Redan under gårdagseftermiddagen hade jag sett till att checka in på min flight, UA1900, som skulle gå från San Franciscos flygplats 10.45 och då även sett till att betala $25 för ett incheckat bagage som inte ingår när det är en så kallat United Express-flygning. Det gick relativt snabbt att ordna till mitt bagage och jag lämnade kvar delar av kulturgodset hos Lars för att inte tynga min väska i onödan. Efter att min värd serverat en tidig omelett bar jag ner bagaget till hans Subaru och sen blev jag skjutsad till BART-stationen vid 19:e gatan. Kliver man på där behöver man inte byta tåg, nämligen.
United Express UA1900.
Biljettköpet går som alltid smidigt (ett bra system i automaten) och jag hann med ett mycket tidigare tåg (långt före 8) än jag räknat med. Vid flygplatsen fungerade utskrift av boardingcard och tag till väskan felfritt (men jag tryckte på fel knapp en gång och fick backa, mer om det senare) och också säkerhetskontrollen var tämligen enkel (fast jag hatar den i alla fall). I min gate fick jag höra mitt namn ropas ut och när jag kontrollerade vad det var frågan om så hade jag tydligen på grund av att jag backade i boardingcard-processen hamnat på listan över de som skulle kunna tänka sig att ta ett senare flyg på grund av överbokningen. Det kunde ju drömma om... I gaten såg jag flera kända ansikten, bland annatTrina Robbins och Steve Leialoha (som sen hamnade på stolsraden framför mig när vi klivit ombord). Fast jag tillhörde boardinggrupp 5 hade jag inga problem med handbagaget. United verkar ha blivit mycket striktare med vad som accepteras, inte mig emot. Däremot var flyget mer än en halvtimma försenat, men från cockpit kom försäkringar om att det skulle man kunna ta in till största delen. Fan trot!
Dolphin Motel i Point Loma.
En händelselös flygning senare (som konstigt nog landade bara 5 minuter efter utsatt tid) kunde jag hämta upp min väska på United-bandet (alltid samma band) och gå mot taxikön. Som tur var hade jag memorerat adressen till Dolphin Motel så när jag blev ombedd att knappa in den på bilens GPS gick ingen tid förlorad. Men ett irriterande vägarbete i korsningen North Harbor Drive och Scott Street fick all trafik i nordlig riktning att stå still i mer än fem minuter. På Dolphin Hotel hälsades jag välkommen av Greg som denna gång placerat mig i ett rum på andra våningen i huvudbyggnaden (nära till frukost) med utsikt över hamnområdet. Inte illa!
Jag fick tyvärr också beskedet att Arby’s hade klappat igen (Vad händer med alla ”mina” snabbmatsrestauranger?) så jag kunde inte upprätthålla traditionen med en rostbiffmacka före bussen till San Diegos convention center. Därför plockade jag ihop allt jag kunde tänkas behöva på Preview night och gick mot busshållplatsen för Comic-cons gratisbuss som är belägen vid Holiday Inn, halvannan kilometer bort.
Jag fick tyvärr också beskedet att Arby’s hade klappat igen (Vad händer med alla ”mina” snabbmatsrestauranger?) så jag kunde inte upprätthålla traditionen med en rostbiffmacka före bussen till San Diegos convention center. Därför plockade jag ihop allt jag kunde tänkas behöva på Preview night och gick mot busshållplatsen för Comic-cons gratisbuss som är belägen vid Holiday Inn, halvannan kilometer bort.
Utlämning av besökshandlingar vid "D" i lobbyn, och sen på väg mot stan.
Första bussen körde förbi (stackarna ute på Shelter Island måste ju ges en chans att få plats ibland) men den nästa stannade. Utanför convention centret var det ingen större trängsel, och som vanligt var största problemet att räkna ut var kön för press och proffs började. Då jag hade alla papper i ordning kunde snart få min åtråvärda besöksbricka tillsammans med souvenirbok och program. Jätte-bagen tackade jag min vana trogen nej till.
På promenad genom stan: Broadway och Ralph's på 1st Avenue/G Street..
Tiden fram till klockan sex då Preview night börjar ägnade jag åt en promenad genom de delarna av centrum som ligger söder om Broadway, och avslutade med att äta en lätt middag på ett crunchwrap hos Taco Bell i Horton’s galleria. De ligger på 6:e våningen, man så länge man håller i minnet att hissen är jätteslö (marginellt snabbare än trapporna) är det inget problem.
Insläpp!
Klockan närmade sig nu sex så jag gick tillbaka till convention centret eftersom jag vet att dörrarna alltid öppnas i förtid. Så skedde även denna gång (fast senare i norra delen än den södra) och jag ämnade min vana trogen ägna de tre kommande timmarna till att gå runt och hälsa på dem jag brukar umgås med vid dessa tillfällen. Första stoppet blev Dan Parents bås i ”small press area”. För att spara porto åt honom och hans kollega Fernando Ruiz (som också var där) hade jag gjort upp om att hämta upp min Kickstarter-belöning för deras serieprojekt ”Die Kitty, Die” och samtidigt förvissa mig om att allt blivit som jag ville ha det. Dan hälsade entusiastiskt och Fernando tyckte det var kul att äntligen få mötas öga mot öga. Jag uttryckte lämplig beundran för boken (som levererats direkt till San Diego från tryckeriet, ett riktigt vågspel) som verkligen såg bra ut, och Dan började genast rita det Kitty-porträtt som skulle ingå. Varken han eller Fernando kom ihåg om det hade varit tänkt att vara i färg eller svartvitt, så han gjorde det i färg för säkerhets skull.
Dan Parent tecknar Kitty Ravencraft.
Sen signerade både herrarna sitt verk och jag tog en bild av det. Jag plockade också åt mig ett nyckelband och en kylskåpsmagnet av Gisèle Lagacé som ingick i belöningen, men kunde inte låta bli att erlägga $5 så jag kunde få med den med ett nästan lika snyggt motiv av Fernando. Det som sen var kvar var ett valfritt serieoriginal samt en ¾-figur av någon av herrarna, och där hade jag redan tidigare bestämt att jag ville ha Sharry the Spygirl av Fernando från miniserien ”The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E".
Dan & Fernando med Die Kitty Die.
Samligen av denna hade jag påpassligt släpat med mig hemifrån, så Fernando kunde sätta namnet i den medan jag väntade. Resten fick anstå tills jag hade mitt tjocka skyddskuvert för serieoriginal med mig. Efter ytterligare lite Archie- och Kitty-prat måste jag hasta vidare mot Archie Comics monter där Adam Hughes skulle signera nummer ett av nya Betty & Veronica (som han är ensam ansvarig för) under den närmaste timmen med star klockan sju. När jag närmade mig såg jag att han tydligen börjat i förtid så jag nappade åt mig ett exemplar av specialomslaget för SDCC, som kostade $10 och enligt uppgift hade en upplaga på 500 st, väl medveten om att det är geschäft, men jag har ju semester. Snart hade Hughes (som för omväxlings skull såg riktigt pigg och illmarig ut) satt en dedikation på mitt exemplar.
Adam Hughes med dedikerad Betty and Veronica #1, till höger Harley Quinn cosplay.
Glad över att det gått så fort drog jag mig mot Artist’s Alley, men på vägen dit mötte jag den första riktigt bra cosplayade Harley Quinn och måste därför föreviga henne på bild. I Artist’s Alley fann jag vid de vanliga borden till höger om mittgången Patrick och Shelly Block. Vi hälsade och jag frågade hur det gick med ”Frostlings” och fick beskedat att tidplanen verkade hålla. Vi gjorde upp om äta middag på fredag precis enligt planen och skulle antagligen stöta på varandra åtskilliga gånger under de kommande fyra dagarna.
Terry Dodson med skissbok.
Ingen ny Red One på ett begripligt språk från Terry Dodson, men både han och hustru Rachel (för tredje året på raken) var på plats i båset de delar med Aaron Lopresti och den stora grejen var att han nu tagit fram en andra, inbunden, samling av sina skissböcker. Jag väntade snällt på min tur i den korta kön och fick sen ett översvallande mottagande (med Dodson-mått mätt) av dem båda. Naturligtvis blev det en skissbok där Terry var vänlig nog att rita en liten bild av Vera från Red One på insidan av pärmen vid sidan av dedikationen, och han lade också med ett vykort som Rachel varit inblandad i skapandet av och därför kunde signera hon också. Jag gick förbi Image och Dark Horse’s montrar för att upplysa mig mig om vilka signeringstider som gällde för Ed Brubaker, Nicola Scott samt Joëlle Jones. Ingen av dem var aktuell under torsdagen, men Brubakers båda signeringar på fredag och lördag krävde att man skaffade biljett i förväg.
Holly Golightly på Preview night.
Tiden rann iväg, och nu var klockan över halv nio. Det slog mig att jag för ovanlighetens skull inte sett Don Rosa, så jag knatade bort i riktning mot bås I1 där San Diego Comics och Dons vän David Grisez brukar hålla till. På vägen dit passerade jag Broadsword Comics och måste då naturligtvis heja på Holly Golightly som höll hov medan äkta maken Jim Balent som vanligt höll sig i bakgrunden, flitigt skissande. Hon hade vänligheten att kliva ut ur deras monter så att jag kunde föreviga hennes utstyrsel i sin helhet på bild.
David Grisez med Groo-original.
Dave fanns naturligtvis på plats hos San Diego Comics, och han visste att berätta att Don i år agerade Comic-con guide åt en vän (som tydligen mest var intresserad av anime och statyer) och därför inte kunde hänga i golden age-avdelningen som han brukar. Vi hade dock mycket annat att prata om, bland annat tackade Dave mig för att ha spridit hans namn internationellt via min blogg, och jag tipsade honom om att använda Google Translate om han ville veta vad jag skrivit om honom. Han visade också upp ett tvåsidigt uppslag av Groo the Wanderer som han hittat när han tittade igenom vad Sergio Aragones tagit med till försäljning, och det var verkligen även med Sergio-mått något i hästväg vad gällde myller och detaljrikedom. ”Wow!” säger jag bara.
Mark Evanier förklarar Groo.
Naturligtvis släntrade Mark Evanier förbi just då, så Dave fick anledning att fråga honom hur i halva friden han kommer på något dylikt (Mark är författaren till Groo)? -Det är inget problem! tyckte Mark, utan ansåg att det var märkligare att Sergio lyckats visualisera det hela.
Nu började det hojtas i högtalarsystemet att det var stängningsdags, så jag tog farväl av Dave och drog mig mot bussen till Point Loma. Den stod inne, och jag behövde inte vänta länge på att den skulle gå. När jag återkommit till mitt hotell (och hämtat ut nyckeln sam fått ännu en gratisflaska vatten) gick jag bort till den lokala Raplh’s-filialen och inhandlade dyr ekologisk mjölk, åtta donuts med sockerglasyr och en förpackning Chips Ohoy som jag sedan knaprade på medan jag kollade igenom bilder och nyanskaffat kulturgods. Det blev ganska sent innan jag kom i säng.
Klicka på bilderna så blir de större. Fler finns i det här albumet.
