldigt ofta under den varma årstiden när temperaturen är för hög för att man skall ha jacka, men ändå vill känna sig "påklädd" utomhus. Då är det enkelt att dra på sig denna över t-shirten och genast framstå som en världsvan och avslappnad person. Gärna kompletterad med halmhatt...

Den uppenbara nackdelen med bomull är att den skrynklar sig väldigt lätt, och till råga på allt är den inte helt lätt att stryka så den blir fullständigt slät utan missprydande veck. Övning ger dock färdighet, och numera går det att få till slagen utan större svårighter. Det var för övrigt denna skjorta jag hade på mig i den bild Tobias tog på mig och Barchettan utanför Kolbäcksparken och som senare kom att illustrera den artikel om mig och vagnen som jag fick publicerad i tidningen Automobil 2008...

Jag med hawaiiskjorta framför Barchetta.

Fyra blå Ittala Kartio.

Det är viktigt att ha rätt glas vid rätt tillfälle, men eftersom jag inte vill belamra köksskåpen med mer än nödvändigt husgeråd bör mina glas kunna användas till flera olika ändamål. Glaset "Kartio" från finska Ittalaär därför som gjort för mig. Det lanserades 1958 och hade designats av Kaj Frank som vid denna tid var konstnärlig ledare vid Notsjö glasbruk. Med Kartio-glaset ville han tydligen fånga den perfekta balansen mellan material och geometrisk form, och uppenbarligen lyckades han med detta då glaset 58 år senare fortfarande ser fullt modernt ut. Men passar även väl in i mitt 60-talsmöblerade vardagsrum. Min modell rymmer 21 cl och kan därför användas som whiskyglas eller för mindre cocktails som till exempel Gimlet. Men det är också synnerligen lämpligt till att servera den nypressade apelsinjuicen i som jag dricker till frukost varje dag. Då blir den också på grund av den blå färgen lätt giftgrön...

Om någon tycker sig ha sett detta glas glimta förbi i TV-rutan så är det alldeles riktigt observerat. Sedan många år tillbaka kan Kartio-glaset ses i förstaklass-kupén i frågetävlingen "På spåret". De tävlande är under ständigt hård press av svåra frågor och höga studiotemperaturer och kan då läska sig med vatten serverat i dessa glas.

Mockajacka från Malung.

Inspirerad av veckans avsnitt av Stil i Sveriges Radio där man åker till Malung i Dalarna och tar tempen på det som en gång var centrum för skinnindustrin blev jag väldigt sugen på att skryta lite med den finaste skinnjackan jag äger (som var och en vet är de oslagbart bästa skinnjackorna de som kommer från Dalarna). Det är den i bilden ovan i tidlös 60-talsmodell som inte suttit fel på till exempel någon av medlemmarna i Tages som hade snappat hur man bar sig åt för att vara välklädd på ett modernt sätt. Det var min far som ursprungligen bar den, men när han "växte ur den" på 70-talet övergick den i min ägo. Fodret är helt utbytt en gång, och sen har jag bytt det i ärmarna en gång till. Som tur är är säsongen då den kan användas behagligt kort; på våren från slutet av april till mitten av maj, och på hösten från mitten av september till början av oktober. Således inget överdrivet slitage, tack och lov. Jag brukar kombinera den med Ben Sherman-skjorta i passande färg (gärna blekt gul) och får då alltsomoftast uppskattande kommentarer om den. 

Etiketten avslöjar tillverkaren.

Av etiketten (som pietetsfullt återställdes vid foderbytet) framgår att tillverkaren är Albackens garveri som marknadsförde sina produkter under namnet "Stil-skinn". I deras katalog (som finns skannad här) kan läsas att de var särskilt stolta över sina mocka-skinn (eller "mocca" som man skriver det) som håller "högsta tänkbara kvalitet" tack vare den rationella och moderna garvningsprocessen (Hint: den är INTE vegetabilisk). Detta skriver jag gärna under på, för jag har aldrig upplevt ett mocka-skinn som varit i närheten av att vara så mjukt och följsamt i strukturen som detta. Jackan bärs med fördel oknäppt så man får en lagom avslappnad image. Jag kompletterar med ett par nytillverkade Sta-Prest från Sherry's i London och skiner solen åker naturligtvis mina Clubmaster på. Sen är illusionen av 1966 fullständig.

Jag skulle verkligen önska att det gick att få tag på mönstret till denna jacka och låta sy upp en till, fast en storlek större. Det verkar nämligen som om det nu är jag själv som håller på att växa ur den...

Snart är det dags för vintertid och då är det definitivt mörkt när jag promenerar hem från arbetet (jag är så lyckligt lottad att jag för det mesta har tid att gå de fyra kilometrarna till fots vilket jag tror jag mår bra av), men i onsdags denna vecka bjöds det på klart väder och då lyckades jag föreviga detta på bild:

Solnedgången över Wijkmansgatan.

Klockan var ungefär fem på eftermiddagen när jag gick nedför backen på Turbovägen och då såg hur solen höll på att gå ner på andra sidan Wijkmansgatan där Bravida förr förvarade sina skrymmande arbetsfordon med tillhörande utrustning. Som tur är har jag en någorlunda bra kamera i mobiltelefonen, så fastän det nog började bli för mörkt tog jag fram den och smällde av några bilder på vinst och förlust. Resultatet kan beskådas ovan.

Den orangeröda solen passar bra ihop med övriga höstfärger i bilden, och stämningen accentueras av de kala träden och Bombardiers så gott som tomma parkeringsplats. Det är inte på långa vägar tekniskt perfekt, men jag föredrar faktiskt en bild som blir tagen även om den inte är just så som jag vill ha den. Bilder på solnedgångar är i vilket fall som helst lite av ett lotteri, så jag är väldigt nöjd med bilden som den blev. Men som vanligt gäller att många exponeringar är ett måste vid sådana här tillfällen, särskilt som de säkerligen inte återkommer i brådrasket.

Hamstrad raktvål.

Jag har på senare tid noterat att Palmolives raktvål (som är ett absolut måste i badrumsskåpet) försvunnit från hyllan på mina vanliga inköpsställen, men inte tänkt så mycket mer på det. Eftersom det är en sällanköpsvara och säkert inte säljer några större mängder är jag van vid att det är tomt där den skall finnas och anpassat mig till detta. Jag har alltid en buffert om minst två förpackningar hemma. Men när hyllplatsen försvann efter en ommöblering började jag ana oråd och gjorde en efterforskning på webben. Det visade sig att tvålen tydligen slutat distribueras i svensk dagligvaruhandel då andra på direkt förfrågan till lokala handlare fått beskedet att den ej gick att beställa längre. Förargligt. Men den fanns fortfarande i lager hos försäljningsställen för rakgrejor i gemen, men då till ett avsevärt högre pris och tillhörande fraktkostnad.

En sökning på prisjakt.nu avslöjade dock att det skulle gå att få fatt i den till ett pris mellan 5-10 kronor lägre än vad den brukade kosta på Coop. Leverantören heter Nohea och är ett tyskt företag som verkar ha specialiserat sig på att sälja hygienprodukter på postorder. Detta begrep dock inte jag förrän jag fått beställningsbekräftelsen och läst avsändaradressen, eftersom både hemsida och priser är på svenska och i svenska kronor. Nåväl, jag beställde ett antal tvålar som torde räcka i åtskilliga år med den förbrukningstakt jag har. Jag passade även på att beställa en tub av Palmolives "Sensitive" rakkräm, för den har jag aldrig sett till försäljning på våre breddgrader, och aloe vera brukar ha en god inverkan på huden. Värt att pröva, tycker jag. I alla fall till det priset. Det tog tre dagar för leveransen att komma till mitt utlämningsställe för paket, och det tycker jag att man får vara nöjd med. Det vore förresten typiskt om tvålen nu skulle börja distribueras i Sverige igen...

På grund av trafikomläggningen (väg 233 är avstängd mellan Ramnäs och Gunillbo tills i morgon måndag) startade jag tidigare än normalt för att kompensera för den längre resvägen över Köping, men det visade sig vara helt onödigt. Jag kom fram till kyrkogården i Skinnskatteberg ungefär halv fyra och det var fortfarande fullt dagsljus. Parkeringen var långt ifrån full, så för en gångs skull slapp jag den längre promenaden från vårdcentralen.

Jag tog fram gravljus, tändare och kamera och gick runt till berörda gravar och tände ljus för att avsluta i minneslunden där det fortfarande var gott om plats på marken bakom stenen. Antagligen blev det mer aktivitet efter mörkrets inbrott för nu var det relativt lite folk i rörelse jämfört med hur det brukar vara. Jag noterade att morföräldrarnas gravsten nu var upprest (fast något tillbakalutad jämfört med hur det brukade vara) så texten är snudd på läsbar igen.

Gravljus i minneslunden.

Farfar och farmors gravsten.

Morfar och mormors gravsten.

På farfar och farmors grav brann det redan ett ljus, så jag misstänker att en av kusinerna som bor ett tomatkast därifrån redan varit där. På tillbakavägen från minneslunden passade jag på att ta ovanstående bilder, men då klockan ännu inte slagit fyra var det inte tillräckligt mörkt för att den riktiga allhelgonastämningen skulle infinna sig...

Så här års kan det vara tvära kast i vädret, men den senaste veckan måste ändå betraktas som extrem fastän man borde vara van vid det här laget. För en vecka sen såg det ut så här i Riddarhyttan:

30:e oktober 2016.

En strålande vacker höstdag med hög luft, solsken och temperaturer runt 15°. Jag hann ordna det sista i trädgården (borttagning av de överblommade höstastrarna), ställa undan snöslungan och tvätta bilen. Samt ta fram snöskyffeln och vinterhjulen. Ett klokt beslut skulle det visa sig. För så här är situationen idag en vecka senare:

6:e november 2016.

De senaste dagarna har bjudit på cirka en decimeter blötsnö som sen frusit till. Det tog en liten stund att skotta gången, men tack vare det släta underlaget gick det förhållandevis enkelt (fast det var tungt). Ute vid vägen fick jag använda mig av cementskyffel för att ta mig igenom snöplogkanten. Men visst är det vackert med snön, inte tu tal om det. Det lyser också upp i novembermörrkret. Men nu får det gärna vara nog med snö för en tid (det är svårt att göra rent sommardäcken under de här omständigheterna)!

Då jag på inrådan av Charlotte på Ticket resebyrå valt att flyga med Norwegian till Oakland denna gång hade jag en avgångstid (13.20) som gjorde att jag inte behövde ändra mina vanliga morgontider utan kunde ta Arlandabussen 8.50 för att komma till terminal 5 strax efter klockan tio, mer än tre timmar till godo. Tyvärr glömde jag sen bort att det inte går att checka in i automaten när man reser till USA och slösade där bort några platser i kön till Norwegians disk som bara var bemannad av två personer i apklass. Men det gick förhållandevis fort och smidigt att checka in (fastän det var någon form av nyanställd/praktikant som skötte om det) och jag begav mig sen mot säkerhetskontrollen. Inte heller den bjöd på några obehagliga överraskningar, och efter att ha kontrollerat priset på Captain Morgan Black Spiced gick jag mot min gate, F65. Där hände sen inte mycket fram tills klockan närmade sig ett, för då blev alla som satt där utkörda och ombedda att köa utanför i andra änden av den för pass- och biljettkontroll. När den var avklarad vidtog sen ytterligare en stunds väntan innan det var dags att kliva ombord. Man kontrollerade ej plats i gaten, så hade jag varit oärlig hade jag kunnat smita ombord långt före min officiella boardinggrupp som inföll sent då Charlotte placerat mig på plats 9F, på höger ytterkant i mittraden, men det gjorde jag nu inte. Det var ändå ingen fara att jag ej skulle fått rum med mitt handbagage då utrymmet ovan sätena var väl tilltaget.

Efter någon timme serverades middagen vilken var förbeställd och ingick i biljetten. Detta gällde uppenbarligen ej alla passagerare för personalen hade koll på vilka som skulle ha och vilka som var hänvisade till att beställa annan enklare skaffning via skärmen i stolsryggen framför. Maten bestod av pastasallad, kyckling med ris och grönsaker samt en bit mörk chokladkaka. Dessutom var man mån om att att jag utöver min begärda äppeljuice också skulle ha ett glas vitt vin. Troligen såg jag ut som om jag behövde något avslappnande. Jag fördrev sen tiden med att läsa i Wyatt’s Hurricane av Desmond Bagley, men även flygplanets interna underhållningssystem kom till flitig användning enär man där hade hela åttonde säsongen av The Big Bang Theory tillgänglig. Jag hann med diverse avbrott se alla avsnitt fram till och med det tolfte, "The Space Probe Disintegration". Jag får väl se andra halvan av säsongen på hemresan.

För övrigt tycker jag menysystemet är alldeles för känsligt för ibland var det som förgjort att starta rätt avsnitt och det krävdes många försök innan jag lyckades. Väldigt irriterande! Ett par timmar före landning fick vi en dubbelsmörgås på polarbröd, en tranbärskaka från Delicato och en festis, också denna gång var det noga med vem som hade det förhandsbeställt. Jag antar att det är så man tjänar pengar. Att flyga en så kallad ”dreamliner” skilde sig inte speciellt mycket från en vanlig Airbus, tycker jag. Men det kan ju finnas sådant som den vanlige passageraren i apklass inte lägger märke till.

  

Jag var så jetlaggad att jag vaknade klockan 4, men väntade ytterligare någon timme innan jag steg upp. Efter en dusch och rakning började jag känna mig som en människa igen, och Lars brassade sedvanlig frukost bestående av omelett med svamp & sparris. Idag hade han bestämt att det var lämpligt att företa en resa norrut ”ut i det blå” och det lät ju som en plan så god som någon. Något efter nio hade vi sålunda embarkerat Lars Subaru Outback och befann oss på motorvägen ut ur Oakland.

  

  

  

  

  

  

Utställda fordon på bilträffen i Gualala.

På vägen in i Gualala hade jag observerat en skylt som gjorde reklam för ”8th annual Gualala Arts Center Auto Show” och det ville jag naturligtvis se efter vad det var, så vi svängde av Highway 1 åt det hållet och körde sen halvannan kilometer tills vi kom fram till konstcentrets parkering (mitt inne i redwoodskogen) där allt tydligen hände. Vi ställde ifrån oss Lars Outback på vagt anvisad plats, erlade $5 i ”parkeringsdonation” och började sen titta på allt som fanns utställt.

  

Lars var måttligt intresserad av att åka in till San Francisco (av naturliga skäl) så efter att jag petat i mig frukostomeletten (och hindrat katterna från att hoppa i stekpannan på jakt efter rester) begav jag mig på egen hand iväg mot Lake Merritts BART-station och tog därifrån ett tåg som var framme på Montgomery Street-stationen vid 10-tiden.

  

  

Fast det var tisdag kändes det lockande med frukost på stan, och då jag ännu inte fått tillfälle att äta på min absoluta favoritrestaurang i Lars omgivningar, Buttercup Grill & Bar, var detta ett utmärkt tillfälle att rätta till den lilla detaljen. Både restaurangen och det vidliggande hotellet håller på att få en välbehövlig fasadrenovering, men hur slutresultatet kommer att se ut är omöjligt att sia om på detta stadium i arbetet. Lars hoppas att man skall bygga en takterass ovanpå restaurangen men det tror jag är mindre sannolikt. Önska går ju, dock.