Instrument väntar på bandet.

Den sjuttonde maj firades inte broderlandets nationaldag utan istället befann jag och Tommy oss vid sju-tiden i konsertlokalen iNTiMAN på Sigurdsgatan i hemstaden. Den skulle inom kort gästas av den kanadensiska countrysångerskan Whitney Rose som tillsammans med sitt tremannaband bestående av William Meadows, gitarr, Andrew Pacheco, bas och Kyle Sullivan, trummor (samtliga från Toronto) gästade Sverige under sluttampen på den över tre månader långa turné hon ägnat inledning av året åt.

Trots en något sen ankomst fick vi bra platser till vänster om scenen, och på grund av iNTiMANS relativa litenhet (som ett mycket stort vardagsrum) såg och hörde vi alldeles utmärkt. Jag hade hårdpluggat hennes senaste två plattor,Heartbreaker of the Year från 2015 (som är producerad av Raul Malo i The Mavericks) samt tolvan South Texas Suite med sex låtar som spelats in alldeles innan turnén tog sin början, så jag tyckte mig vara hyfsat uppdaterad vad gäller hennes musik. Den kan beskrivas som ytterst traditionell country med vissa pop-influenser och tangerar många stilar från texasswing, rockabilly och countryrock a la Flying Burrito Brothers till ren roots-musik i Emmylou Harris anda. Det skulle kunna bli väldigt spretigt, men allt hålls samman av fröken Rose's underbara stämma som förståndigt nog mixats långt fram i ljudbilden.

Whitney Rose med band.

Ungefär 20.15 gjorde bandet sin entré och sen var det inte en död punkt eller transportsträcka under den dryga timme framträdandet varade. Efter fler månader ute på vägarna var bandet samspelt och vågade ta ut svängarna emellanåt på ett sätt som jag själv inte upplevt sen Tommys och min resa till Nashville 2015. Det var därför inte långt till att dra paralleller till vad vi upplevde hos Roberts Western World... Det var också trevligt att fröken Rose anammat den grovkorniga humor som ofta förkommer i mellansnacket på country-framträdanden men som sällan kommer fram i själva musiken. Här rodnades det inte!

Wlliam Meadows trakterar sin Telecaster. Till vänster Whitney Rose & Andrew Pacheco.

Skall något framhållas särskilt så är det låtarna från den senaste 45-varvaren; "Looking Back On Luckenbach", "Analog" och "Three Minute Love Affair", Eagles-pastischen "Lasso" från Heartbreaker of  the Year samt de lyckade countrypop-konverteringarna av "Suspicious Minds" och Lesley Gores "You Don't Own Me".

Whitney Rose i benhård koncentration på gitarrspelet.

När det var dags för extranummer inledde bandet utan sin sångerska med "Sleep Walk" där Meadows fick glänsa på sin krämfärgade Telecaster, för att sen fortsätta med vad som nog får gälla som ett ytterst säkert kort i dessa sammanhang: Tammy Wynettes"Stand by Your Man", en låt som kräver sin sångerska men som inte var någon match för fröken Rose.

Här framförs Merle Haggards "The Bottle Let Me Down".

Som sista nummer bjöd man på en cover av Merle Haggards "The Bottle Let Me Down" (tror jag, jag är långt ifrån någon Haggard-expert) och sen var det slut.

Nja, inte riktigt slut eftersom både Tommy och jag ställde oss i kö för att inhandla lite av musiken på skiva. När det blev min tur kunde jag inte låta bli att nämna att jag tyckte de förmedlat en Roberts Western World-stämning med sitt framträdande, samtidigt som jag vek upp min blazer så att min RWW-Tshirt blev synlig. Det gjorde fröken Rose så uppspelt att hon ville göra en "high five".

Whitney Rose med min signerade tolva. (Hemska ljusförhållanden.)

Därefter skrev hon på 45-varvaren ("For Karl-Erik, Only Love") åt mig och på en CD åt Tommy. Det kändes sen helt rätt att åka därifrån i Tommys Chevapickis. Jag hoppas hon kommer tillbaka någon gång. Det här framträdandet gav mersmak.

Här är en liten glimt av vad vi upplevde. Whitney Rose & bandet framför "Lasso" (sepiatonad för att accentuera hennes kortkorta vintage-klänning):

Spirean har börjat slå ut.

Tyvärr kommer jag troligen inte att få se min spirea fullt utslagen i år. I söndags hade den kommit ganska långt vilket syns på de här bilderna, men kulmen på blomningen (med dess underbara doft) bör nås i morgon eller på torsdag. När jag inte är hemma. Skulle regnet fortsätta som idag finns det också en risk att de först utslagna blommorna faller av i förtid. Men jag får vara tacksam för att jag hann beskåda den i det här skicket. Förhoppningsvis överlever den och kommer att blomma i många år än.

För övrigt börjar rosorna efter väggen visa livstecken. Jag är lika nervös varje år att de skall ha frusit ihjäl under vintern. Men om de inte gjort det på över 60 år med strängare vintrar än den senaste så finns det ingen anledning att oroa sig. Hoppas jag.

Spirea från andra hållet (österifrån).

(Ja, jag klippte gräsmattan efter att jag tagit bilderna. Tjata inte.)

Stockholms Internationella Seriefestivel måste nu sägas vara helt etablerat som det största och viktigaste enskilda arrangemanget för serieskapare, serieförlag, sereföreningar, seriekritiker och serieintresserade i största allmänhet. Detta märks inte minst på att de tillgängliga borden och utställarplatserna gick på cirka en kvart efter att de gjorts tillgängliga 15/2,men som den dedikerade festivalgeneral jg är för NAFS(k) stannade jag denna dag hemma från arbetet för att försäkra mig om ett utställarbord, och det gick vägen utan problem. Sen följde månader av otålig väntan innan det tills det var dags, tredje helgen i maj.

NAFS(k) har inte mer prylar och pinaler än att det väl hinns med att ställas fram på den timme utställarna har till sitt förfogande innan allmänheten släpps in på lördagen, men då det verkar onödigt att slösa tid på att stå i kö till incheckningen såg jag till att hämta upp våra utställarbrickor direkt när jag anlänt via järnväg till huvudstaden på fredag eftermiddag. Inga problem att få fyra stycken, vilket var vad vi skulle behöva. Medan jag var sysselsatt med detta kom det SMS i telefonen som förkunnade att Johan Blixt& Olof Siverbo stod utanför på Sergels torg och väntade på mig för att vi sedan skulle hinna äta något på den korta tiden som då var kvar tills invigningen och minglet för utställare och gäster skulle börja. För detta ändamål valde vi att inte gå längre än nödvändigt, så det blev den lokala Burger King-restaurangen några meter bort.

  

  

  

Efter att ha ätit en solitär frukost på hotell Nässén (Greger hade fullt upp med att förbereda en Scrabble-turnering i husets gemensamhetslokal och hade inte möjlighet att närvara på seriefestivalen) plockade jag ihop det jag lovat ta med till Kulturhuset (NAFS(k):s kassa bland annat) och tog med hjälp av allmänna transportmedel som färdades både över och under jord till Hötorget varifrån jag gick till fots till slutdestinationen. Där väntade som vanligt utställare på att bli insläppta.

  

  

  

  

Det blev dags att tillkännage årets nomineringar till Urhunden-priserna och detta skulle ske med hjälp av Seriefrämjandets ständige sekreterare, Ola Hammarlund, och dess avgående ordförande Fredrik Strömberg. Det hela tilldrog sig på den så kallade Plattan-scenen. I bilderna ovan ses hur Kim W. Andersson och Thomas Olsson får sina nomineringsdiplom för sina seriealbum Astrid respektive Det är inte meningen att man skall vara här.

  

När alla nomineringar var utdelade var det dags för Ola att avtacka Fredrik Strömberg för de tjugo år han varit Seriefrämjandets ordförande. En minst sagt omvälvande i tid. I publiken kunde observeras Simon Wigzell och Staffan Dahlberg, båda välklädda på ett sätt som passar sig i seriesammanhang.

  

Jonas Svensson inspekterar vad Johan Andreasson och Esbjörn Jorsäter har att erbjuda av barnböcker, serieoriginal och annat kul. Till höger bemannar Jan-Ola SjöbergScandinavian Chapters bord med Per Löfgren som bordsgranne. Efter viss övertalning av Rasmus Kaj hade jag dristat mig att sticka ut hakan och svara på deras frågetävling (det är NAFS(k), SC och Generation T som har dylika) om Fantomen, och döm min förvåning när Jan-Ola visste att berätta att jag skrapat ihop 8 rätt av 10 möjliga. Alexander Lukas tur smittar tydligen av sig...

Det började kännas att klockan sedan länge passerat lunchdags, men innan det var dags att ta matpaus såg jag till att i alla fall höra delar av samtalet Stef Gaines och Lisa Medin hade med Erika Moen på scenen i foajé tre. Det var det första av två framträdanden som hon gjorde på festivalen och nedanför scenkanten satt hennes fans packade som sillar, så nog märktes det att hon troligen var en av de populärare gästerna. Men sen gick jag tvärs över Sergels torg och intog en lättare lunch så att blodsockret nådde rätt nivå igen.

Fler bilder från seriefestivalen finns i detta album.

Söndagen inleddes med att jag och Greger tog tunnelbanan till Odenplan och därifrån promenerade i morgonsolen på Odengatan tills vi kom fram till konditori Ritorno där vi räknade med att kunna få oss en lagom stor frukost. Jodå, det skulle gå bra, men eftersom jag bespetsat mig på en grillad macka och grillen just slagits på hann Greger avsluta sin måltid innan min ens var påbörjad. Den var dock så riklig att jag utan problem skulle kunna äta sen lunch också idag. I Kulturhuset var Mats, Johan och Olof redan på plats, men det var inte oroväckande mycket besökare (än så länge).

  

  

  

  

Tyler Cross, Tjejerna på Höjden, Mildh & Fromm. Utställarbrickor samt Siri-knapp.

Här ovan ses mina tämligen blygsamma inköp på årets seriefestival. Som vanligt måste jag ta mina begränsade utrymmen med i beräkningen när det beslutas om vad som skall införlivas i seriebiblioteket, men i år var det ganska ekelt att bestämma sig för detta:

Tyler Cross från Albumförlaget såg ut som den typ av kriminalserie med inslag av noir som jag brukar tycka om, så den var självskriven eftersom förläggare Jonas Anderson börjat göra förhandsreklam för den redan när den låg på tryckeriet. Blir säkert bra som sommarläsning!

Frida MalmgrensTjejerna på Höjden hade jag avsiktligt skjutit upp inhandlandet av till detta tillfälle så att hon skulle få chansen att signera den åt mig. Vilket hon också gjorde. Jag tycker minst lika bra om denna som jag gör om Lina NeidestamsZelda. De har vissa beröringspunkter, men humorn i dem skiljer sig åt en del. I Zelda känns det som det är på riktigt medan huvudpersonerna i Tjejerna på Höjden alltid verkar lätt distanserade från verkligheten de lever i.

Att lyckas skriva en intelligent och actionspäckad äventyrsserie som utspelas i Sverige och få den publicerad i Fantomenär en rejäl prestation, så när Ades Media ger ut Göran Semb& Carlos PedrazzinisMildh & Fromm i en samlingsvolym måste man helt enkelt investera i denna. Att Göran satt och signerade gjorde beslutet ännu enklare. Hans bakgrund i Hemvärnet borgar för att alla vapen och annan stridsutrustning är korrekt återgiven. Det är också Uppsalamiljöerna, men det är tydligen Google Earths förtjänst. Också att hänföra till kategorin "semesterläsning".

Längst ner årets utställarbrickor, både den officiella och den jag framställer för NAFS(k):s räkning i min egenskap av festivalgeneral. Och en Siri-knapp som jag förärades av Per Demervall.

Lomax från www.parallaxcomic.com i min skissbok.

Det blev även som jag nämnt ett bidrag i min skissbok av Falke som avbildade hjälten i den egna webbserien Parallax comic, Lomax. Ett i sanning välkommet tillskott. Jag fick också ett löfte om att det nog skulle gå att ordna en kommission trots rejäl arbetsbörda, så det skall jag höra av mig om så fort jag hinner. Klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri. Och därmed läggs ännu en seriefestival till handlingarna!

Rhododendron blommar för fullt!

Förra året var något av ett mellanår vad gäller min Rhododendron-buske i Riddarhyttan. Det var inte alls så många knoppar i den och blomningen blev därefter. Jag misstänkte att det skulle bli annorlunda i år, och som synes besannades mina farhågor för nu blommar den så det heter duga. Nedanstående bilder från i söndags, 11/6.

Rhododendron från sydsidan.

Framför allt så har det blivit blommor längre in på grenarna vilket gör att den från några meters håll ser helt tät ut. Den röda blommade dessutom senare än normalt så jag fick uppleva både den och den lila i stort sett helt utslagna, men utan att någon av dem slokar. Visst är det en imponerande syn?

Rhododendron sedd från entrétrappen.

Jag räknar med att blomsterprakten håller i sig över helgen, men till midsommar har den säkert börjat vissna ner. Det är sen det hårda arbetet med att plocka av blomresterna tar sin början. Ett normalt år brukar jag kunna fixa det på fyra tillfällen, men jag fruktar att det i år kommer att ta längre tid än så att få det gjort. Å andra sidan kan man ju lyssna på något bra poddradioprogram medan man plockar.

Blodnävan blommar.

I rabatten framför huset blommar nu Blodnävan. Det slog mig precis att det i år, 2017, är femtio år sedan mina föräldrar tog med sig den hem från Gotland där vi varit på en veckas sällskapsresa med buss under sommarlovet. På Gotland växer den överallt, så en planta stoppades i plastpåse tillsammans med lite jord som hölls fuktig på vägen hem, och den tog sig sen rejält. När den var som störst på 80-talet täckte den mer än en halv kvadratmeter. Numera är den något blygsammare till omfånget, men växer ändå upp och blommar varje år. Ett trevligt semesterminne.

När jag nyligen åkte från Frövi till Krylbo för att studera järnvägsarkitektur åts det en lättare lunch på 56:ans Café som numera finns i anslutning till vänthallen i Krylbo Central. Där fick jag en smörgås med den något otippade kombinationen Gustafskorv och brieost och det visade sig smaka så bra att den måste återskapas hemma i köket. 

För detta ändamål inhandlades 400 gram Gustafskorv, en lagom stor bit brieost av medelkvalitet samt siktkaka från Johanssons bageri i Sala (närproducerat skall det vara, dessutom är det en av de godaste).  När osten nått lagom temperatur och konsistens satte jag igång med skapandet.

Siktkaka med Gustafskorv & brieost.

Jag delade siktkakan i 1/4-delar som sen i sin tur delades på mitten. Osten skars i centimetertjocka skivor och på varje underdel placerade jag sen osten under tre skivor av korven, ungefär 8 millimeter tjocka. Det täckte precis allt tillgängligt utrymme på brödet. Smör beddes endast på överdelen för jag tyckte det var onödigt med mera eftersom osten i sig var väldigt krämig och nog skulle hjälpa till att hålla ihop smörgåsen. Sen flyttade jag ut alltihopa på min balkong där det avnjöts med ett glas kall ekologisk mjölk. 

Mellanmål på balkongen.

Resultatet var minst lika bra som den jag fick i Krylbo. De milda smakerna av korv och ost passar mycket bra tillsammans och det var nästan onödigt med smör på brödet. Nästa gång skall jag pröva att använda mig av kokosolja som är nästan helt neutral i smaken. Möjligen är jag part i målet, men jag tycker faktiskt att siktkakan passar bättre än tekakan som användes till urspungsmackan. Men det är helt och hållet en smaksak. Den här kommer jag definitivt att äta fler gånger.

Idag, 18/6, är det precis 30 år sedan jag tillsammans med Olof Siverbo och Johan Andreasson satte fötterna på amerikansk mark för första gången. Olof och jag hade planerat denna resa i nästan ett år, och någon månad före avfärd bestämde sig Johan för att haka på. Vi var borta ända tills 24:e juli och besökte New York, Washington, Orlando, Miami, Key West, Las Vegas, San Francisco och Los Angeles. Idag förstår jag inte hur vi stod ut med att vara borta så länge!

Vi inledde vår vistelse med att bo 8 dagar hos vår vän Ken Bausert i East Meadow på Long Island och fick tack vare detta en utmärkt introduktion till livet i det amerikanska samhället ur ett liberalt medelklassperspektiv. Redan efter en dag (då vi såg mina favoritflickor i The Bangles framträda på Jone's Beach Theatre) följde Ken och hans bättre hälft Rosalie (Ro) med oss in till Manhattan där vi bland annat gjorde de på den tiden talrika affärerna som sålde begagnade vinylskivor osäkra. Det är efter detta som denna bild togs tjugonde juni 1987:

Olof, Johan, jag & Ro 1987-06-20. (foto © Ken Bausert)

Här tar vi igen oss på ett par bänkar på Father Demo Square i Greenwich Village efter att ha shoppat skivor hela dagen. Jag kollade gatuvyn på Google maps och upptäckte att Joe's Pizza lever kvar, men verkar ha flyttat ett steg åt höger in i coffee-shopens lokaler. Vi ser alla olika ut: Olof fortfarande full av energi, Johan behagligt avslappnad och jag själv lite trött (ser det ut som). Jag var nog jet-laggad. Av påsen jag håller i att döma var vi bland annat hos Vinyl Mania, salig i åminnelse. Inte många av de klassiska skivbutikerna finns kvar, så jag är tacksam över att vi fick uppleva dem när de stod på toppen före CD-skivans riktiga genombrott.

Det var också denna dag som jag fick smaka min första riktiga ice-cream soda och äta den för New York karakteristiska kinamaten. Dock inte hos Wo Hop utan Hong Fats som vid denna tid fortfarande var bra (enligt Ken). Senare slutade han äta där helt och hållet. På kvällen gick vi till Hayden Planetarium och såg laserbilder till musik av gruppen Genesis. Och på vägen hem körde Ken en omväg under George Washington-bron och vidare in i Harlem där han inte ville att bleka svenskar skulle fnutta runt på egen hand. På söndag och måndag fick vi sköta oss själva, men det är en annan historia. 

Klicka på bilden så går det lättare att se alla detaljer.

I år blev det inget Damrally i Västmanland; det ställdes in på grund av diverse orsaker och det är naturligtvis tråkigt. Men då tar jag istället tillfället i akt att visa några av de finaste och mest fantasifulla ekipagen från tidigare år när jag varit på plats med kameran. Men först några bilder från 2004:

Det året hade min dåvarande arbetskamrat Vibeke uttryckt ett önskemål om att delta, men eftersom hon inte hade något lämpligt fordon erbjöd jag henne att hon skulle få låna min Fiat Barchetta om det skulle vara tillåtet att delta med en relativt ny vagn. Det var det, och tillsammans med väninnan Lotta ställde man up med årsmodellen angiven som "retro 1966". För att ta fasta på detta hade utnyttjat både föräldragenerationen och generationen före dennas resurser och förklätt sig till Monica Vitti (Lotta) och Jane Asher (Vibeke). Vibekes klänning hade burits av hennes mor på 60-talet så den var helt autentisk.

  

Starten på DamRallyt i Västmanland 2008 bjöd på mulet och svalt väder, men det hindrade inte de entusiastiska deltagarna från att visa upp sig från sin mest fördelaktiga sida. Detta var också året då den ökända Ford-ligan gjorde trakten osäker. Kanske Nina& co:s bästa iscensättning någonsin? Här är gränsen mellan concourse d'elegance och cosplay flytande...

Nåväl, det var relativt gott om tid för att gå runt och ta bilder av akipagen inklusive passagerare. Här är några exempel på hur det såg ut detta år:

På väg hem från Per& Camillas logfest i Edsbyn passerade jag Riddarhyttan och passade på att byta gardiner i köket. Det skulle ha blivit utfört förra helgen men sköts upp på grund av ett späckat program. Jag noterade att flera av växterna i trädgården blommade för fullt och passade på att ta några blider på grannlåten. Mest glad är jag åt den vita pionen nedanför trappan:

Vit pion.

Efter att ha fört en tynande tillvaro sen 90-talet då det bara blev 1-2 knoppar i den, har den de senaste åren kommit igen bra. Jag har ingen förklaring till detta, men i år var det sju knoppar  av vilka fem nu är fullt utslagna. Jag kommer knappt ihåg när den såg ut så här senast. Det är bara att hoppas att återhämtningen fortsätter. Det har varit tvåsiffrigt antal på den tiden den var riktigt stor, och det skulle vara trevligt om den kommer dit igen.

Del av Stjärnflockan.

Stjärnflockan håller sig till sin anvisade plats i rabatten under balkongen på västra gaveln, men blommar lika rikligt som den brukar. Om det inte vore så att jag alltid tyckt att blommor gör sig bäst på växten de sitter på, skulle jag vara frestad att plocka av en bukett och ta med till Västerås.

Halvdan Spirea.

Däremot är det ingen vidare sprutt på spirean detta år. När jag skulle binda upp den för ett par veckor sen (bara det en försening, normalt sker detta i månadsskiftet maj/juni) var det knappt så det behövdes. Men traditioner är traditioner. Som synes är den tämligen låg och blommar inte alls lika mycket som den brukar. Jag får gräva lite i jorden och strö på övergödning nästa år så blir det nog ändring på detta.

Frukost på balkongen.

Efter att ha nyttjat tre veckor av min semester åt resor till New York, Oakland, Sausalito, San Diego, Höör, Brantevik och andra exotiska platser stannar jag nu i Västerås de avslutande dagarna.  men eftersom vädret fortfarande visar sig från sin bästa sida finns det ingen anledning att inte dra nytta av detta och inta sin frukost på balkongen. Idag, onsdag, dukade jag fram som visas på bilden ovan: Te i  KF:s jubileums-kopp med Stig Lindberg-mönster, tre goda smörgåsar, nypressad apelsinjuice (spetsad med några stänk Angostura) samt kaffe i mokabryggare. Jag passade också på att inviga min nya sockerskål, inköpt hos Myrorna i Malmö. Inget fel på den vanliga, men ibland är det trevligt med omväxling. 

Tyvärr var det inte mycket trafik på gatan nedanför, så jag fick inte tillfälle att göra mina medmänniskor avundsjuka på min situation i någon större utsträckning. Just som jag slagit mig ner kom för övrigt solen fram igen och gjorde bärandet av solglasögon till frukosten nödvändigt. Precis som det skall vara! Troligen gör jag om det i morgon (om det inte regnar, förstås).

Sockerskål, ishink & spetsfat "Blå båge".

Förra veckan semestrade jag i Skåne onsdag - lördag och hälsade på släkten i Höör. Jag får återkomma med en mera detaljerad beskrivning av mina irffärder vid ett senare tillfälle, men måste på stört visa upp vad jag hittade i designväg under besök på Österlen och i Malmö.

Jag har under en tid varit på jakt efter en sockerskål eftersom den befintliga som jag haft sedan jag flyttade hemifrån har visat sig ha vad som kan vara en hårfin spricka och jag vill inte riskera att den skall gå hädan. De flesta sockerskålar som finns till salu har dock lock, öron eller står på en fot, något som jag absolut inte vill ha. Dessutom är de för det mesta alldeles för stora. Mitt krav är att den skall vara full efter att ett lager i bitsockerpaketet hamnat i den, och då räcker det med en diameter på högst 80mm och en höjd av 40-50mm. En sådan uppenbarade sig på Myrorna i Malmö i fredags, och som vanligt när något passar perfekt vet man det instinktivt och det är bara att handla innan tillfället försvinner. Just den här har tidlös design med raka väggar i klart glas med måtten 80 x 50mm så det är precis vad jag behövde.

Vid samma tillfälle observerade jag denna ishink i glas med grep i lättmetall. Den var ovanlig såtillvida att jag aldrig tidigare sett någon 8-kantig ishink tidigare. De brukar vara runda. Och lätt koniska. Nu är väl inte en ishink världens mest användbara kökstillbehör, men designen tilltalade mig och den kändes väldigt gedigen. Och skall man ha en ishink skall den naturligtvis vara åttakantig så det blir lite märkvärdigare. Jag slog dock inte till vid första besöket utan återvände när vi gått på stan några timmar, för som vanligt kom jag till slutsaten att "de enda affärer man ångrar är de man inte gör". Tyvärr finns inga andra uppgifter om fabrikat och ursprung än ett "FRANCE" i botten. (Till saken hör att en precis likadan dök upp på Emmaus i Höör dagen efter när Anna-Lena var där och kollade sortimentet. Jag uppmanade naturligtvis henne att köpa den. Om inte annat så är det en bra gå bort-present.)

Spetsfatet, slutligen, fanns hos Rörums Retro i just Rörum dit vi kom på torsdagen efter att ha lunchat helt lätt hos Blå Huset i Borrby. Ej heller detta är väl att hänföra till kategorin "absolut nödvändigt", men då jag har en ägglåda och en såskopp i samma dekor sedan tidigare (arvegods) så tyckte jag att det skulle passa i mitt köksskåp ändå. Själva fatet är Gustavsberg Gefyr som designades av Stig Lindberg och var i produktion mellan 1952 och 1956. Dekoren är dock inte Lindberg utan den står Bibi Breger för. Den kallades för Blå båge och borde alltså vara från någon gång under första halvan av 50-talet. Det finns också en snarlik som på grund av färgsättningen kallades Röd båge. Gefyr fanns tydligen i fler dekorer av andra formgivare än Lindberg (något av Bregers specialitet). Och varför inte? Det var ju den första helt ugnssäkra serien, alltså där alla föremål kunde användas i ugnen och inte en servis där bara vissa föremål var ugnssäkra  Det skall man naturligtvis dra nytta av. Sen frågar sig ju vän av ordning vad i halva friden man skall använda en ugnssäker såskopp till? Det verkar helt klart som teknik för teknikens egen skull... 

Diablosås i påse och på flaska.

Snabbmatkedjan Taco Bell har vi ännu inte sett till på våra breddgrader i Sverige vilket medför att jag är nödgad att hamstra deras allra starkaste sås, Diablo, och vid hemkomsten mödosamt öppna de små förpackningarna och tömma dem i en lagom stor flaska med patentkork för enklare förvaring och dosering. Men det är värt besväret. Detta är en sås som inte är så stark att det gör ont, men ändå kan framkalla svettdroppar i pannan. Den är också avsevärt mer komplex i smaken än snabbmatkedjans övriga såser (Mild, Hot& Fire) som alla mest påminner om tomatpuré och vinäger med lite chilipulver tillsatt.

I Diablo är visserligen också tomatbasen tydlig, men balanseras av lime och en mycket framträdande smak av rödlök. Jag tycker också att det går att skönja smak av chipotle och svartpeppar. Kort sagt, en sås som när den adderas till Taco Bells lite mjäkiga rätter kommer att dominera dem fullständigt. Därför är den värd ett bättre öde än att endast användas på dessa etablissemang och det är snarast att betrakta som en välgärning att jag alltid plockar med mig så många jag kan utan att skämmas.

Denna sås introducerades till firandet av Cinco de Mayo 2015 och var sedan tillgänglig under en begränsad tid innan den försvann och sortimentet återgick till det vanliga. Protesterna från Taco Bells kunder lät dock inte vänta på sig, och dessa kröntes med framgång när Taco Bell lät meddela att den skulle återinföras i sortimentet 2016 på årsdagen av introduktionen. Då restaurangerna bara har plats för tre såser blev man emellertid tvingade att ta bort en av de andra, och det var den gröna salsan, Verde, som fick stryka på foten. Naturligtvis har detta också genererat irritation, men överlag verkar Diablo-anhängarna vara fler än de som vill ha Verde kvar.

Till saken hör att Diablo-såsen också gjorts tillgänglig i flaskor på 212 ml som säljs i välsorterade livsmedelsbutiker. Det fanns inte vid förra årets hamstring. Dock påstår en del recensioner jag läst om denna att det inte är samma sås i flaskorna som på restaurangerna. Själv har jag som framgår av bilden ovan tillräckligt med sås för att det med normal förbrukning skall räcka tills jag får tillfälle att besöka en Taco Bell nästa gång.

Frottéhanddukar från Target, Alemeda.

Visserligen har jag fortfarande gott om handdukar i linneskåpet i Riddarhyttan, men ibland vill man ha något nytt "bara för att". Därför hade jag föresatt mig att under årets semester hålla utkik efter handdukar i lagom storlek eftersom jag av tidigare erfarenhet vet att den kvalitet på frotté som är allmän i USA inte är lika utbredd här i Sverige och ofta måste sökas hos de något exklusivare inköpsställena med priser därefter. På Target-varuhuset i Alameda fanns en välsorterad avdelning med badrumstextil i olika färger och storlekar. Både av praktiska skäl och för att jag tycker det är snyggt fokuserade jag på de i klara men lite mörkare färger, och bland dessa tyckte jag bäst om de som ses i bilden härovan.

De är i storleken 25"X15" vilket motsvarar ungefär 66X40 cm, att jämföra med 70X50 som är vanligt här. Färgerna kan närmast beskrivas som vinrött och mossgrönt vilket åstadkommer välkomna färgklickar i mitt annars tråkigt vitkaklade badrum. Priset var inte mycket att bråka om, inklusive den lokala skatten stannade summan på drygt $15 vilket blir mindre än 70:-/st omräknat i svensk valuta. Det är inte ens än hälften av det jag skulle fått betala i Sverige. Man får hoppas att priset inte lägger hinder i vägen för att Target skall upprätthålla sin höga svansföring vad gäller etik och moral hos sina leverantörer. Och naturligvis blir de fluffigare efter att ha tvättats en gång i preventivt syfte och därefter fått en omgång i torktumlaren. Det fanns mycket i filtret när det var klart kan jag meddela.

Under Comic-con återfinner man Dan Parent& Fernando Ruiz bakom bord F-12 (inte långt från Scott Shaw!, Sergio Aragonés och Mark Evanier) där de säljer allehanda serierelaterade ting. Både från den egna Die Kitty Die, men även mycket med ursprung hos Archie Comics ("don't ask don't tell"-policyn angående copyright på kända seriefigurer fungerar alldeles utmärkt). Dan är en av de få som tecknar i den traditionella Archie-stilen och som fortfarande jobbar åt förlaget efter rebooten för ett par år sen, medan Fernando då blev entledigad och sen dess inte försitter ett tillfälle att berätta vad han anser om den nuvarande inriktningen och företagsledningen (inga snälla saker).

Då båda två hade tagit med sig försvarliga buntar serieoriginal är det inte så konstigt att det blev en del tillägg till min samling efter att ha tittat igenom dessa (redan på torsdag förmiddag eftersom jag inte kunde riskera att någon godbit skulle undgå mig), allrahelst eftersom de är attraktivt prissatta.

Your Pal Archie #1, sidan 10.

Sidan 10 ur första numret av den vid denna tidpunkt ännu ej utkomna Your Pal Archie av Dan Parent (distribuerades veckan därpå). Tanken är att denna titel skall innehålla serier mer i linje med hur det var förr, bara lätt uppdaterade vad gäller figurernas utseende (Jugheads släktskap med Maynard Krebs och Norville Rogersär tydligare här). Denna sekvens ger stort utrymme åt Archies vintage 1964 1/2 Ford Mustang (som ju inte var speciellt värdefull när han skaffade den i början av 80-talet men nu är en dyrbar veteran) och var en del i min Kickstarter-belöning för den senaste Die Kitty Die-miniserien.

Die Kitty Die #1 sidan 6.

Die Kitty Die #1 sidan 8.

Och på tal om Die Kitty Die: Två sidor (6& 8) ur nummer ett av den första miniserien som kom förra året. Huvudpersonen är deprimerad för att hennes serietidningar inte säljer som i fornstora dar, och situationen förbättras inte när hon blir av med alla sina kläder på grund av icke auktoriserat utövande av magi. Tecknat av Fernando Ruiz och tuschat av Rick Koslowski.

Archie #612 sidan 6.

Jag har sen förra året legat efter Fernando med önskemål om att han skulle leta rätt på de bästa sidorna ur agentparodin "The Man From R.I.V.E.R.D.A.L.E." med Sharry the Spygirl, men eftersom han är en upptagen man tog han med sig en del av dem till San Diego så jag kunde leta själv istället. Och som ses här ovan hittade jag en av det två jag helst ville ha. En så'n tur! Från Archie 612(sidan 6) där man får se hur hon (Sharry the Spygirl alltså) verkligen är en mästarinna på förklädnader. Naturligtvis tuschat av Rich. Extra plus för den fantasifulla layouten (vilket är genomgående i hela miniserien och ingen engångsföreteelse just här).

Klicka på bilderna för att se sidorna i större format tillsammans med en del kompletterande bilder i mitt CAF-galleri.

Jag hade verkligen inte planerat att köpa serieoriginal av Terry Dodson detta år (jag lever fortfarande högt på Sabrina-kommissionen från 2015) utan tänkt inskränka mig till årets specialtecknade konsttryck, men då jag bläddrade i hans medhavda mappar med allehanda seriekonst visade det sig att att sidan 5 från nummer tre av Red One fortfarande var tillgänglig. Den gick inte att motstå, så det blev affär.

Red One #3, sidan 5.

Då jag inte på långa vägar hade den mängd kontanter som behövdes i plånboken och inte ville betala transaktionsavgifterna i amerikanska bankomater lyckades jag till att börja med spärra mitt PayPal-konto innan Terrys bordsgranne Aaron Lopresti förbarmade sig och lät oss använda hans iPhone med vidhängande kortdongel. Terry tyckte att jag väl kunde ta med sidan och betala honom när jag kommit hem till Sverige, men det hade känts helt fel (även om jag var smickrad av att jag hade en så bra kreditvärdighet).

Själva sidan är ett skolexempel på hur en biljakt skall iscensättas för att förmedla ett intryck av mycket hög hastighet och samtidigt lätta upp den med lite "rolig" dialog (som dock inte syns här). Sekventiellt bildberättande när det är som bäst, och fruktansvärt snyggt tuschat av Terrys bättre hälft Rachel (som hade stannat hemma i år efter att ha varit i San Diego flera år på raken).

Lady Killer 2 #4, sidan 12-13.

Joëlle Jones har gjort det välkomponerade två-sidesuppslaget till något av ett kännemärke i sin serie Lady Killer så när detta ur nummer 4 (sidan 12-13) blev till salu slog jag till endast minuter efter att det annonserats via Cadence Comic Arts twitterflöde. Men då jag inte var pigg på att utsätta dem för riskerna med en leverans mellan två världsdelar fick de ligga till sig hos kollusor 635 i Oakland där jag sen hämtade upp dem och tog med dem till San Diego för den obligatoriska signeringen av upphovsmannen (som efter en stund kom ihåg vem jag var från Örebro).

Sekvensen där huvudpersonen avlivar en dansös i omklädningsrummet på en burlesque-teater är rätt läskig (som Joakim Gunnarsson mycket träffande påpekat) men väldigt bra tecknad och berättad. Ms Jones har sagt att hon lade ner alldeles för mycket tid på att hitta interiörbilder från denna miljö, men när man ser resultatet är jag glad att hon gjorde sig omaket. Det kryllar av små detaljer som man bara ser om man börjar studera sidorna på närmare håll (band annat hintas det att orsaken till damens frånfälle kan vara en försmådd man och en vårdnadstvist). Den är ännu hemskare i färg.

När jag visade sidorna för Don Rosa var hans kommentar att "it looks like something out of a pre code comic" och han om någon borde ju veta dylika ting.

Klicka på bilderna för att se sidorna i större format tillsammans med en del kompletterande bilder i mitt CAF-galleri.

Husgeråd i emaljerad plåt.

En incident i badrummet förra lördagen som resulterade i blodvite fick även till följd att jag stod utan lämpligt kärl att vispa mitt raklödder i. Jag fann mig dock raskt och efter en omplåstring tog jag en titt i köksskåpen och där fanns det en gul emaljerad plåtmugg med grön dekor som skulle passa precis. Dessutom borde risken att den skulle gå sönder vara minimal. Det visade sig vara fullt riktiga antaganden, så i söndags efter att min rakning var klar passade jag på att inventera övrigt husgeråd från Kockums som fortfarande finns i hushållet.

Merparten syns i ovanstående bild. Mest framträdande är de tre djupa tallrikarna i två storlekar som jag minns fascinerade vissa av mina klasskamrater i lågstadiet när de var på besök vid den tiden middagen serverades, allra helst som min far passade på att driva lite med dem och antyda att bruket av plåttallrikar kunde vara en antydan om familjens finansiella situation...

Förvaringsburkar i emaljerad plåt.

Fem stycken förvaringsburkar med lock i två olika storlekar och flera färger. Fastän burkar i plast med mer tättslutande lock blev vanliga under 60- och 70-talet höll min mor fast vid sina Kockums-burkar. Hon använde dem mest till korttidsförvaring av rester som skulle konsumeras nästa dag eftersom de till skillnad från plastburkar kunde ställas direkt på en spisplatta och värmas. Detta sparade in användandet av en kastrull, men är i dessa mikrovågsugnstider knappast nödvändigt längre. Otaliga överblivna pannbiffar har serverats ur dessa under årens lopp, men de är fortfarande i mycket gott skick.

Muggar, mått & tratt.

Här är den tidigare omtalade muggen i mitten (jag uppskattar rymden till 0,5 liter) flankerad av en mindre (2 dl) mugg i mörkgrönt och ett mått på 3 dl med invändig gradering. Jag minns att den gröna muggens användningsområde var att servera den unge Karl-Erik måltidsdryck innan han blivit stor nog att kunna anförtros ett Duralex-glas. Därför hade jag länge vissa aversioner mot den vilket så här i backspegeln bara verkar dumt. Men jag minns ännu lyckan att få dricka sin mjölk eller i undantagsfall läskedryck ur ett glas istället för ur en plåtmugg. Framför dem ligger en tratt i de ursprungliga Kockums-färgerna vitt och blått. Mycket bättre än plasttrattar och används tämligen frekvent. 

Emaljerad hink med lock.

Den emaljerade hinken med lock i bilden ovan är om jag minns rätt "slaskhink i reserv" och det är antagligen därför som den är i så oförskämt gott skick. Jag vet inte om "reserv" betyder att den tjänsgjorde när ordinarie hink blev full, eller om den bara stod beredd om något skulle göra den ordinarie obrukbar. Tung och gedigen med perfekt passform på locket (så att oönskade dofter från innehållet hölls borta), men däremot är finishen på emaljen inte den bästa: Ojämnt applicerad och med rinningar på ett par ställen. Det skulle kunna betyda att den är någon sorts andrasortering och därför inköpts till lägre pris. Annars känns det som om två slaskhinkar var lite lyxigt, minst sagt.