Efter Sven-Erik Magnussons bortgång har sociala medier svämmat över av minnen förknippade med honom och Sven-Ingvars och jag kan ju inte vara sämre här på bloggen, allrahelst som jag alltid förfäktat att det för mig var en långt starkare upplevelse att första gången se Sven-Erik på scenen livs levande än det var när jag hamnade i samma situation med Mick Jagger! Han var tillsammans med Thore Skoman min store idol när jag var i förskoleåldern och det intryck som Sven-Ingvars musik gjorde på mig under dessa år när man var lättpåverkad lever jag fortfarande med ett halvt sekel senare.   

EP:n Fyra hits från maj 1966.

60-tal: Det första skivomslag som jag har minnen av är det svartvita fotot på singeln "Fröken Fräken/Min Gitarr" från 1964 där bandet poserar på en berghäll vid vattnet och Sven-Erik har en livboj runt halsen. Den ägde jag dock inte själv, utan den fanns hemma hos min tre år äldre kompis Håkan (som hade flera singlar med Sven-Ingvars) och det är antagligen där jag sett den. Min första skiva med Sven-Ingvars var istället EP:n "Fyra hits" som släpptes i maj 1966 och det är inte helt otroligt att den därför var en födelsedagspresent som jag fick en månad efter utgivningen. Det stora numret på den var naturligtvis "Krstina från Vilhelmina" som dominerade Svensktoppen sommaren 1966 och faktiskt toppade listan samma vecka som jag fyllde år. Det är troligen därför jag fortfarande kan väckas mitt i natten och sjunga den utan att staka mig! Alltid en av mina stora favoriter tillsammans med "Säg inte nej, säg kanske", "Någon att hålla i hand", "Vid din sida" (blåset i refrängen är rent kosmiskt), tidigare nämnda "Fröken Fräken" (Sven-Ingvars sjunger Thore Skogman, kan det bli bättre?) och "I nästa stad". Som synes i bilden ovan har den gått på heavy rotation, men bär sina skavanker med värdighet.  

Guld från 1975.

80-tal: Bland det första jag gjorde med de pengar jag tjänade in när jag började förvärvsarbeta 1983 var att köpa en rejäl stereofonisk ljudanläggning (som så när på högtalarna som bytts ut mot Carlsson OA-5:or forfarande gör tjänst) och naturligtvis ville jag nyttja den till att spela Sven-Ingvars stora hits! Bandet själva harvade efter fiaskot med filmen Under ditt parasollrunt som ett dansband i mängden, men jag hade aldrig slutat tycka om deras låtar från 60-talet. Det fanns bara en hake: Det var ytterligt ont om samlingsplattor med dessa. Den som ville ha sådana var i stort sett hänvisad till de två som kommit ut 1967 och 1968, och de var inte helt lätta att få fatt i på den tiden (utan Internet där det mesta numera bara är en knapptryckning bort). Det fanns dock tre samlingar som givits ut på 70-talet och av dessa var Guld som publicerats på deras gamla skivbolag Philips lagom till bandets 20-årsjubileum den som verkade bäst. I handeln gick den dock inte att beställa (jag försökte), men till sist dök den upp i katalogen från någon av de postorderförsäljare av skivor och kassetter som vid denna tid börjat växa fram. Jag kommer inte ihåg om det var Ginza, Skivor & Band eller LP-fyndet och det kan hursomhelst kvitta.

Skivan levererades av posten och spelades sen flitigt under flera månader. Bakslaget att vissa av låtarna (de som man givit ut på Larry Finnegans skivbolag Svensk-American) var i nyinspelade versioner från 1975 (utan Rune Bergman och Sven Svärd) kunde jag ha överseende med enär den också innehåll två tidigare outgivna spår från den demotejp Sven Svärd skickat runt till svenska skivbolag med förhoppning om ett kontrakt, och dessutom hade Peter Himmelstrand skrivit rejält faktaspäckade liner notes med kommenarer om varje enskilt spår som var mums för alla kalenderbitare. I övrigt hände inte mycket med Sven-Ingvars under detta decennium, men 1990 spelade man in albumet På begäran med sina gamla låtar i nya tappningar och som banade vägen för deras storstilade comeback under 90-talet. Då dög det minsann att lyssna på dem, men de flesta i min bekantskapskrets visste att jag alltid varit ett fan och ingen som hoppat på vid detta senare tillfälle.

Affisch för Sven-Ingvars krogshow på Tyrol 2002.

2000-tal: Våren 2002 hade den krogshow Sven-Ingvars satt upp till sitt 45-årsjubileum året innan kommit till Stockholm där den spelades på Gröna Lund, i restaurang Tyrol närmare bestämt. Den kändes som ett måste, så tillsammans med Jenny B (som är ett ännu större Sven-Ingvarsfan än jag själv) såg jag den inte bara en utan TVÅ gånger. Det var det verkligen värt, för första gången var jag helt överväldigad och kunde inte tillgodogöra mig allt. Andra gången var jag förberedd (och då passade vi också på att boka bord för middag innan det började). Men vid det första tillfället lyckades jag i alla fall med konststycket att få Sven-Erik att tappa fattningen för ett ögonblick.

Det gick till så här: Jenny och jag hade fått platser på parketten relativt långt fram och närmast mittgången på vänster sida. Det betydde att när Sven-Erik gav sig ut i publikhavet för att ställa en fråga kom han att stanna till hos oss (Vi kanske såg ut som ett typiskt medelsvensson-par utan närmare kunskaper i bandets historia?), yttrande något i stil med "När man nu står på toppen av sin berömmelse, vad gör man då?" Jag avgav då helt korrekta svaret "En film!". Själv märkte jag det inte (jag var fullkomligt starstruck), men Jenny berättade för mig strax efteråt att det hade synts tydligt på Sven-Erik att det inte var det svaret han väntat sig. Han fann sig dock snabbt och reciterade vad han påstod att en yngling från hans vilda hembygd på besök i huvudstaden hade svarat kvällen innan: "Då skulle en ha festat utå bara helvete!" Övergången till segmentet som handlade om Under ditt parasoll kunde sen exekveras som det stod i manus. Snygg räddning av Sven-Erik! Nästa gång vi såg showen svarade det utvalda offret något i linje med vad han väntat sig, så där blev det inga döda punkter...

Ingen musikpostning utan en liten videosnutt, så här kommer Sven-Ingvars med just Thore Skogmans "Fröken Fräken" från 1964:

>

12-pack Van Der Hagen-tvål.

Eftersom min primära (och enda) leverantör av Van Der HagenDeLuxe Shave Soap, Luckys stormaknad i Alameda, vid mina senaste två besök haft ebb på hyllan där den vanligtvis finns allokerad bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet som heter fraktkostnader och importera ett 12-pack för egen räkning. Med tanke på att min förbrukning hittills hållit sig till ungefär 1/år borde det vara ett betryggande stort lager för en längre tid framöver. Innan jag beskylls för att ha blivit någon sorts prepper vill jag här inflika att det hos mig inte finns det minsta spår av den ficklamps-fetishism som varje äkta sådan är hårt drabbad av. Min målsättning med att ha ett lagom lager är att inte bli tvungen att prova ut nya kombinationer av hyvel - tvål - kräm - blad utan att först förvissa mig om att detta kan göras under mindre panikartade former, för det kan betyda väldigt ont i ansiktet om man inte är försiktig.

Jag har beskrivit denna utmärkta och mycket prisvärda tvål tidigare här på bloggen, så jag nöjer mig med att konstatera att fastän jag drabbades av en fraktkostnad som var högre än priset på själva varan blev priset för varje tvål ungefär 33:- och det är absolut inte dyrt sett till vad man får för den summan. Tyvärr hade inte den som sålde indikerat att man ämnade begagna sig av DHL:s tjänster för transporten, och denna gång hade jag otur så det blev till att avtala tid och plats för leverans med deras kundtjänst (efter det som vnligt misslyckade första försöket). Ibland kommer DHL-leveranser till postens företagscentrum, men jag vet inte vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att så skall bli fallet. DHL betyder nästan uteslutande leveranskrångel, men nu lär det inte bli något mer tvålköp på ett tag så jag väljer att låta bli att tänka på det. Märkligt nog har jag ännu inte sett någon svensk detaljist i raktillbehörsbranschen som lagerför Van Der Hagens produkter, men det tipset får nu anses vidarebefodrat om någon skulle vara intresserad.

Jacka från Masens skinnindustri, Malung.

Som jag tidigare nämnt i dessa sammanhang inhandlade jag min senaste (sista ?) svensktillverkade skinnjacka i slutet av 1992 på dåvarande Skinngubben i Köping som drevs av bröderna Johansson. Redan på den tiden var det bara en mycket liten del av utrymmet i den stora lokalen som ockuperades av plagg från Malung för i jämförelse med de massproducerade jackorna från asien låg priserna på det dubbla eller ännu mera och det var inte så många kunder som var beredda att slanta upp på den nivån. Just den här betingade 2.700:- vilket var en ganska hög summa, men uppräknat till dagens penningvärde ökar det bara med en dryg tusenlapp så i jämförelse med nutida prisnivå på svenska skinnplagg var det rekordbilligt med tanke på kvaliten.

Jackan är tillverkad i rödbrun getnappa av mjukaste sort med muddar på ärmar och i midja. Fodret är inte bytt utan bara försiktigt stoppat där det visat tecken på förslitning vilket än så länge fungerat bra. Jag fettar in den två gånger om året och det räcker för att den skall hålla sig i gott skick och förebygga onödigt slitage på utsatta delar. För ungefär femton år sedan kom höger ärm i närkontakt med ett elakt gunnebostängsel och det oönskade resultatet av detta var en reva på cirka 1 x 2 centimeter. Den gick dock att laga på ett professionellt sätt och revan syns inte om man inte vet var man skall titta efter den. Jag använder den mest oktober-november och mars-april eftersom den är lite för tunn för att bäras under de kallaste månaderna på året.

Jackan är av märket Masens skinnindustri (framgår av den mycket särpräglade loggan), som är ett tämligen ungt företag i dessa trakter eftersom det startades så sent som 1949. Mer om dess historia finns att läsa här. Masens är ett av de ytterst få kvarvarade skinnskrädderierna i dalametropolen och tillverkar numer endast mycket exklusiva plagg i begränsad mängd. Jag har ibland lekt med tanken att på ort och ställe be dem att tillverka en jacka helt efter min egen specifikation, men hittills har det stannat på drömstadiet. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden...    

Admiral

Denna cocktail, som i den version jag lärt mig blanda innehåller bourboun (finns även varianter med rye), härstammar från 1910-talet då vermouth började bli en allt vanligare ingridiens i drinkarna. Den blir tämligen bitter i smaken, men passar i mitt tycke utmärkt som aperitif att smutta på före middagen. Om man vill kan man tillsätta en tesked sockerlag så fungerar den även mitt på blanka eftermiddagen. 

3 cl bourbon
6 cl torr vermouth
saften från en halv citron
citronklyfta till garnering
(1 tsk sockerlag)

Skaka bourbon med is, vermouth och citronsaft (och eventuellt sockerlag) och sila upp i ett martiniglas. Sätt en citronklyfta på kanten och servera genast. Den kan också serveras "on the rocks" i ett oldfashioned-glas, då räcker den längre.

I augusti 2003 hade en film som blev en något oväntad succé svensk premiär, och redan då pratades det om att det skulle bli en uppföljare. Om en dryg månad har den femte filmen i serien premiär, så man får nog säga att det som började som en åktur på Disneyland i Kalifornien numera lever sitt eget liv. Det här är vad jag tyckte då:

Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse
Regi: Gore Verbinski
Medv: Johnny Depp, Keira Knightley, Orlando Bloom, Geoffrey Rush m fl.
Längd: 2 tim 23 min

Den 18:e mars 1967 var förväntningarna stora hos de som väntade på att komma innanför grindarna på Disneyland i Anaheim för just denna dag skulle en ny attraktion invigas. ”Pirates of the Caribbean”, en åktur som med audioanimatroniska dockor och den numera välkända sången ”Yo Ho; a Pirate’s Life For Me” som skulle bli en stor succé och fortfarande 35 år senare räknas som ett måste för alla besökare, nya som gamla. Däremot tycker jag att infallet att göra en film av den bör betraktas som ganska stolligt, och jag trodde definitivt inte på idén när jag hörde talas om den, speciellt inte då det läckte ut att det var Jerry Bruckheimer som producerat.

Men då hade jag inte räknat med att Ted Elliot& Terry Rosso skulle skulle skriva en historia som är späckad med smarta replikskiften och coola one-liners fullt i klass med den de presterade i Shrek, eller att Johnny Depp skulla drabbas av en snilleblixt som förvandlade honom till ett komiskt geni. Att Bruckheimer, sin vana trogen, inte sparar på krutet (men jag kan näppeligen tänka mig någon film där dylikt beteende är mer passande än denna) eller att ingen möda verkar ha sparats när det gäller att få miljöer och skådespelare så sjörövaraktiga som möjligt tog jag för givet, men jag låter mig ändå imponeras. Det är verkligen styvt gjort!

Vad gäller handlingen så innehåller den allt som behövs och rätt mycket till: Efter ett överfall på den brittiska kolonin Port Royal kidnappar sjörövarkaptenen Barbossa (Geoffrey Rush) och hans råbarkade sällar guvernörsdottern Elizabeth (Keira Knightly) och försvinner på fartyget ”Svarta Pärlan” mitt framför näsan på hennes friare, kommendör Norrington (Jack Davenport), och hemlige beundrare, vapensmeden Will Turner (Orlando Bloom). Skälet till detta förkastliga beteende är inte något så småaktigt som att utkräva en lösensumma, nej bättre upp: Elizabeth är innehavare av en pinal som rätt använd kan lösa Barbossa & co från det som kallas ”Svarta Pärlans förbannelse”, en tämligen otäck åkomma som de mer än allt annat vill bli befriade från. Till deras stora förtret lägger sig emellertid deras forne kapten Jack Sparrow (Johnny Depp) i händelsernas utveckling, och efter att denne under mindre uppseendeväckande former anlänt till Port Royal, blivit satt i kurran, rymt och slutligen kapat brittiska flottans flaggskepp och hastat iväg efter sin trolösa besättning (de gjorde myteri och satte iland honom på en öde ö) blir inget längre sig likt. Mer skall jag inte orda om handlingen, för den är faktiskt som helhet inget vidare. Varje gång filmen börjar sacka och gå på tomgång använder man sig av ”förbannelsen” för att sätta sprätt på den igen, och utan det greppet är det tveksamt om den hållit ihop av egen kraft hela vågen.

Det som håller samman filmen är i stället Johnny Depp. Genom att imitera maner och klädstil från en känd britisk rockmusiker och filmen igenom verka antingen disträ eller påtänd och alltid lite lagom frånvarande är Depp så fort han medverkar i någon scen alldeles kolossalt underhållande. Han gör trashanken Jack Sparrow till fulländning och även om han i grund och botten är en klassisk antihjälte så blir han hos Depp ingen stereotyp utan visar sig vara en ganska sympatisk, om än bakslug person med dålig pejl på sin personliga hygien. Övriga huvudrollsinnehavare med Rush i spetsen är inte riktigt lika färgstarka men både han och Davenport är helt okej i respektive roll. Jag gillade speciellt Davenports något styltige britt som aldrig visar någon sinnesrörelse oavsett vad han eller hans omgivning råkar ut för. Dessutom tillåts Norrington att vara något av en ”good guy” ända till slutet även om han kämpar förgäves med Blooms Will Turner om Elizabeths gunst. Det är faktiskt Knightley som känns svagast i Pirates of the Caribbean, vilket kom som en överraskning för mig som kommer ihåg hur bra hon var i Skruva den som Beckham. Elizabeth blir trots goda ambitioner aldrig mer än ett snyggt tillbehör för karlarna att fajtas om. Bloom å andra sidan gör en ganska trovärdig imitation av Errol Flynn och det räcker den här gången. Men eftersom det redan talas om en uppföljare så tycker jag att han måste morska upp sig till en annan gång!

Pirates of the Caribbeanär en (mycket lång) stunds trevlig underhållning, men utan Gore Verbinski i regissörsstolen och Johnny Depp som kvintessen av en sjörövare hade det kunnat bli en medioker film. Nu ordnar i stället dessa två att den når högre än storyn egentligen förtjänar. Se den!

Sista veckan i mars gjorde jag slut på min sparade semester genom att tillbringa tre dagar i den brittiska huvudstaden, ett besök som jag säkert får anledning att återkomma till när jag bearbetat det hemförda bildmaterialet. Men redan nu kan jag berätta att jag inte hade några större ambitioner med resan än att ta det lugnt och äte och dricka gott samt flanera i timmar (eller tills mina fötter lät förstå att det var dags att sitta ned). Men ett specifikt ärende hade jag, och det var att köpa ett par randsydda skor av bättre kvalitet. Jag hade gjort min hemläxa på webben innan jag reste iväg och då kommit fram till resultatet att de mest prisvärda skorna såldes av XenLondon, beläget i Spitalfields nära Liverpool Street Station. De är officiell outlet för Loake och skyltade med prissänkningar mellan 20-40% på de modeller man hade i lager, och det lät ju lovande.

I butiken hälsades jag välkommen av en trevlig herre som genast tog itu med att hitta några lämpliga skodon som skulle passa mig. Först plockade han fram två par av modellen Loake Chester i ljusbrunt respektive oxblodsfärgat skinn, storlek 11 och 12 (enligt storlekarna i det forna imperiet). Jag konstaterade snabbt att 11 resulterade ont i fötterna och snörde på mig de i storlek 12 istället. De satt bättre på längden, men kändes ändå för trånga över lästen. Synd eftersom de var nedsatta från £230 till £139,99. Då fick jag syn på ett par snarlika skor i brun mocka som stod på disken och som såg lite bredare ut. Jodå, de var i G-storlek (vilket jag nu lärt mig betyder att de är bredare än den normala F-lästen). Modellen hette Loake 202 och kostade endast £99,50, nedsatta från £140.

Loake 202

Herrn i butiken förklarade att dessa skor inte på något sätt var dåliga, men de var inte "premium" på samma sätt som Chester-modellen och därför inte skulle hålla att slita på lika länge. Jag har emellertid inga ambitioner att använda dem till vardags, utan det var snyggskor jag var ute efter och bad honom därför plocka fram ett par i storlek 12 om dessa fanns lagerförda. När skorna var uthämtade från de inre regionerna och jag hade snört på mig dem inträdde den känsla av välbefinnande som bara riktigt sköna skor kan framkalla, och det blev affär omgående. Egentligen hade jag velat behålla dem på, men jag ville inte repa sönder lädersulan innan min skomakare hemmavid fått inspektera dem och lämna ett utlåtande. När jag kom hem till hotellet visade mina efterforskningar att anledningen till deras lägre pris (och kvalitet) är att de ej är tillverkade i Northampton utan av skickliga yrkesmän i den forna kolonin Indien dit delar av Loakes produktion numera är outsourcad. Hoppas bara att de får vettigt betalt och drägliga arbetsförhållanden.

Tillbaka i Västerås lät jag min skomakare skruttinera dem och han tyckte att de såg bra ut och nog skulle gå att reparera om behovet skulle bli påkallat. Jag lät honom förse dem med gummisulor så de blir mer användbara i vårt klimat vilket betingade 250:- och det kan knappast sägas vara ett överpris. Just nu håller jag på att gå in dem inomhus så att de skall vara perfekta när vädret blir tillräckligt torrt och dammfritt för att de skall kunna börja användas på allvar. Jag har också börjat spana efter en bra mockaborste men än så länge utan framgång. Men det skall det bli ändring på. Dessutom har jag nu begripit att skon jag borde leta efter är Loake Ashby som är i premium-kvalitet med G-läst. Få se om det dyker upp någon till bra pris...

Jag vaknade i god tid för att hinna med både dusch och fyra svep med rakhyveln innan det var dags att ta sig de få stegen från mitt rum till frukostmatsalen. Där var det mesta sig likt (till och med serveringspersonalen) så det gick relativt snabbt att plocka ihop vad jag behövde för dagens första mål. Jag ägnade mig sen åt detta i en halvtimme (det rostade brödet kräver viss uppmärksamhet så det inte försvinner) och mådde sen så bra som man kan när det är semester. I övrigt dominerades den tidiga frukosten av sydeuropeer, vilket också märktes på stadens turiststråk. Undrar vad det berodde på?

Idag hade jag tänkt tillbringa förmiddagen i stadsdelen Spitalfilds för där skulle det bland mycket annat finnas prisvärda handgjorda skor och gatumarknad också på vardagarna. Jag lämnade in min nyckel i receptionen och tog den korta promenaden till Queensways tunnelbanestation.

Queensway tunnelbanenedgång och Liverpool Street Station.

Resan med Central line till Liverpool Street Station tar en knapp kvart, så det var ingen ide att sätta sig ned. För att vara i slutet av morgonrusningen var det inte särskilt trångt, men det fanns andra som behövde sittplatserna bättre än jag. När jag var framme och klev ut på gatan lyckades jag trots förstudier gå åt fel håll i flera hundra meter. Det är svårt med väderstrecken ibland! Men sen bar det iväg i korrekt riktning. Det var inte svårt att lokalisera Xen London där skorna fanns, men jag bestämde mig för att ta eventuellt skoköp på tillbakavägen.

Wentworth Street market.

Jag fortsatte till Wentworth Street som skulle ha gatumarknad öppen sex dagar i vecka till skillnad från den "riktiga" Petticoat Lane-marknaden på Middlesex Street som bara anordnas på söndagarna. Det här skall vara de mest geniuna arbetarkvarteren i London, för övrigt, men nog tycker jag att gentrifieringen börjar göra sig påmind även här. Marknaden på Wentworth Street var inte stor, så efter att ha skruttinerat den i cirka tio minuter gick jag vidare mot öster tills jag kom fram på Bell Lane som via Crispin Street tog mig till Old Spitalfields Market, de före detta grönsakshallarna där det nu finns annan typ av kommers (den vanliga blandningen av kläder, antikviteter, musik och annat krims-krams).

Värvare för Classic Car Club med Mercedez-Benz.

Det första jag såg när jag kom fram till Spitalfields Market var en Porsche, en Austin-Healy Sprite, en Mercedes-Benz och en Volvo 1800S som stod parkerade på den öppna platsen som kallas Bishop's Square. Det visade sig vara ett promotion-arrangemang för Classic Car Club som är en sorts bilpool med klassiskt vagnmaterial. När damen som försökte värva medlemmar närmade sig mig kontrade jag med en utläggning om kromlisten på karossidan på Volvo 1800S och hur den ändrat riktning under årens lopp. Det gjorde att hon kom av sig i säljsnacket, men var ändå vänlig och ställde upp på att bli fotograferad bredvid Mercedesen.

Insidan på Old Spitalfields Market och fasaden mot Commercial Street.

Eftersom jag ännu inte var hungrig ratade jag alla foodtrucks som stod parkerade utanför och tog istället en snabb titt på vad som fanns på insidan. Jag antar att det är både mer folk och säljare på helgerna, för nu kändes det lite avslaget. Intressantast var de som sålde fritidskläder av bättre märken till ännu bättre priser. Det är tur att jag redan har både rutig keps och Barbour-rock, annars hade det varit frestande att handla på sig något. På andra sidan Commercial Street står den från Alan Moore och Eddie Campbells Jack the Ripper-epos, From Hell, välkända kyrkobyggnaden Christ Church (arkitekt Nicholas Hawksmoor). Och i det lätt gråmulna vädret ser den ganska olycksbådande ut:

Christ Church, Spitalfields.

Proportionerna är något förvrängda och själva kyrkobyggnaden ser inte ut att höra ihop tillsammans med tornet med spira som i sin tur vilar på en trappa med toscanska pelare. Ett verkligt misch-masch av stilar. Nåväl, jag gick istället Brick Lane norrut genom det som en gång var Truman-bryggeriet och kunde konstatera att ryktet den har som gatan med flest indiska restauranger i stan nog var sant. En lätt doft av curry kunde förnimmas i luften. Mitt nästa stopp skulle bli den välkända skivbutiken Rough Trade East där man fortfarande säljer vinylskivor och håller ett bra sortiment av dessa.

Rough Trade East.

Jag fick klara vibbar av klassiska skivbutiker som Bengans i Göteborg och Amoeba Records i Berkeley. Sortimentet var ungefär som jag väntat mig, men en övervikt åt punk och New Wave. Rätt fantastiskt att det fortfarande finns affärer av det här slaget, men de verkliga diskofilerna är ett envist släkte som troligen väger in upplevelsen att leta i hyllorna som något mycket positivt när det skall köpas skivor. Jag hade ingen brådska och vädret (mulet med en temperatur på ca 10 grader) passade utmärkt för stadspromenader så jag fortsatte norrut till den södra utkanten av Shoreditch. Där tog jag av västerut, rundade järnvägsstationen på nordsidan och fortsatte sen Commercial Street i sydlig riktning till jag var tillbaka vid Spitalfields Market.

Nu var det hög tid för skoinköp, och hur det avlöpte har jag redan redogjort för här.

Xen Londons butiksfasad.

När jag kom ut ur butiken noterade jag att man hade en utmärkt utsikt över den grankottsformade skyskrapan 30 St Mary Axe (elller The Gherkin som den också kallas). Sen snirklade jag mig tillbaka till Liverpool Street Station och klev ombord på första tåget västerut på Central Line. framme i Bayswater hämtade jag ut min nyckel från receptionen på New Linden Hotel och dumpade mina inköp. Det hade blivit dags för lunch, och föregående kväll hade jag noterat att köket på Prince Edward bara serverade etablissemangets smörgåsar fram till klockan fyra på eftermiddagen. Dit var det ännu en stund (uret hade just passerat två) så jag bestämde att jag inte borde gå längre efter mat än nödvändigt.

Inne på Prince Edward var det mycket lugnt. Ett sällskap äldre herrar diskuterade brexit över varsin ale (de gillade det INTE) och vid ett annat bord läste ytterligare en man i 70-årsåldern The Guardian medan han smuttade på ett glas vitt vin. Jag fick en meny och satte mig vid ett ledigt fönsterbord. Det tog inte lång stund att bestämma sig för rostbiffen (det som på amerikanska kallas "french dip") som skulle serveras med sky att doppa i, krämig pepparrot och nyfriterade chips. Till det naturligtvis en pint Old Rosie.

"Roast beef dippin' delight".

När maten kom på bordet visade det sig att det var lagom för två personer, men jag hade som sagt gott om tid och kunde göra slut på den lugn och ro utan att förhasta mig. Rostbiffen var superb och pepparroten stark nog för att framkalla små svettdroppar i pannan. Ingen anledning att krångla till det när råvarorna är bra. Jag betalade och framförde mina gratulationer till kocken. Nu borde jag ta en längre promenad för att smälta min lunch, så strax efter klockan tre var jag på väg över Bayswater Road för att träda in i Kensington Gardens som är väl lämpad för dylika aktiviteter.

I Kensington Gardens möttes jag av tidig blomsterprakt då flera träd hade slagit ut fastän det ännu var tidigt på våren. På Broad Walk var det gott om människor varav de flesta verkade vara ute i samma ärende som jag själv (av deras typiska "semesterklädsel" att döma). Jag tog en kort paus utanför Kensington Palace och begrundade det faktum att det nu är snart tjugo år sedan den dåvarande prinsessan av Wales (som hade haft sin bostad här) strök med i en bilolycka. Tänk vad tiden går.

Blomprakt i Kensington Gardens och till höger Kensington Palace.

Jag fortsatte längs strandkanten på Round  Pond och svängde därmed iväg i östlig riktning. Inte lika mycket folk i den här delen av parken, men en del cyklister som trotsade cykelförbudet (på vissa sträckor var det påbjudet att kliva av och leda) observerades. Jag missade därför statyn av Peter Pan, men kunde å andra sidan avnjuta (?) en vy av det tämligen smaklösa Albert Memorial i linje med Royal Albert Hall.

Albert Memorial och Royal Albert Hall.

Efter den skakande upplevelsen vek jag iväg på West Carriage Drive och kom sålunda in i Hyde Park. Här ligger prinsessan Dianas minnesfontän, men den gör sig tyvärr inte så bra på bild då det är en granitoval där vatten kontinuerligt rinner från översta punkten längs med sidorna till botten. Härifrån följde jag strandkanten på The Serpentine där det fanns gott om andfåglar som pratade hänsynslöst på sitt eget språk medan de tiggde mat av turister och infödingar.

En andfamilj vill bli utfodrad.

Till sist tog jag mig ut ur Hyde Park genom att korsa Rotten Row och South Carriage Drive och befann mig sålunda i Knightsbridge. Här blev jag tilltalad av en dam som ville veta var den Pakistanska ambassaden fanns, men tyvärr kunde jag inte hjälpa henne med detta spörsmål. Gatan Knightsbridge tog mig sedan förbi det flådiga Berkeley Hotel och i anslutning till detta finns H. R. Owens Ferrari-affär där jag kunde beskåda en Formel 1-racer av detta märke i skyltfönstret. Sen var jag framme vid Hyde Park Corner och tog mig med viss möda över den starkt trafikerade Park Lane. Till höger om mig hade jag då Wellingtons triumfbåge.

H.R Owens skylfönster och Wellingtons triumfbåge.

Nu befann jag mig i västra delen av Green Park, och där var ridvägen som går parallellt med Constitution Hill mot Buckingham Palace avstängd för underhåll vilket hade fått gångtrafiken att istället ta vägen över gräsmattan. Dett hade försatt den i ett bedrövligt skick. Rena lervällingen på vissa ställen. Framme vid Buckingham Palace stod turisterna och spanade in genom staketet, men eftersom jag var påläst kunde jag genom att observera att det var Union Jack som fladdrade i vinden från flaggstången på taket sluta mig till att drottning Elizabeth idag uppehöll sig någon annanstans.

The Mall och Buckingham Palace.

Jag gick sen längs The Mall fram till St James Palace och fortsatte St James Street i nordlig riktning. Jag passade på att titta in i en butik med exklusivare huvudbonader på Jermyn Street för att fråga mig för om de hade något att ha på huvudet när man kör en bättre sportvagn. De sportmössor jag då blev förevisad var definitivt mer Morgan än italienskt, så det blev ingen affär denna gång. Sen korsade jag Piccadilly Circus och följde Shaftesbury Avenue nordöst.

Piccadilly Circus.

Jag snirklade mig fram genom området strax söder om Oxford Street och passerade så denna för att befinna mig i Bloomsbury. Här var det klart lugnare än i Soho och jag spankulerade längs Great Russell Street ända bort till British Museum. Fast denna institution snart skulle stänga fanns det utanför staketet till museiområdet en lång kö med folk som tydligen hyste hopp om att få bli insläppta. Till vilken nytta, kan man ju undra? Nu började jag bli en aning trött. Jag hade varit i konstant rörelse i närmare två timmar, och lunchen hade hunnit smälta någorlunda. Jag gick därför tillbaka till tunnelbanestationen vid Tottenham Court Road och klev på ett västbundet tåg på Central Line. Tämligen omgående var jag alltså tillbaka i Bayswater och kunde då snart stå framför den välbekanta fasaden på mitt hotell. 

New Linden Hotel.

Jag hämtade ut min nyckel och imponerade på personalen genom att beskriva min eftermiddagpromenad. Det var länge sen herrn bakom disken företagit en lika lång vandring genom stan, sa han. Efter att ha tagit igen mig på rummet och uppdaterat mig om vad som hänt i världen medan jag var ute, gick jag över till Prince Edward och fördrev resten av kvällen med att inmundiga en pint Old Rosie. Denna gång satte jag mig på andra sidan baren (ombyte förnöjer) och kunde bland annat låta mig roas av att iaktta hur den blonda damen till höger om mig elegant avvisade de förhoppningsfulla losers som med jämna mellanrum dök upp och ville bjuda på drinkar. Hon hade readan en dubbel gin & tonic framför sig och behövde enligt egen utsago ingen mer. Ett par turister hade svårt att bestämma sig för vad de ville ha att dricka men beställde till sist Old Rosie även de. Jag var alltså inte själv om att ha det i glaset denna kväll.

Vid halv tio ungefär tyckte jag att det kunde vara dags att tänka på refrängen och drog mig tillbaka till mitt hotell. Man sover gott efter en så lång promenad som jag varit ute på denna dag.

Så blev det torsdag. Eftersom jag idag skulle checka ut från mitt hotell på förmiddagen var planen att ägna stora delar av dagen åt något lämpligt museum eller liknade där det skulle gå att göra sig av med väskan. Den var inte oroväckande tung, men kändes onödig att bära på mer än nödvändigt. Jag var därför tidigt ute till frukost även denna morgon, och den hade inte förändrats sen gårdagen utan var fortfarande högst njutbar. Fast en del människors bordsskick är under all kritik. För att inte tala om familjen där fadern försökte hålla konversationen om dagens aktiviteter igång trots att hustru och två tonårspojkar hade hela sin uppmärksamhet riktad mot telefonerna.

Packningen av mitt bagage gick fort och jag checkade ut med en förhoppning om att komma tillbaka igen i en snar framtid och att man då stängt ute de svartmyror som uppträtt lite varstans i mitt rum. Damen bakom disken gjorde en notering om detta, för som jag uttryckte det: "det skulle inte se bra ut i ett omdöme på Tripadvisor". Sen tog jag tunnelbanan till Oxford Circus och bytte där till Bakerloo Line söderut. Jag klev av vid Lambeth North-stationen och hela resan tog cirka 40 minuter inklusive bytet. Detta borde vara den närmaste stationen om man ämnade sig till Imperial War Museum, och det gjorde jag.

Imperial War Museum.

Det är inrymt i vad som tidigare (före 1936) var Bethlem Royal Hospital och har plats för omfattande samlingar och utställningar om de konflikter som det brittiska imperiet varit inblandat i. Man öppnade porten på slaget 10 och jag fick därför slå ihjäl lite tid med att inspektera planteringarna i trädgården och de rejäla (15 tum) kanoner från HMS Ramillies och HMS Roberts som finns utställda utanför. Kön gick inte speciellt fort, men jag var långt framme i den och behövde ej vänta länge på att bli insläppt. Efter att ha fått min väska inspekterad låste jag in den i ett förvaringsskåp och tog mig sen in i museets stora centralhall. Där blev jag upplyst av en trevlig guide om att man för ett par år sen omdisponerat större delen av samlingarna och tonvikten låg nu på en helt ny utställning om första världskriget som ockuperade nästan hela första våningen. 

Två kanoner typ BL-15 Mk1 och tysk V1-bomb.

Utställningen omfattar ca 1300 föremål från minsta lilla patron till en stridsvagn och ett Sopwith Camel-flygplan. Jag vinnlade mig om att läsa alla väldesignade skyltar samt titta och lyssna på de interaktiva animatiorna. Det tog mer än två timmar i anspråk och var mycket intressant. Utställningen försökte vara heltäckande och behandlade alla upptänkliga aspekter av kriget, inte minst de politiska spänningarna i europa som lett fram till det och vad som sen hände vad gällde styret av huvudaktörerna i kriget. Det var befriande ont om patriotism och flaggviftande och istället förmedlades budskapet att det totala kriget för 100 år sedan varit något nytt och skrämmande som ingen kunnat förutse. Också de för Tyskland förödmjukande fredsvillkoren avhandlades, men utan att lägga några moraliska aspekter på detta. En mycket givande utställning som jag verkligen kan rekommendera.

Jeep använd av Röda Korset och hölje till atombomben "Little Boy".

Jag förflyttade mig sen upp i byggnaden och utforskade en utställning om de hemliga underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 (och den närstående organisationen GCHQ) som jag faktiskt hade vaga minnen av att ha sett tidigare. Men det var bra att friska upp minnet och fnissa lite åt hur man försöker tona ner Cambridge-spionerna Burgess, Maclean, Philby & Blunts inflytande i organisationen. Däremot var utställningen om organisationen SOE (Special Operations Executive) och dess aktiviteter under andra världskriget ny för mig och med tanke på att det är först på senare tid de fåtaliga dokument som finns bevarade om detta blivit offentliga var det väl använd tid att titta igenom denna. Också utställningen om konflikter på hemmaplan där ett stort nummer var konflikten med IRA om Nordirland gav många nya insikter.

Klockan ett, efter med än tre timmar intressant historia, tyckte jag att jag var färdig med Imperial War Museum för den här gången. Jag plockade ut min väska och donerade £4.50 på utvägen för det tyckte jag det var värt. Sen gick jag tillbaka samma väg som jag kommit, men fortsatte förbi tunnelbanestationen till jag kom fram till Westminster Bridge. Från denna har man en utmärkt utsikt över Palace of Westminster:

Palace of Westminster med Underhuset närmast floden.

På bron var det otaliga blombuketter uppsatta på lyktstolpar och staket till minne av attentatet veckan innan. På högra gångbanan stod det en ensam säckpipeblåsare och tutade vilken gav en lätt vemodig stämning, det strålande vädret till trots. Jag fortsatte över bron och tog höger in på Whitehall där jag sen flanerade bland övriga turister upp mot Trafalgar Square.

Säckpipeblåsare & London Eye, sen Whitehall mot Trafalgar Square.

På uteserveringarna längs Whitehall fanns det inte en enda stol ledig och det var snudd på för varmt att gå på stan, allra helst som jag släpade på mitt handbagage. När jag nått fram till Trafalgar Square följde jag the Strand en kort sträcka österut men gick sen mot norr igen förbi Covent Garden. Nu började det bli dags för lunch om jag ämnade hålla mig till min plan (som föreskrev att jag borde vara på väg mot Heathrow senast klockan tre), och eftersom The Porcupine fanns alldeles i närheten gick jag dit i detta ärende. En pint Doom Bar var precis vad jag behövde!

En sådan serverades omgående, och jag tog med den och en meny till ett fönsterbord med utsikt över Charing Cross Road. Idag föll valet på en BLT-sandwich (jag tänkte inte ta in någon efterrätt) vilket borde vara tillräckligt för att jag skulle stå mig fram till kvällen. Efter en stund serverades den tillsammans med en lagom stor skål med chips (som jag stänkte lite vinäger över): 

BLT och Doom Bar hos the Porcupine.

Även denna anrättning gjorde mig inte besviken. Smakade mycket bra! Jag hade dessutom gott om tid att studera folklivet och förhöra mig om varför den twitter-identitet som fanns angiven på en griffeltavla på disken var en annan en den jag trodde gällde för etablissemanget? Jo, den hade blivit hackad och kunde inte användas längre. Illa! Jag lovade då att twittra om min gratisreklam för dem så de skulle få en chans att se den. Med ömsesidiga förhoppningar om att ses igen lämnade jag The Porcupine för denna gång och gick en sista runda till Leicester Square.

Folkliv på Leicester Square.

Vädret hade lockat fram diverse gatumusikanter och performance-artister så folklivet var mer myllrande än i tisdags. Klockan närmade sig emellertid tre, så jag fann för gott att ta mig ner i underjorden och anträda resan mot Heathrow. Denna avlöpte helt odramatiskt och jag kunde i god tid skriva ut mitt boarding-card och passera säkerhetskontrollen. Ingen gate var utannonserad än så jag slog mig ner framför en monitor och lyssnade på ett avsnitt av Snedtänkt som handlade om den svenska visvågen och där Kalle Lind gästades av Finn Zetterholm.

I gaten blev det sen lite dramatiskt enär SAS kungjorde att man ämnade mäta och väga alla handbagage och de som befanns vara för stora och tunga skulle komma att checkas in. Flera alldeles för stora kabinväskor med tillhörande förstaklasspassagerare sållades bort till stor förtret och klagan, och jag hade själv räknat med att drabbas av detta. Min väska var mycket riktigt tre hekto över viktgränsen, men den trevliga damen som bestämde vinkade bara förbi mig ändå (kan ha haft något med min väskas förment kopakta yttermått att göra) vilket väckte irritation och avund hos de som blivit bortplockade. Mycket mer finns inte att berätta. Vid framkomsten till Arlande var det Swebus som hade mest gynnsam avgångstid till Västerås så det fick bli en sån denna gång, och promenaden från resecentrum till hemmets lugna vrå avlöpte utan incidenter. På det hela taget en lyckad tredagarsutflykt där jag inte känt pressen att få något uträttat utan mest bara fnuttat runt och gjort ingenting. Och det kan vara trevligt det också!

Min gode vän Jan Dahlberg (känd här på bloggen för att ha skött cateringen när jag fyllde jämnt) är sen ungefär ett drygt halvår tillbaka ägare till en före detta hyreskasern ("Kolingsborg") i Källfallet. Den har sex lägenheter varav han planerar att lägga beslag på två för egen räkning. Vad övriga skall användas till finns det många ideér om. Veckan innan påskhelgen hade Jan tillsammans med polaren Olle Olls röjt upp på tomten, sågat ner missprydande träd och förvandlat dem till ved. Riset hade staplats till en brasa. De hade också byggt en rejäl scen (som ledigt rymmer ett lagom stort rockband) i impregnerat virke som skall tåla att slita på (som det brukar heta). För att inviga denna hade Jan bjudit in till firande av påskafton utomhus.

Tyvärr gjorde det snabba omslaget i vädret att planerna fick revideras en smula, men prompt 16.00 var jag på plats och sattes då i arbete med att ordna elektricitet fram till scenen. Inomhus var det redan fullt i köket eftersom han hade assistans inte bara av Olle, utan också den yngre generationen som var representerad av arvingarna Leon, Viggo och Ella, samt Ida. Efter ett smärre missöde med förväxling av hon- och hankontakter på CEE-don hade jag fått strömmen att flöda fritt i ledningarna, medan en stor gryta potatis- och purjolökssoppa puttrade på gasolköket. Olle tände brasan och sen började övriga gäster att anlända. Det var hög tid för invigning av scenen:

Jan blåser i näverlur.

Detta tillgick så att Jan tog fram en av sin moder förfärdigad näverlur, satte den till läpparna och blåste. Det blev förvånanvärt melodiska läten av detta och han fick upprepa bravaden flera gånger innan alla var nöjda. Därefter var det dags att hugga in på soppa och knäckebröd. Det var precis vad som behövdes, för så fort solen gick i moln sjönk temperaturen och det blev genast kyligare.

Gästerna utspisas från sopp-buffén.

Vi lät oss väl smaka av anrättningen som under Jans sakkunniga ledning kryddats till perfektion. Då det nu var bra fyr på elden samlades de flesta runt den för att få upp värmen, men stundtals var hettan så intensiv att man fick hålla sig på behörigt avstånd. När det blivit en glödbädd på ena sidan tog Jan fram ett par egenhändigt förfärdigade kolbullslaggar, skar ett par lagom långa slanor som skaft och uppmanade gästerna att sätta igång med gräddandet av den i skogslänen så mytomspunna rätten.

En stor skål med tärnat rökt fläsk och en bytta med smet trollades fram från köksregionerna. Det var olika bud och tekniker om hur man bäst borde gå tillväga, men eftersom jag sett hur min gode vän Per Persson i Hälsingland gör hade jag en tämligen god uppfattning om proceduren.

Stilstudie: Leon och jag gräddar kolbullar. Hunden Gösta ser på.

Tricket är att inte snåla med fläsket och steka på det tills man har rejält med flott i flytande form i pannan. Då först är det dags att slå i smeten. Och eftersom pannan är het är det nödvändigt att redan från början vicka på den så att smeten fördelar sig jämnt och inte samlas i en pöl i mitten. När kolbullen börjar bli brun runt kanten och smeten stelnat över hela ytan kan man ta pannan ur elden, demontera skaftet och låta den svalna.

Kolbulle med hallonsylt.

När pannan nått en hanterbar temperatur är det en smal sak att med hjälp av en gaffel försiktigt lossa kolbullen utan att den går sönder. Kolbullen toppades med en försvarlig mängd hallonsylt och konsumerades omgående. Den smakade så bra att jag gjorde ännu en som blev ännu bättre. Övning ger färdighet. Nästa gång skall vi vara mer trogna originalreceptet som föreskriver hälften kornmjöl och vatten + torrmjölk istället för färsk sådan. Det blir spännande!

Någorlunda mätta och belåtna var det nu dags för andlig spis. Detta i form av artisten John Bark (som råkar hyra en lågenhet i kåken av Jan) som äntrade scenen med en akustisk gitarr och sen rev av ett antal från sin senaste platta. Det gjorde han med den äran och reggae-rytmerna gick hem hos publiken. Han fick hjälp av den yngre generationen på näverlur som gärna bistod med ett och annat solo.

John Bark underhåller och Jan njuter.

Han spelade så inspirerat att en sträng gick av, men det hindrade honom inte nämnvärt från att fortsätta. Efter ett extranummer passade även han på att tillreda sig en kolbulle. Populär sysselsättning! Efter klockan sju började gästerna troppa av, och när solen gick ner blev det fort kallt. Jag, Jan och Olle började så smått städa upp och plocka i ordning. Detta under spontan unison sång till Dan Anderssons"Helgdagskväll i timmerkojan" som kändes helt rätt i sammanhanget. Men klockan åtta tackade jag för en trevlig tillställning och anträdde promenaden hemåt.

Jan och Olle säger "hej då!"

Det här bådar gott inför kommande arrangemang. Jan har vissa planer på både visaftnar, country och kanske allsångskvällar så det här kan bli hur bra som helst. På hemvägen såg jag att det lyste i granngaraget och tittade in där. Stefan hjälpte svärsonen att bygga en åk-rod av den 37:a Ford han tog med hem från senaste USA-trippen, så den kanske jag får anledning att återkomma till. Han hade för övrigt mycket god hembryggd pilsner som han bjöd på. Det underlättade insomnandet när jag väl kommit hem, kan jag meddela.

Den gångna lördagen var det dags för NAFS(k) att hålla årsmöte igen, det 41:a om min uträkning stämmer. Det skulle hållas i lokalen Åttingen på Reimersholme i Stockholm och var helt i linje med traditionerna utlyst till 13.13 lokal Ankeborgstid. För egen del anlände jag strax efter klockan ett eftersom jag nyttjat tiden från att tåget från Västerås (där jag brett ut mig i förstaklassvagnen) anlände till Stockholm fram till 12.45 att hämta upp mina serietidningar hos Staffar och sen nödgats ta tunnelbanan två stationer och kliva av vid Hornstull för att hinna i tid. Jag fick också hoppa över lunchen. 

Mötesdeltagare och funktionärer.

Det var nästan trettio kollusorer närvarande (fast Johan Blixt tydligen inte var helt kry och stannat hemma) och mötet kunde startas så gott som på utsatt tid. Det befanns vara behörigen utlyst och till funktionärer utsågs sittande ordförande Mats Nilsson och tillika sittande sekreterare Marina Johansson. Greger kontrollerade de närvande och poströstandes röstberättingande och inga oegentligheter kunde detekteras. 

Marina, Mats och Greger.

Alla val avlöpte odramatiskt och ny i styrelsen blev minnesmästaren i NAFS(k):s historia, Hampus Johansson. Det blev också byte på sekreterarposten där Andreas Eriksson efterträdde Marina som återgick till att vara övrig ledamot. När det var dags att välja valberedning hände dock något ovanligt:

Felix lägger ut texten, Marina lyssnar.

Då reste sig nämligen koll. 2397 Felix Sjöberg och anmälde sitt intresse för att förstärka valberedningen. Han efterkom också auditoriets begäran om "ett valtal" och berättade utan alltför stort självförhärligande (som ändå är kutym i föreningen) om sig själv och vad han trodde sig kunna tillföra. Naturligtvis kunde mötet inte försitta denna chans att involvera fler medlemmar i verksamheten och han blev genast invald. Kanske är det lite av en generationsväxling på gång i föreningen?

Delar av den yngre generationen: Hampus, Andreas och Marina.

När föreningens ekonomi redovisades övergick mötet till att diskutera en eventuell minnesskrift och förutsättningarna för en dylik, och koll. Åsa Warnqvist anmälde sig frivilligt som redaktör bara hon slapp göra allt det tunga jobbet själv. Detta beviljades, och andra frivilligarbetare uppmanades höra av sig till henne. Efter att ekonomin klarats ut försvann kassören ner i pentryt för att förbereda fika med mingel.

Till vänster del av fikabordet, i höger bild minglar Göran Ribe, Felix Sjöberg & Fredrik af Trampe.

När själva mötesdelen förklarats avslutad förflyttade sig sen de flesta deltagarna en trappa ner för mingelfika. Som vanligt har jag vissa svårigheter att fika och fotografera samtidigt, men kom på att hatthyllan längs med ena väggen var utmärkt som avställningsyta för min kaffekopp.

Anders Berglund & Rolf Lindby.

Det fanns mycket att prata med varandra om, och när man mot förmodan var klar med det kunde man återvända till möteslokalen där Bror Hellman sin vana trogen hade filmförevisning med disney-inriktning. Jag blev fast i de undre regionerna, tog en ytterligare kopp kaffe och höll ut ända tills det mesta av tilltugget var uppätet. I möteslokalen hade det också förberetts en auktion på diverse kulturgods som ju brukar avsluta mötesverksamheten.

Anders demonstrerar Kalle Ankas television för Klaus Dejler.

Där skulle bland annat dyrgripen Kalle Ankas television gå under klubban tillsammans med Fun Club-badlakan och super 8-filmer. Men innan dess skulle det tävlas. Ordförande Mats hade sin vana trogen konstruerat en nygammal frågesport där det gällde att identifiera en serie efter att ha fått ett antal ledtrådar presenterade. Ju svårare och tidigare ledtråd, desto högre poäng gav svaret. Varannan fråga var en bild som växte fram och varannan textcitat från en specifik serie. Man delades in i lag om tre personer vardera och satte sen igång.

Mats drar tävlingsreglerna.

Jag hamnade i samma lag som Hampus och Stefan Diös vilket var tur eftersom frågorna var minst sagt knepiga. Jag fick heller ingen chans att veta hur det hela avlöpte för halv fem lämnade jag lokalen eftersom jag tänkt hinna med 17.25-tåget mot Göteborg (som gör uppehåll i Västerås innan dess). Och tack vare min framförhållning gick detta helt enligt mina planer. Jag fick till och med sitta ned. Lycka! Nu händer det inget på seriefronten förrän nästa månad när det är dags för Stockholms internationella seriefestival!

Lättgrogg på Eau-de-Vie & Pomorello.

Valborg är precis runt hörnet och det tycker jag kan firas med en lättgrogg av valfri sort. För egen del har jag provat en ny blandning som utföll till belåtenhet, nämligen Coops egen läskeblask som går under namnet Pomorello blandad med Eau-de-Vie. Pomorello har inslag av äpple men är torrare än Champis (som den liknar mest) och Pommac. Den har en lätt bitter eftersmak som inte är oangenäm, och också passade bra ihop med Eau-de-Vie. Jag upphör aldrig att förvånas över att något som är snudd på odrickbart som det är lämpar sig utmärkt som drinkmixer. 

Proportionerna är de vanliga:
3 cl Eau-de-Vie
20 cl Pomorello (minst)

Kyl ingridienserna väl och rör ihop dem med några snabba rörelser i ett frostat lättgrogg-glas. Servera genast! Är vädret gynnsamt intas den med fördel utomhus på balkong eller i berså.    

Redan i mitten av april börjar jag följa långtidsprognosen för Märsta-Sigtunaområdet, för det är till månadsskiftet april/maj som min sportvagn skall väckas ur vinterdvalan och då också förhoppningsvis delta i den Italienska fordonsdagen i slottsparken vid Wenngarn som traditionsenligt infaller då. I år hade vädret förutspåtts vara gynnsamt om än ganska svalt, så på fredagen 28/4 enades jag, Per och Camilla om att på inbjudan av Kenth och Monica sammanstråla i Huddinge dagen innan. Detta både för att kunna träffas och uppdatera oss om vad som hänt sen sist och även ha en chans att komma fram till Wenngarn innan det blev kö till insläppet.

Yrvaken Fiat Barchetta.

Jag åkte därför tidigt till Riddahyttan söndag morgon i akt och mening att ha bytt bilar och vara på rull mot Stockholm vid middagstid, men som vanligt tar det mesta längre tid än vad jag beräknat. Barchettan startade dock snällt, så det var inte dens fel att jag hamnade efter tidplanen. Jag plockade upp resten av packningen i Västerås och efter en färd fri från incidenter och överraskningar (bortsett från att jag glömde svänga av motorvägen i Rotebro och fick följa E18 hela sträckan) kom jag fram till Krusvägen i Huddinge strax efter klockan tre på eftermiddagen. En mörkgrå Alfa Romeo 159 Sportswagon på gatan skvallrade om att hälsingeborna redan anlänt.

Monica & Kenth öppnar paket.

Förutom Camilla, Per, Joline och Sebastian (och hunden Ozzy) var även Vidar och hans pappa, Ted, närvarande. Så det blev ett rejält kramkalas. Jag överlämnade sen mina gåborts-presenter (på inrådan av Veronica hade jag förutom en av Per Morbergs kokböcker tagit med en flaska italienskt bubbel) vilka verkade uppskattas av värdparet och hann sen lagom slå mig ner vid bordet på verandan för att inmundiga det eftermiddagsfika som just blivit klart. Precis vad jag behövde efter två timmar bakom ratten.

Lättgrogg som Per avnjuter tillsammans med en cigarill.

Efter fikat bjöd Ted på cigariller, och då tyckte jag att det passade bra att blanda lättgrogg på Eau-de-Vie & Pomorello vilket jag medfört ingridienserna till. Detta för att Per efter att ha läst bloggposten om denna framfört ett önskemål om att få smaka den i verkliga livet. Kenth plockade fram riktiga gamla fina grogg-glas och snart kunde Per och Ted övertyga sig själva om vilken lyckad kombination detta är.

Till middag skulle det vankas hamburgare med alla tillbehör och vid halv sex ungefär började förberedelserna för detta:

Kenth pressar hamburgare och Ted skivar grönsaker.

Kenth inledde med att blanda färs och sen i den väl kylda hamburgerpressen forma lagom stora biffar som sen flyttades ut på verandan där stekhällen var tänd och väntade på att uppnå rätt temperatur. Han avlöstes vid köksbänken av Ted som såg till att grönsakerna blev uppskurna i skivor aller strimlade, allt efter behov.

Teamwork vid stekhällen.

Ett muntert fräsande kunde snart höras från stekhällen samtidigt som ljuvliga grilldofter spreds över närområdet och också letade sig in i köket. Då de flesta ville ha ost på sina burgare assisterade Per Kenth med utplacerandet av denna så att den skulle bli lagom smält tills det var dags att servera.

Per har koll på potatisen.

När han var klar med osten såg Per också till att ta ut potatisen ur ugnen så att den inte skulle bli brunare än vad som behövdes. Två plåtar, eftersom det var ett hungrigt sällskap som nu börjat bänka sig runt köksbordet. Klockan skulle just slå sju när allt var klart och gästerna kunde börja förse sig.

Middagsgäster smörjer kråset.

Det behöver knappast påpekas att alla lät sig väl smaka och att skaffningen motsvarade de högt ställda förväntningarna. Det fanns så många såser och röror framställda att de två hamburgare jag stoppade i mig fick helt olika karaktär fastän grundingridienserna var desamma.

Kenth till bords.

Slutligen kunde också kocken själv få sätta sig till bords och förse sig av läckerheterna. Det fanns ingen anledning att kasta i sig maten, så efter att den första hamburgaren slunkit ner tog jag mer tid på mig med den andra för att verkligen kunna njuta av anrättningarna. Och hur konstigt det än låter behövde jag inte släppa ut livremmen efteråt...

När allt var avdukat förflyttade sig sällskapet sig in i vardagsrummet för att under resten av kvällen hjälpa till med att göra slut på värdfamiljens överblivna påskgodis. Med tanke på morgondagens aktiviteter blev det emellertid ingen längre uppesittarkväll, utan alla hade intagit horisontalläge vid midnatt.

Tidningen Kalle Anka Extra har sedan nystarten 2010 haft till uttalad policy att reprisera allt material som Don Rosa skapade, och fast tidningens danska och norska motsvarighet ej längre publiceras tröskar Egmont i Sverige envetet på och har nu bara en handfull Rosa-serier kvar innan återutgivningen kan betecknas som fullbordad. I och med det senaste numret, 2/2017, har man dock föresatt sig att pröva ett något annorlunda (minst sagt) uppslag vad gäller övriga serier i tidningen.

Kalle Anka Extra 2/2017.

Förutom den inledande serien "Oskattbart skräp" från Rosas penna har man grävt djupt i arkiven och hittat några verkligt rara pärlor från anno dazumal:

"The Bad Luck Charm", Donald Duck 110 (1966).

Först ut är "Den olycksbringande lyckopengen" från Donald Duck 110 (1966) som gick i nummer 23 av Kalle Anka & C:o 1967. Det är en riktig godbit i det kortare formatet med manus av Vic Lockman och bilder av Tony Strobl med tusch av Steve Steere. Eftersom dessa båda herrar enligt min mening stod för den definitiva inkarnationen av Kalle och Knattarna är det ett mycket kärt återseende. Men historien står sig också väl utan hjälp av nostalgi.

"De muntra morötterna"

Näst i tur är "De muntra morötterna", en serie av Romano Scarpa som han gjorde till Barks-jubileet 2001, då ett antal av tidens prominenta ankmästare ombads att göra hyllningsserier till Carl Barks olika skapelser. Först publicerad i Kalle Anka & C:o 28/2001.

"Långben får semester och fårhund".

Numret avslutas med en lätt absurd historia av Dick Kinney som handlar om hur Långben blir involverad med en fårhjord som passerar över vägen där han skall fram på sin bilsemester. "Långben får semester och fårhund"är den något tama översättningen av originaltiteln "Wool Over the Eyes", men eftersom den är tecknad av Jack Bradbury och tuschad av Ellis Eringerär handlingen långt ifrån tam - tvärtom! På svenska första gången i Kalle Anka & C:o 6/1968 (originalpublicering året innan).

Får man tro vad koll. Stefan Diös hittills avslöjat om detta kommer resterande fyra nummer av årets utgivning att följa samma mall, så det finns goda möjligheter att annat ännu ej repriserat Strobl-godis nu får chansen att läsas av en publik som aldrig kommit i kontakt med dessa tidigare. Jag ser med spänning fram mot fortsättningen. Det här kan bli hur bra som helst!

Det hade på söndag kväll proklamerats att för att undvika köerna in i slottsparken skulle frukostdisken vara inne i diskmaskinen till åtta för avfärd senast 8.15, så hela hushållet med gäster och hundar var på benen och någorlunda presentabla vid sju. En enkel men mättande frukost dukades fram, och alla såg till att förse sig med vad de ville ha. Därefter vidtog lastning och uppsittning i fordonen. Kenth hade så när glömt att ställa på Barchettan - när det effektueras via en app i mobilen är det inte alls lika dramatiskt som förr i tiden.

  

  

  

  

Typiskt! Just när vi kommit fram till disken och börjat botanisera bland smörgåsar och kaffebröd kungjordes att man nu började sälja ett begränsat sortiment utanför slottet vid köns början. Men hade vi köat så länge som vi nu gjort valde vi att behålla våra platser till förmån för ett större utbud. Sebastian och Joline tittade in för att lämna synpunkter på vad de ville ha, och till sist kunde vi slå oss ner och avnjuta anrättningarna i det tilltagande solskenet.

  

  

  

  

När jag recenserade Den där Mary i slutet av november 1998 kunde jag inte påminna mig när jag skrattat så mycket senast. Bröderna Farrelly ledde vid den här tiden filmkomedins utveckling och överträffade sig ständigt med nya skrattfester i film efter film.

Den där Mary
Regi: Peter & Bobby Farrelly
Medv: Ben Stiller, Cameron Diaz, Matt Dillon m fl
Längd: 1 tim 59 min

Med tilltagande krav på politiskt korrekthet har 80 och 90-talets filmutbud tenderat att bjuda på fler bra allvarliga filmer än komedier. Bröderna Farrelly som tidigare varit ansvariga för Dum & Dummare och Kingpin har emellertid inga sådana hämningar, utan här fläskar de på med skämt om allt möjligt som det vanligen inte anses rumsrent att skoja om. Att ens andas om något av deras infall vore att förstöra nöjet för tittaren så jag nöjer mej med att konstatera att de flera gånger lyckas med att skruva poängen ytterligare ett steg när man tror att de uttömt alla möjligheter.

Handlingen kretsar kring Ted (Ben Stiller), en man i början av de trettio, som aldrig riktigt kommit över att hans träff med skolans snyggaste tjej (Titelns Mary, spelad av Cameron Diaz) 13 år tidigare gick åt pipan på grund av otur och trilskande blixtlås. Strax därpå flyttade hennes familj till Florida och hon försvann ur hans liv. På inrådan av en god vän anlitar Ted privatdetektiven Pat Healy (Matt Dillon) för att spåra upp hennes nuvarande vistelseort. Det är emellertid ingen god idé då Healy själv blir betuttad i Mary och ljuger som en häst travar om vad som hänt henne, allt för att avskräcka Ted från att bedriva någon form av uppsökande verksamhet. Mary å sin sida blir förtjust i Healy, och tack vare den moderna avlyssningstekniken kan han hela tiden ligga ett steg före henne och presentera sig som hennes ultimata drömkille.

Själv tycker jag att Mary är mer än lovligt naiv som inte inser vad Healy går för efter en blick på hans tangorabatt som formligen skriker ”lita inte på mig”… Situationen kompliceras ytterligare av att Ted och Healy inte är ensamma om att hysa varmare känslor, utan det finns fler beundrare där ute som alla tycker att just de är den rätta för Mary.

Det är bra skådespelarinsatser från alla parter i den här filmen, och mycket av den grova humorn känns rätt för att bröderna Farrelly alltid månar om att vi skall skratta med de drabbade istället för åt dem. Dessutom är det trots all komik en i grund och botten en riktigt förtjusande kärlekshistoria. Detta är i skarp i konkurrens med Wag the Dog och Shooting Fish en av årets bästa komedier.

Av alla komedier som bröderna Farrelly framställt är nog fortfarande Den där Mary den av dem som jag tycker har åldrats bäst, men jag ser också gärna om Kingpin och den något färskare Mina jag och Irene (i vilken tempot drivits upp till en nivå som får Den där Mary att framstå som en stillsam film)..

Första torsdagen på balkongen.

Idag var vädret för första gången i år lämpligt för balkongaktiviteter, och eftersom jag sen några veckor tillbaka har utemöblerna i Västerås tog jag tillfället i akt att ta vara på detta. Jag skippade alltså mitt vanliga torsdagsmys till förmån för té och mackor då jag ämnade fortsätta njutandet med en kort tur i Barchettan med taket nere, och alltså inte borde inta någon som helst alkohol.

Jag höll det hela enkelt med pås-té och vattenkokare för att spara tid (det blir märkbart svalare när solen gått ned) och valde att göra mackorna med mörkt formbröd och en mellanlagrad Svecia som fanns till hands i kylskåpet. Dessutom ett digestive-kex som "efterrätt". Jag dukade upp alltihop som på bilden ovan (använde skärbrädan som serveringsbricka) och slog mig sen ner och konsumerade alltihop medan jag betraktade de sparsamma folklivet på gatan och mådde tämligen bra. Efteråt tog jag helt enligt planen en kort nöjestur i Barchettan och var tillbaka ungefär 19.30. Det behövs inte mycket för att man skall trivas med tillvaron.

I flera års tid har jag pratat om att det borde företas en resa för att studera järnvägsarkitekturen längs bandelen Krylbo - Frövi av statsbanan Krylbo - Örebro. Banan invigdes år 1900 efter mindre än tre års arbete, och alla stationer och övriga byggnader är byggda i en enhetlig stil med rött tegel och ljusgula putsade ytor samt snickerier i grönt efter ritningar av Folke Zettervall (som vid denna tid avancerat till chefsarkitekt vid Statens Järnvägars arkitektkontor).  För mig är denna lätt nationalromantiska stil för alltid synonym med "järnvägsstation" eftersom jag är uppvuxen med den näst största (Västanfors) och näst näst största (Skinnskatteberg) som referens. Men jag vill gärna se resten av stationerna och de bevarade uthusen och banvaktarstugorna, så en lördag i början av maj efter ett visst mått av planering satte sig jag och Svante i hans Volvo V70 vid 7-tiden och styrde kosan mot Frövi där vi skulle ha resans utgångspunkt.

  

 

I Västanfors visade sig Järnvägsgatan vara avstängd för vägarbete så vi blev snuvade på den pampiga vyn som annars möter resenärerna som kommer denna väg: Torget, den stora fontänen (där sistaårseleverna på Brinellskolan brukade hälla diskmedel i vattnet på avslutningen) och i fonden sträckans näst största stationshus.