Denna tisdag inleddes efter uppstigning, dusch och fyra svep med rakhyveln, med att Lars lagade till en omelett som slukades med god aptit och sen avslutades med var sin kopp av det kallbryggda kaffet, i mitt fall blandat med hälften mjölk, medan Lars sin vana trogen också tillsatte en skvätt grädde.
Nu hade jag planerat att klara av inköpet av alkoholhaltiga drycker hos Bevmo! så halv tio stod jag på gatan och förflyttade mig via Third Street till Embarcadero West där den lokala filialen finns. Naturligtvis stördes lugnet av ett godståg från Burlington, Northern & Santa Fe som ivrigt tutande drog fram längs spåret som går genom denna del av Oakland. Hos Bevmo! upptäckte jag att man hade extrapris för medlemmar (Lars är medlem) på Appleton Estate Signature Blend (den snikigaste av alla romsorter av detta märke) och att få den för $19.95 (istället för $29.95) gjorde valet lätt. Jag kompletterade med en liten flaska Angostura och uppgav sen Lars telefonnummer när jag betalade så han fick lite bonus på sitt kundkort. Mitt ärende tog ganska precis en halvtimma, så vid tiotiden var jag tillbaka hos Lars.
Idag hade jag gjort upp med min kollega Robin Andersson som också skulle till Comic-Con (som min betalande gäst) och därför befann sig i grannskapet om att vi skulle äta lunch på John’s Grill och då även hälsa på Riddarfalken från Malta som ju har sitt boende ordnat på denna restaurang. Därför blev jag inte långvarig hos Lars utan begav mig iväg till BART-stationen vid Lake Merritt där jag tog första tåg till San Francisco och på grund av ett tankefel klev av vid Civic Center istället för det korrekta Powell Street. Detta försenade min ankomst till John’s Grill med en halvtimma, men det hade inte bekymrat Robin nämnvärt utan han hade tagit en öl i baren medan han väntade.
Robin utanför John's Grill på Ellis Street.
Den raska promenaden längs Market Street hade gjort mig tämligen hungrig, och när vi fått ett bord ungefär på mitten av den högra väggen behövde vi inte titta länge i menyn förrän vi båda kommit fram till att vi ville ha California Club Sandwich. Medan vi väntade på dessa konsumerade vi den halva limpa av restaurangens farligt goda surdegsbröd som alltid kommer in på bordet så snart man slagit sig ner. Robin gjorde tummen upp för interiören. Det här är verkligen ingen turistfälla, utan en restaurang som alltid frekventerats av lokalbefolkningen. Deras policy (som verkar vanlig i stan) att det inte går att beställa bord, utan alla väntar demokratiskt på sin tur bidrar till den goda stämningen som backas upp av en service som är omtänksam utan att vara servil. Lagom tills surdegslimpan sjöng på sista versen kom våra smörgåsar in:
California Club Sandwich hos John's Grill.
Lätt rostat vitt bröd, sallad, bacon, avokado (det är det som är "california") och tomatsalsa varvat med generösa strimlor av saftigt grillat kalkonbröst. Till detta tjockt skurna och perfekt friterade pommes frites med en skål ketchup att doppa i. Vi skred metodiskt till verket med att konsumera det vi fått på tallrikarna, men jag ljuger inte om jag påstår att det tog mer än en halvtimma innan allt var borta. Naturligtvis lät vi inte maten tysta munnen utan pladdrade glatt på om vad vi haft för oss under tiden fram tills nu. När det var dags att besöka bekvämlighetsinrättningen en trappa upp passade jag på att visa Robin var falken fanns och han lät sig vederbörligen imponeras. Vi konstaterade att de han framställt i halvskala i sin 3D-skrivare såg mycket autentiska ut i förhållande till originalet (som inte är något original utan en nytolkning 14” hög istället för 12”).
Riddarfalken från Malta bor en trappa upp.
Lätt övermätta och belåtna betalade vi ut oss (med tanke på att John’s Grill anses ha ett av San Franciscos bästa kök är priset för lunchen mycket överkomligt) och hade sen inga andra planer än att flanera i maklig takt. Vi började med att gå uppför Powell Street tills vi kom fram till Fairmont Hotel där det börjar luta nedför, ungefär halvvägs vek vi av åt höger på Clay Street och passerade genom Redwood Park (med svenska konsulatet, ”hoppande grodor” i fontänen och Glenda Goodacres kända skulptur av lekande barn) vid Transamerica Building till Washington Street för vi hade kommit fram till att det skulle vara trevligt att ta färjan till Oakland och komma dit sjövägen.
Branta backar i San Francisco.
När vi kommit fram till The Embarcadero fortsatte vi till färjeterminalen där vi inte utan viss möda lyckades lura ut varifrån färjan gick och var man köpte biljetter. Det blir lätt så när skyltningen är alldeles för stor och tydlig och man förväntar sig motsatsen. Jag fick SMS-meddelande från Lars som undrade hur läget var, och svarade honom att vi ämnade ta färjan som skulle gå vid tvåtiden. Efter en enkel biljettkontroll (där vi diskuterade nordiska länder med kontrollanten och upplyste honom om att Finland firade 100 år av självständighet i år, något han skulle berätta för fartygets kapten som var av finsk börd) köpte Robin en öl i baren (han fascineras av att alla färjor i San Francisco verkar vara utrustade med en dylik) och vi förflyttade oss till akterdäck där vi kunde se San Francisco försvinna i fjärran.
San Francisco försvinner i fjärran.
När vi lade till vid Jack London Square i Oakland stod Lars och väntade på oss. Vi gick sedan via Jack London Square (där Robin stack in huvudet i den förmodade Jack London-stugan) och kom så hem till Lars på 4th Street. Där föll Lars till föga och iklädde sig hawaii-skjorta inför eftermiddagens begivenheter eftersom Robin trots sitt kända motstånd för detta plagg insett att det planerade besöket på Forbidden Island krävde denna klädsel. Sen kallade Lars på en bil från Lyft som körde oss till Alameda.
Lars och Robin äter middag hos Calafia Taqueria.
Lars och Robin ville äta något, men själv kände jag fortfarande av lunchmackan från John’s Grill. Vi enades dock om att en tidig middag var av nöden, och uppsökte för detta ändamål Calafia Taqueria på Webster Street som jag ätit hos tidigare och vet serverar utmärkt skaffning med tex-mexstuk. Jag beställde Quesadillas med ost att knapra på medan övriga sällskapet ville ha burritos. Jag kan ju säga att vi inte blev besvikna utan anrättningarna var som vi förväntat oss.
Lars och Robin spelar flipper hos Pacific Pinball Museum.
Med något högre blodsockerhalt gick vi sen ett kvarter norrut på Webster till Pacific Pinball Museum där vi efter att ha erlagt $20 i inträde fick fritt tillträde till de över 90 fungerande flipperspelen från 40-talet och framåt som finns därinne. Det är lätt att bli alldeles överväldigad, men vi ägnade lejonparten av en timme åt att spela på åtskilliga av dem. De från 50- och 60-talen var ibland rätt knepiga att lura ut hur de fungerade medan de från 80-talet och framåt framstod som oerhört komplexa i jämförelse. Jag fastnade så klart vid ”Capt. Fantastic” från 1976 som jag spelat hemma hos Ken och därför behärskar någorlunda. Det blir klart roligare då. Fast om man har hela dagen på sig att stå och nöta kan man säkert fixa andra spel också.
Det hade nu inte vi, utan vid femtiden anträdde vi den korta promenaden till min favoritbar alla kategorier; Forbidden Island på Lincoln Avenue. Om nu Robin skulle få en första upplevelse av tiki-kultur är det här rätta stället att göra det på!
Robin utanför Forbidden Island.
Klockan hade just passerat fem (då etablissemanget öppnar) när vi trädde in i halvdunklet på Forbidden Island, och när våra ögon acklimatiserat sig såg jag till min stora glädje att det var min favoritbartender, Rebecca M, som skötte ruljangsen bakom disken idag. Hon såg dock väldigt upptagen ut så istället för att ge oss till känna förflyttade vi oss ut på pation på baksidan, medtagandes en drinkmeny, och slog oss ned vi ett runt bord där vi hade gott om plats. Lars såg till att förevisa den stora tiki-guden med inbyggd bardisk för Robin (den är så gigantisk att man måste få den utpekad annars är det risk att man missar den).
Inrättade på Forbidden Islands patio.
Så här tidigt är det Happy Hour så Robin och jag såg till att beställa var sin Classic Mai Tai som slumpades bort för $8 plus dricks och den tog mindre än tio minuter att få in på bordet. Bättre introduktion till den underbara världen av tiki-drinkar kan man knappast få. Den var dock något mindre till volym än en ”vanlig” Mai Tai och med tanke på hur kvällen skulle utveckla sig var det nog tur.
Classic Mai Tai, Forbidden Island.
Solen sken, drinkarna smakade utmärkt och Lars och Robin kom bra överens så konversationen flöt lätt och avhandlade väldigt skilda ämnen, dock med en viss övervikt åt det geekiga hållet. Kul för Lars att kunna snacka Rick & Morty på en högre nivå med Robin än vad jag är kapabel till. När det var dags för andra omgången gick jag och Robin in i baren för att se om Rebecca möjligen hade lite lägre arbetsbelastning när after work-folket hade fått det de ville ha, men se då satt hon på andra sidan bardisken i samspråk med två manspersoner. Vår servitris Kyoko upplyste oss om att hon hade en paus i arbetet och fått besök av sin äkta hälft och dennes kusin (tror jag, det var svårt att höra vad som sades i sorlet) så vi avstod från att ta kontakt och beställde istället. Jag ville nu ha en Three Dots and a Dash (som i drinkmenyn felaktigt påstås betyda ”SOS” istället för det korrekta ”V” som i ”victory”) och. Lars ville ha sin favoritdrink, Monkey Pod. Kvart i sex kom Kyoko ut på pation med dem åt oss. Vi var för övrigt ensamma därute, övriga gäster höll sig inomhus.
Lars berättar historier, Robin lyssnar.
Som tredje drink blev det för min del en Jet-Pilot och Robin följde ånyo mitt exempel. Nu har jag ingen erfarenhet av någon annan Jet-Pilot än den Rebecca mixar, men med den som referens är jag beredd att utse denna komplexa och välsmakande brygd till kungen bland tiki-drinkar. Mai Tai i all ära, men Jet-Pilot är ett strå vassare. Jag vill minnas att Lars gjorde likadant och beställde Jet-Pilot han också, vilket gav honom en anledning att (efter uppmaning från mig) berätta historien om hur hans far, fältflygaren, nödlandade en J29 Flygande Tunnan på en åker och sen blev bjuden på cigarr av bonden när han knackade på för att få låna en telefon och upplysa sin flottilj om var hans jaktplan hamnat och kunde hämtas upp. Robin lyssnade storögt. Lars hade också ordnat en portion sweet potato fries så vi skulle ha något att tugga på. Det är inte vad man förväntar sig i smak och konsistens av utseendet att döma, men det går nog att lära sig tycka om det om man verkligen vill.
Nu var vi inte ensamma längre, för Rebecca och hennes sällskap kom ut och slog sig ner vid bordet intill. Det tog inte många minuter innan hon (troligen vägledd att vår rotvälska till språk) vände sig mot oss och frågade ”Are you the Comic-con people?” och det kunde vi ju inte neka till. Sen följde en lättare uppsträckning från hennes sida där vi fick bannor för att vi inte genast gett oss till känna, och ursäkten att vi tyckte hon sett upptagen ut godtogs med knapp nöd om vi lovade att inte göra om det en annan gång. Jag antar att jag nu kan kalla mig för stamgäst på Forbidden Island fast jag bara är där en gång om året.
Rebecca blandar tre Mai Tai Marindo med säker hand.
Nu måste ju Rebecca få chansen att skämma bort oss rejält, så vi beställde en fjärde omgång och valde då den drink hon ställt upp med i Sammy Hagarsromtävling, Mai Tai Marindo. För att kunna följa hennes arbete med detta flyttade vi inomhus (det hade börjat skymma) och som av en händelse var bordet med den tronliknande stolen mot väggen ledigt. Där gled Lars med självklar auktoritet ned medan Robin och jag hamnade på de enklare stolarna mot baren. Så gott som exakt på slaget åtta ställde Rebecca fram våra drinkar på bardisken och jag lyckades förflytta dem till bordet utan att spilla. Trots att vi tog god tid på oss att konsumera dem började nu vårt barbesök kännas av och en en femte omgång var definitivt inte att tänka på.
Klockan åtta har vi flyttat inomhus.
När klockan närmade sig nio bad vi om notan och jag kunde belåtet konstatera att vi benämndes ”SWEDES” i rubriken på den. Jag tror att vi under kvällen lämnat tillräckligt med dricks för att våga oss tillbaka igen en annan gång, vilket Rebecca lät meddela att hon räknade med när vi tog farväl.
Robin kakylerade sen ut att det för honom skulle bli obetydligt dyrare men avsevärt enklare att nyttja Ubers tjänster istället för BART för att ta sig tillbaka till San Francisco och kallade på en bil från dem, medan Lars såg till att en chaufför från Lyft snart dök upp för att köra oss till Oakland. Robin och jag skulle ju sammanstråla på nytt i San Diego nästa dag, så det blev inget långt avsked. Hemma hos Lars började jag organisera bagaget för att få med det till tåget nästa morgon. Jag bälgade också i mig en massa vatten för att motverka en eventuell baksmälla. Sen slocknade jag ganska fort, kan jag säga.
Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i det här albumet.