The New Frontier - de luxe-upplagan.

Den här veckan tvingades jag stanna hemma från arbetet med förkylning onsdag & torsdag och utnyttjade den tiden till att sträckläsa Darwyn CookesThe New Frontier De Luxe Edition. Det var en läsupplevelse av rang! Jag är djupt imponerad av hur han här bygger upp sin historia runt den befintliga DC-mytologin med massor av referenser till halvt bortglömda hjältar och episoder. Tur att det finns internet så man kan kolla upp allt man inte känner igen!

Dessutom gott om annotationer och förklaringar, omslagsgalleri, arbetsmaterial i form av skisser och model sheets samt promotiongrejor. Utöver detta en sektion där Cooke berättar om sitt arbetssätt och sina inspirationskällor. Han framhåller där också alla de som hjälpt honom under projektets gång; framför allt färgläggaren Dave Stewart var tydligen väldigt viktig för slutresultatet. Som extramaterial finns en hel del om den tecknade filmen från 2008 och hela den serietidning som gavs ut till premiären.  Denna inkluderade bonusserier som alla återges här och varav den sista som handlar om hur Wonder Woman och Black Canary försöker tala förstånd med Hugh Hefner om feminism vid invigningen av Gotham Citys Playboy-klubb 1962 fick mig skratta så tårarna rann...

Det är verkligen ett skolexempel på hur en de luxe-version skall exekveras! En tegelsten om 520 (!) sidor vilket antagligen är anledningen till det alltför blygsamma formatet. Den borde ha varit i coffeetable-storlek som "Absolute"-versionen men då hade den nog blivit för svårhanterlig. Jag höll på att låta bli att köpa den på grund av det lite höga priset, men jag måste tillstå att den faktiskt var prisvärd med tanke på utförandet. Bara tråkigt att Darwyn Cooke ej längre hör till de levandes skara. Han hade säkert mycket bra ogjort.

(Sen är jag fruktansvärt mallig över att jag direkt förstod var blivande Gröna Lyktan Hal Jordan fått sitt kraftuttryck "Sufferin' Suzie!" ifrån. Men i originalet plägade det stavas "Susie"...)

Den kompletta Dick Van Dyke-boxen med lämplig bredvidläsning.

När Mary Tyler Moore gick ur tiden i onsdags fick det mig att börja minnas mina allra tidigaste upplevelser av televisionen på 60-talet, och vid sidan av nyheterna var nog The Dick Van Dyke Show (där hon hade den kvinnliga huvudrollen) det allra första "vuxen-program" som jag verkligen kommer ihåg. Det började sändas i SvT:s enda kanal i mars 1964 så det kan inte vara de första säsongerna som fastnat i minnet, men från 1966 och framåt tjatade jag på mina stackars föräldrar tills jag fick tillåtelse att stanna uppe lite längre för att se detta program. Jag begrep troligen väldigt lite av själva handlingen, men för någon i förskoleåldern räckte det med att se hur Dick Van Dyke själv snubblade runt och lyckades få sin långa och magerlagda lekamen att utföra de mest osannolika akrobatiknummer, ofta med ansiktet förvridet i diverse grimaser.

Det var inte förrän jag fick kabel-TV i början på 90-talet och då kunde se Dick Van Dyke Show i sin helhet från början till slut på Lifestyle-kanalen (varje vardag på eftermiddagen lagom när jag kommit hem från arbetet) som jag insåg hur bra den verkligen var. Inte nog med att den var banbrytande på så sätt att tittarna fick följa Rob Petrie (Van Dyke) både i hemmiljön och på arbetet (tidigare hade det bara vagt antytts att familjefäder i komediserier verkligen arbetade för familjens uppehälle), själva förutsättningen att han var huvudförfattare på det fiktiva underhållningsprogrammet The Alan Brady Show gav rika tillfällen till att skämta till det "bara för att". Dessutom tillförde hemmalivet med hustrun Laura (Moore) och sonen Richie (Larry Mathews) ytterligare tillfällen till komik då de mest vardagliga situationer tack vare seriens briljanta manusförfattare, anförda av Carl Reiner (som dessutom spelade den snarstuckne, oberäknelige och fåfänge Alan Brady av och till), kunde få helt oanade konsekvenser. 

Lagom till julen 2005 släpptes hela serien med en del extramaterial på DVD och jag såg till att köpa den som födelsedagspresent åt mig själv året därpå. Det är fem i stort sett helgjutna säsonger som bjuds, och jag slås gång på gång när jag ser dem av att fastän den på ytan kan tyckas statisk så sker det en viss utveckling av framför allt de kvinnliga rollerna. Det har skrivits spaltmetrar om hur Moore fick igenom att Laura skulle få ha på sig byxor ("capri-pants"), något som tidigare ansetts otänkbart för en kvinna i TV, men hon etablerade också snart att Laura hade en helt egen vilja och fastän hon hade avbrutit sin dans-karriär för att istället vara hemmafru på heltid knappast lät sig hunsas av sin man. Visserligen löses alla konflikter på ett för tiden tillfredställande och "snällt" sätt, men utan Dick Van Dyke Show hade knappast senare efterföljare som The Mary Tyler Moore Show, WKRP in Cincinatti, Taxi och Cheers sett dagens ljus. Och de tog ut svängarna på ett helt annat sätt! Originalet står sig dock fortfarande förvånansvärt väl i konkurrensen, troligen för att man hade vett att sluta när man stod på topp.

En flaska Strongbow cider med lämpligt glas.

Inget ont om vår svenska något sötare cider som kommer från Kopparberg och Åbro, men vill jag ha lite brittisk smak på söndagseftermiddagen är det en välsignelse att örikets bästsäljande cider, Strongbow från Hereford, finns att tillgå i 33-centilitersflaskor på Systembolaget. Till skillnad från den man får på fat när man sitter på puben i London är den en halv volymprocent starkare (5,0) men det blir den inte sämre av. Rejält torr är den också! Avnjutes helst riktigt kall i ett lagom stort highball-glas, gärna med jordnötter som tilltugg.

Strongbow introducerades på den brittiska marknaden av bryggeriet H.P. Bulmer 1962 och har varit en stapelvara i publivet sedan dess. Den är uppkallad efter Richard de Clare, andre Earlen av Pembroke som hade tillnamnet "Strongbow". Nyare forskning har avslöjat att detta troligen är en felöversättning från latinet på 1300-talet (mer än 100 år efter hans död) och att Earlen inte kallades så under sin levnad. Man skall aldrig kolla en bra historia! Numera är bryggeriet uppköpt av holländska Heineken och försöker stävja den svenska ciderns segertåg på de brittiska öarna med att släppa den ena "frukt & bär"-smaken konstigare och mer udda än den andra. Jag skulle helst se att man håller sig till de produkter man bevisligen begriper sig på, men det verkar vara en fåfäng önskan. Men så länge ursprungscidern är kvar i sortimentet är jag nöjd. (Fast ännu bättre vore om Old Rosie gick att få tag i mindre kvantiteter än 24 i taget.)

Sexkantig bordslampa i glas & teak.

En av anledningarna till att mitt vardagsrum är fyllt av skandinavisk 60-talsdesign är att jag för att spara på kapitalet när jag flyttade hemifrån till största delen inredde med ärvda och lånade ting istället för att köpa nytt. En lampa att ha i fönstret som sprider stämingsskapande ljus i lagom mängd ville jag förstås ha, och därav kom det sig att denna bordslampa (som aldrig riktigt funnit sin plats i föräldrahemmet) hamnade där.

Den har en minst sagt stram design med sexkantig skärm i ogenomskinligt vitt glas och en tillika sexkantig sockel i teak. Skärmen är 250mm hög och hela lampan mäter 315mm från bordsytan till toppen. Den känns tämligen gedigen och är på grund av att skärmen är gjord i ett stycke ganska tung. Tyvärr finns inga uppgifter om tillverkare eller ansvarig formgivare någonstans, utan den enda synliga texten är en minimal etikett på skärmen som har upplysningen "Made in Sweden" om någon till äventyrs skulle tro något annat.

Från början hade jag en 25W glödlampa i den, men numera har denna ersatts av modernare doningar och för tillfället sitter det en lysdiodlampa på 3W och en färgtemperatur på 6500K i den. Detta är möjligen lite för vitt för att passa som stämningsbelysning, och i framtiden blir det nog något som ligger närmare den traditionella glödlampans 2700K. I vilket fall som helst pryder den sin plats och bidrar till att hålla stilen i vardagsrummet!

Citruspress, klar att användas.

Istället för att knapra vitaminpiller och kosttillskott försöker jag att varje dag inmundiga ett glas färskpressad apelsinjuice till frukost. Det är definitivt godare och sätter också en liten guldkant på vardagen. Det är bara under den årstid då apelsinerna är torra, träiga och allmänt smaklösa som jag hemfaller åt den färdigpaketerade varianten. Den lilla mängd apelsiner det är frågan om tycker jag inte behöver en elektrifierad press (som dessutom kräver plats på köksbänken som jag inte förfogar över) utan jag har genom åren hållit mig till de helt manuella som drivs med handkraft. Då får man dessutom lite träning av höger handled och underarm dagligen...

För ett par år sedan tröttnade jag dock på att de juicepressar som var gjorda i plast åldrades med tiden och till sist började spricka när jag använde dem (fastän de alltid köptes begagnade på Myrorna var det irriterande) och med ojämna mellanrum måste bytas ut. Jag bestämde mig då för att investera i en rejäl press i rostfritt stål som borde hålla för omild behandling av motsträviga frukter. En sådan fanns på Clas Ohlson. Den har en stor presskon som räcker till mindre grapefrukter (men inte en pomelo) om behovet skulle vara påkallat. Med en diameter på 130mm står den stadigt under pressningen och glider inte iväg åt något håll oavsett hur mycket kraft man använder sig av. Kärlet rymmer tre deciliter så det går att pressa flera frukter innan det måste tömmas. Och så är den lättdiskad utan svåråtkomliga skrymslen.

Det är troligen den sista citruspressen jag köper om inte något oförutsett inträffar. Inget slitage syns fast den använts dagligen. Om man vill att juicen skall smaka ännu bättre kan man göra som jag, använda ett glas som stått i frysen och blivit riktigt kallt och ibland piffa up den med några stänk Angostura bitter. Jättegott!

Java Cooler

Man kan aldrig få för många variationer på long drinks, och denna skall enligt receptboken Drinkar från förr och nu härstamma från 1920-talet. Jag misstänker att det är ännu ett sätt att maskera den usla gin som serverades på lönnkrogarna i förbudstidens USA. Men om man blandar den med en gin av god kvalitet (till exempel Tanqueray) så blir resultatet förvånansvärt läskande.

4,5 cl gin
Saften av en halv limefrukt
3-5 stänk Angostura bitter
Club soda

Pressa limefrukten. Häll saften tillsammans med gin i ett kylt highballglas som är fyllt med stora isbitar. Tillsätt Angostura bitter och rör om. Fyll upp med Clubsoda och servera den genast garnerad med limeklyfta. En variation jag sett är att ersätta Club soda med Tonic water, men det låter som det för egen del blir lite väl mycket bittra smaker. Men pröva gärna!

Kopia av CWU-45P flight jacket från Rothco.

Under min och Tommys USA-resa i januari 2015 besökte vi M&I Surplus store i Pomona där jag inte kunde låta bli att utöka min garderob för den kalla årstiden med jackan i bilden ovan. Det är en kopia (tillverkad av Rothco) av den så kallade "CWU-45P" som som lanserades på 70-talet som standardjackan för de amerikanska flygstridskrafterna till uniformen man bar vid kyligare väderlek. Förkortningen "CWU" betyder för övrigt just "cold weather uniform". I original är den tillverkad av flamsäker nylon och kostar en rejäl slant, men då jag ej planerat att hamna i ett brinnande flygplan duger kopian som inte har denna finess åt mig. Den är ändå 100% vattenavstötande med ett foder i matelasserad polyester som gör den vindtät samt groteskt varm och gosig. Färgen är "sage green" som är lite roligare än den mörkblå (som ser ganska tråkig ut).

Etikett med alla viktiga uppgifter.

Andra finesser är en pennficka på vänster ärm och två rejäla vilfickor med lock som låses med kardborreband och därför inte blåser upp i första taget. Framtill finns också en namnskylt som även den hålls på plats med kardborrelåsning. Jag har emellertid trots mycket funderande ännu ej kommit på någon lämplig text som inte framstår som pinsamt löjlig, så än så länge är den tom. Till skillnad från äldre flygarjackor har ärmarna inga bälgar på ryggsidan eftersom dessa ej lirade ihop med säkerhetsutrustningen i de moderna flygplanen. Men det är ingen större förlust, tycker jag.  

Extra vänster innerficka.

Något som irriterade mig var dock att amerikanska försvaret i sin specifikation tydligen underlåtit att inkludera en innerficka på jackan. Mycket märkligt då en sådan enligt min mening är oumbärlig, men det kanske var en kostnadsfråga? Jag gick därför till min skräddare direkt vid hemkomsten från USA och instruerade honom om vad jag ville ha. Det var ingen match att ordna till, och som synes i bilden ser det ut som om fickan har funnits där hela tiden. Efter denna modifiering blev allt perfekt. Med tanke på hur lite en sådan här jacka kostar (om man köper den på rätt ställe) tycker jag att den är ett oömt och praktiskt alternativ att bära när det är riktigt kallt ute. Enda nackdelen är att nylonet blir "knastrigt" i kyla vilket kan reta de som är ovana vid ljudet till vansinne. Men ett annat användningsområde jag upptäckt är att den är klart överlägsen alla sorters filtar om man vill sitta och mysa i soffhörnet med en bra bok...

Philishave SC8130 i etui.

Fastän det snart är tio år sen jag gick över till våtrakning med hyvel har jag för den skull inte gjort mig av med min första elektriska rakapparat, utan den tronar fortfarande i sitt etui ovanpå badrumsskåpet. Det är en Philishave SC8130 som jag fick ärva av min far som hade skaffat en modernare och förment effektivare modell, men jag tillåter mig tvivla på att så verkligen var fallet. Introducerad 1966 var SC8130 en milstolpe för Philips rakapparater eftersom den var först i världen med de tre skärhuvudena i triangel som sedemera skulle bli företagets signatur och till och med registreras som dess varumärke ett drygt decennium senare, 1977. Jag tror att den anlände till familjen 1967 och antagligen med dåtida mått mätt kostade en halv förmögenhet, men vad gjorde man inte för att ligga i framkanten på den tekniska utveckligen? Om effektiviteten i rakningen verkligen ökade med 50% skall jag låta vara osagt, men visst går det fort att bli någorlunda välrakad jämfört med att använda sig av tvål, borste och hyvel.   

Philishave SC8130 i två vinklar.

Tittar man närmare på den är det första som slår en hur den kantiga och distinkta designen tvärtemot vad man skulle kunna tro är väldigt ergonomisk och användarvänlig. Rakapparaten ligger bekvämt i handen och är lagom tung och lätt att vinkla så man kommer åt överallt, även på halsen. Sidorna har ett skrovligt mönster gjutet i plasten som både är dekorativt och praktiskt eftersom risken att förlora greppet om den tack vare detta är minimal (även om man är fuktig om händerna). Konstruktionen känns gedigen, och som ett exempel på detta kan nämnas att hållaren för skärhuvudena är gjuten i lättmetall och att de hålls på plats med kraftiga fjädrar av hårnålstyp. Skärhuvudena passar bara i hållaren på ett sätt, vilket effektivt eliminerar alla former av glapp. Varje skärhuvud har sex knivar och systemet för självskärpning tycks fungera oklanderligt då inget av dem har behövt bytas ut. Rakapparaten manövreras med en strömbrytare på undersidan, och där hittar man också omkopplaren där man väljer om den skall anslutas till 220 volt eller 110 volt spänning. Effekten är 12 watt.

Trimsax på Philishave SC8130.

En bra finess på Philishave SC8130 var trimsaxen vars placering och funktion syns tydligt i bilden ovan. Idag har vi nog svårt att föreställa oss nyttan av denna, man om man betänker hur polisongmodet såg ut från mitten av 60-talet och framåt inser man snabbt att detta var något som användarna måsta ha uppfattat som en gudagåva. Istället för att stå och dutta med en manuell frisörsax (och kam) kunde man nu bara fälla ut rakapparatens trimsax och på några sekunder ansa till sina polisonger närhelst behovet var påkallat! Överhuvudtaget var nog Philishave SC8130 en mindre revolution av elrakningen vid lanseringen, och principerna som den etablerade gäller i mångt och mycket fortfarande 50 år senare. Det här exemplaret är för övrigt enligt märkskylten tillverkat i Storbritannien (och inte Nederländerna som man skulle kunna tro).   

Gentleman's Pride by Forever.

Ibland när huden i ansiktet är ovanligt torr eller man kanske farit fram lite ovarsamt med sin rakhyvel (inslitning av ett nytt blad till exempel) kan det vara skönt med en aftershave som är fri från alkohol men innehåller desto mer av läkande och uppmjukande ingridienser. Kosmetikföretaget Forever Living Products tillverkar en dylik som går under namnet Gentleman's Pride och som jag kan rekommendera utan några som helst förbehåll. I likhet med de flesta av företagets produkter är den bärande ingridiensen aloe vera, något som sägs vara nyttigt både för utvärtes och invärtes bruk.

Krämen (för en sådan måste det tack vare konsistensen sägas vara) är synnerligen skön att använda och får det knastrigaste skinn att bli mjukt och lent på nolltid. Verkan sitter i länge och så gör även diskreta men mycket behagliga doften som den är utrustad med. Här kan tilläggas att det på min arbetsplats finns en rekommendation om att begränsa nyttjandet av starka deodoranter, parfymer och rakvatten till ett minimum, så i det fallet är Gentleman's Pride en aftershave som man kan ha på sig utan att bryta mot reglerna. Den är dessutom väldigt dryg, en liten klick räcker för att man skall känna sig riktigt uppfräschad efter rakningen. Jag är fortfarande efter över ett år inne på min första flaska. Väl investerade pengar, alltså!   

Alla hjärtans dag har visserlgen kommit och gått men det hindrar inte att man man kan ägna en stund åt denna i mitt tycke riktigt bra romantiska komedi som inte följer det gängse mönstret med "pojke-möter-flicka" utan istället kan sägas vara en 90-talsversion av Richard Lesters banbrytande The Knack... and How to Get Itfrån 1965 men med en långt smartare kvinnlig huvudroll.

Den oemotståndliga Martha
Regi: Nick Hamm
Medv: Monica Potter, Joseph Fiennes, Rufus Sewell m fl.
Längd: 1tim 29min

Jag vill minnas att jag efter att ha sett Du har mail tyckte jag att det borde vara lag på att romantiska komedier inte fick överskrida 1 och 30 i längd. Det verkar som om Nick Hamm, regissören till Den oemoståndliga Marthaär inne på samma tankebanor eftersom hans film klockar in på 1:29, men vad som är ännu bättre är att det fungerar. Filmen handlar om hur Martha (Monica Potter) tröttnar på sitt liv i Minneapolis och tar ett lågprisflyg till London, där hon prcis som i en saga i rask takt träffar tre unga män som alla faller pladask för henne. Eftersom de tre också är bästa vänner utvecklar sig storyn till en synnerligen komplicerad farskarusell där allt kan hända (och gör det). Vännerna spelas av Joseph Fiennes (Laurence), Rufus Sewell (Frank) och Tom Hollander (Daniel), men även själva staden London spelar en stor roll i filmen.

Det är välgörande att Hamm törs förlita sig på att en rejäl story (av den sedemera välrenommérade Peter Morgan) håller långt, och avstår från nymodigheter typ chokladpuddingsex, änglar, bittra älskarinnor, e-post och internetuppkopplingar för att istället koncentrera sig på filmberättandet. Det är Fiennes rollfigur som fungerar som ciceron och för sin granne (spelad av Ray Winstone) i återblickar med en hoppande tidsaxel a la "Pulp Fiction" försöker förklara vad som hänt de tre senaste dagarna.Det visar sig vara ett utmärkt grepp för det håller uppe tempot och förhindrar att tittaren tappar intresset. Det ligger ganska nära till hands att jämföra filmen med bröderna Farrelys Den där Mary, men utan dennas överdrifter. Istället bjuds det på ironi och brittisk humor vilket ibland är skönt som motvikt till all den amerikanska smet vi normalt brukar matas med.

Möjligen har filmen tappat något av sin stuns under de år som förflutit sen premiären på svenska biografer i mars 1999, men då kan man ju istället se den som ett kul tidsdokument. Jag tycker den fortfarande är klart godkänd, även om lite mer bett i dialogen skulle ha gjort den ännu bättre.

Nyplanterad novemberkaktus.

När jag idag skulle vattna blommorna i Riddarhyttan noterade jag att en av de två större novemberkaktusarna hade tappat några blad som låg på golvet och skräpade. Då det ibland går att använda dessa som sticklingar plockade jag raskt upp dem och satte igång med att fylla en lagom stor kruka med jord (tur att det var plusgrader ute så det gick att gräva) och några korn NPK för att tillföra lite ytterligare näring. Där stack jag sen ned de avkastade bladen och fuktade sen jorden endast helt lätt för att den skulle stadga sig runt sticklingarna. Bladen innehåller i sig så mycket vatten att det är onödigt att vattna för ofta.

Nu återstår bara att vänta på att de rotar sig. Det brukar inte bli några knoppar de första åren, men novemberkaktusen gör ändå nytta då den är bra på att absorbera koldioxid ur luften och därför passar att ha stående i sovrummet. Sen tycker jag att den faktiskt pryder sin plats på fönsterbrädet också när den inte blommar. Till sommaren skall den få komma ut på balkongen eftersom den då måste stå svalt om det skall bli några knoppar till senhösten. Jag håller tummarna för att det skall gå vägen. 

Preacher #16, sidan 13.

I det som jag ibland kallar min samling av serieoriginal har jag några sidor som jag idag aldrig skulle ha råd att köpa - men värdestegring på serieoriginal är något som i alla fall jag själv har svårt att förutsäga. Och eftersom jag är helt ointresserad av dem som investeringsobjekt är den hursomhelst irrelevant. Däremot är jag mycket glad åt att jag hade sinnesnärvao nog att lägga beslag på sidan ovan av den sorgligt framlidne Steve Dillon från Preachernummer 16 i San Diego 1996. Då hade jag nätt och jämnt börjat konsumera själva serien, men så gott som omedelbart insett att det här var en läsupplevelse utöver det vanliga.

Som jag minns det var det en försvarlig bunt med sidor jag tittade igenom innan jag fastnade för den (tämligen våldsamma) som kan ses här. Den var då mycket färsk (det aktuella numret i butikerna var just vid denna tid #17) och betingade faktiskt ett pris på mindre än $100 - tro det den som vill. Både Dillon och seriens författare Garth Ennis gästade Comic-con detta år, så jag fick den som synes signerad av dem båda två. De var båda överens om att jag hittat en av seriens våldsammaste sekvenser och komplimerade mig för min goda smak. Dillon var för övrigt kraftigt försenad eftersom han försökt lära invånarna i de forna kolonierna hur vi dricker öl i Europa (tydligen med viss framgång av hans baksmälla att döma).

Jag tycker denna sida är ett utmärkt exempel på vilken strålande serieberättare Dillon var. Både Ennis och andra författare har vittnat om hur de bara behövde beskriva händelseförloppet för honom så tecknade han det på ett helt perfekt sätt vad gäller kameravinklar, hel-, halv-, och närbilder, ljus och skugga etc. Han gjorde det dessutom utan att vara det minsta "flashig" vilket får sägas vara ett mått på graden av hans geni. Här är det en av seriens huvudpersoner, Tulip O'Hare, som låter sina kunskaper om handeldvapen och deras användning komma väl till pass med smärtsamt resultat för de tadellösa bovar som är ute efter henne. Jag får med ojämna mellanrum förfrågningar om vad jag vill ha för att skiljas ifrån denna sida, men som var och en förstår är alla sådana vädjanden helt futila. Det här räknar jag som ett av mina finaste serieoriginal och det kommer att förbli i min ägo under överskådlig tid. Presumtiva köpare göre sig icke besvär.

Klicka på bilden för att se den i större format i mitt CAF-galleri.     

Rakborstar från Omega i Italien.

För ungefär tre månader sen utökade jag mitt sortiment av rakborstar med de tre i bilden ovan. De är alla tillverkade hos Omega i Bologna (huvudstad i regionen Emilia-Romagna i Italien), ett företag med anor sen 1931 som även har målarpenslar och färgrollers i sitt produktsortiment. Man vänder sig främst till proffs, men deras rakborstar har gott rykte som varande mycket prisvärda så de säljs numera också till den stora allmänheten som värderar bra rakborstar till en rimlig kostnad. De visade sig alla leva upp till hypen.

Till vänster ses den lilla Omega 11047 som även går under namnet "the Mixed Midget". Detta på grund av sin ringa storlek och borst av både grävling och vildsvin. Skaftet i gjuten plast är i minsta laget (höjd 32mm), men det är en eftergift för att trots en totalhöjd på endast 78mm låta borsten vara 46mm hög. Den går komfortabelt ner i min kromade mässingstub för rakborstar på resande fot. Om man bara lyckas få grepp om det lilla skaftet ger den lödder i sådana mängder att man skulle kunna tro att den är bra mycket större än så. Tycks också fungera utmärkt med hårt vatten.  

I mitten står det en Omega 10077. Det åttkantiga skaftet i svart och smaragdgrön plast ger ett bra grepp och tillsammans med en styv men ända mjuk borste av vildsvinshår gör det att det är lätt att vispa till ett bra lödder, oavsett om det är i en mugg eller direkt i ansiktet. Den är inte fullt en decimeter hög vilket känns alldeles lagom. En mycket bra allround-borste som passar till det mesta i tvålväg (och dessotum är vacker att se på)

Längst till höger ser vi den rejält tilltagna Omega 10049. Denna borste är en riktig bjässe med en totalhöjd på 128mm varav själva borsten av vildsvin utgör 65mm. Normalt sett brukar jag inte vara bekväm med en så stor borste, men 10049 är undantaget som bekräftar regeln. Bra stuns som passar min teknik mycket väl och ändå väldigt mjuk utan några som helst antydningar till rivighet. Det bästa med den är dock att den får den mest motsträviga tvål eller kräm att löddra på ett helt osannolikt sätt. Det märks att det här framför allt är en borste för riktiga barberare som inte har tid att stå och kladda med lödder i det oändliga. Att det är ett arbetsredskap för yrkesmän avslöjas också av det förment "billiga" utförandet av skaftet i vit plast - här är det funktionen som räknas, inte någon diffus statusskapande image. Detta avspeglas även i priset som inklusive frakt stannade precis på gränsen till £8. 10049 brukar omnämnas i uppräkningar över de mest prisvärda rakborstarna och jag skriver gärna under på detta!       

Jacka i pilotmodell, troligen med inspiration från den ikoniska G-1.

Då jag vanligen går efter almanackan istället för den aktuella väderleken när det gäller vad som finns längst fram i garderoben har det i och med månadsskiftet blivit dags att hänga undan denna skinnjacka. När vårsolen tittar fram är den alldeles för varm, så jag bär den normalt mellan mitten av november till början av mars, årets kallaste period. Den har varit i min ägo sen tidigt 90-tal då jag köpte den i bröderna Johanssons dåvarande butik, Skinngubben, i Köping. Priset var löjligt lågt (495:- om jag minns rätt), men så var den tyvärr inte svensktillverkad utan kom från Sydkorea, ett vid denna tid populärt land att tillveka skinnjackor i. Det var i skarven mellan 80- och 90-tal som svarta skinnjackor verkligen kom i ropet och marknaden översvämmades av diverse mer eller mindre smakfulla modeller som alla hade det gemensamt att de kom från sydostasiens fabriker.

Det var dock inte så vanligt med pilotmodeller, så när jag fick syn på denna blev det omedelbar affär. Tanken var att ha den som någon sorts "slängjacka" för att inte slita i onödan på mina kvalitetsjackor från Dalarna, men jag fann mig snart tillrätta i den eftersom ingen av mina andra jackor dög att ha på sig när det var riktigt kallt ute. Modellen är som sagt inspirerad av amerikanska försvarets jackor, och den som då ligger närmast till hands är den så kallade "G-1" som såg dagens ljus 1947 (men som naturligtvis hade liknande föregångare). Den modellen används främst av U.S. Navys flygstridskrafter, men även Amerikanska Marinkåren och Kustbevakningens flygande personal har jackan i sin garderob. Specifikationen för den jackan har naturligtvis ändrats några gånger under årens lopp, men den ser ännu idag ut som den jacka piloterna bar under Koreakriget. Min jacka skiljer sig från denna främst genom att den har "windflap" över dragkedjan och att ficklocken stängs med tryckknappar. Den har två vilfickor som inte finns på G-1, samt krage i fuskpäls. Men det har bytts till detta material på de moderna G-1:orna så där stämmer faktiskt utförandet. Den har också två innerfickor varav den ena kan stängas med blixtlås samt ventilationsöppningar i armhålorna. Jackan är tack och lov fri fran alla former av märken och gradbeteckningar vilket annars är tämligen vanligt förekommande på just dessa (mycket tack vare filmen Top Gun).

Skinnet visade sig vara riktigt bra getnappa, så när blixtlåset gav upp för vad som måste vara över 10 år sen kostade jag på mig att få ett nytt ditsatt av Sko och nyckelservice hos Coop Forum på Tunby (de lägger även upp byxor om man har behov av detta). Det gick loss på 300:- och var ju faktiskt rena vansinnet om jackans inköpspris skall vägas in. Men en ny G-1:a får man slanta upp mellean 3000:- & 4000:-  för (minst) om den skall vara något att ha, så det var inget svårt beslut. För fyra år sen var fodret i sådant skick så att också det tarvade ett utbyte, och det fixade min vanliga skräddare fort och elegant för 1.000:- jämnt. Då blev det även matelasserat i svart vilket är mer smutsokänsligt än det i beige som satt där i original. Och ÄNNU varmare.

För en tid sedan hade jag på mig jackan vid ett besök hos Skinnbolaget här i stan och passade då på att visa upp den för Pär Johansson som fortfarande säljer kvalitetsjackor till västmanlänningar och andra behövande (postorderverksamheten är tydligen omfattande). Han kom mycket väl ihåg modellen men kunde inte heller han åldersbestämma den bättre än "tidigt 90-tal". Dock var han imponerad av hur bra skinnet klarat sig under årens lopp. Jag upplyste honom om att det enda underhållet jag gör är infettning 1 till 2 gånger årligen med läderolja, och det tycks räcka. Han tyckte inte jackan förlorat något på foderbytet, snarare tvärtom, och om jag fortsatte sköta om den på samma sätt så trodde han att det inte fanns någon bortre gräns för hur gammal den kan bli. Även om det betyder att han får göra en affär mindre med mig...

Stekt korv i bröd med tillbehör.

Ibland skall det gå fort att få till något ätbart och andra gånger är man inte så motiverad att stå vid spisen och laga mat, men för den sakens skull vill jag inte göra avkall på kravet att min lunch eller vickning (jodå, det händer att jag blir sugen även sent på kvällen) skall vara välsmakande och mättande. Vid sådana tillfällen är korv med bröd en rätt som nästan lagar sig själv. Både korv och korvbröd går bra att frysa, så det finns nästan alltid tillgängligt hemmavid.

För att det skall bli så bra som möjligt måste ingridienserna väljas med omsorg (annars ligger katastrofen på lut) och ha bra kvalitet. Brödet skall vara Korvbrödsbagarns "normala" som har rätt konsistens och är neutralt i smaken. Vill man kan man så klart baka det själv, men jag tycker inte det är värt besväret att lägga tid på. Som korv vill jag ha en med hög kötthalt och gärna lite mustigare smak (fast inte för stor). Jag är svag för olika kabanoss-varianter, och tycker att den som finns i kyldisken hos Coopär en utmärkt kompromiss mellan smak, pris och tillgänglighet. Jag gör 3-4 grunda snitt på korven och steker den på låg värme i smör tills den är vackert brun runtom. Däremot brukar jag avstå från att värma på bröden i stekpannan, istället häller jag stekfettet i brödet strax före servering. Det är godare (men kanske farligt kaloririkt).

Hos min gode vän Ken i New York har jag lärt mig uppskatta att lägga surkål i mitt korvbröd, så den är självskriven som tillbehör (eller "condiment" som man säger i det landet). Jag favoriserar den som saluförs av Lidl och badar i vitvinslag. Mycket god! Jag vill ha en rejäl mängd (minst två matskedar) under korven och också lite ovanpå så ser det aptitligt ut. Jag avstår för det mesta från senap (men om det skall vara senap, skall det vara Slotts Gästabuds) och väljer en ketchup av god kvalitet utan alltför utpräglad sötma och med hög tomatkoncentration. Är man äventyrlig av sig så gör man den själv. Det behövs inga jättemängder ketchup till korven. -Men rostad lök då? undrar någon. Nja, även om jag anser att rostad lök är ett baslivsmedel så är jag faktiskt inte så förtjust i att ha den till korv med bröd. Däremot nyttjar jag gärna Bostongurka om det inte finns någon surkål att tillgå.

Kronan på verket är att ta några tag med pepparkvarnen över varje korv. Nymald svartpeppar är alltid att föredra (och mycket billigare än konstiga ketchupvarianter med just svartpeppar som smaksättare) och ger sting åt anrättningen. Ett lager-öl är gott till korv med bröd, varför inte Coppersmith's The Rooks Red Lager, lokalproducerat i Västerås? Annars är också isvatten mycket bra (och oslagbart billigt)! Den här bloggposten tog för övrigt nästan dubbel så lång tid att skriva som det brukar ta att fixa till maten...

Zelda & Ratte.

Det är många år sedan jag tyckte bokrean var en av årets stora händelser och jag stod och köade utanför Akademibokhandeln vid tolvslaget för att komma in och vara bland de första att snappa åt mig mina mödosamt utspionerade fynd. Internetbokhandeln med konstant lägre priser och den fysiska bokhandelns tillbakagång kombinerat med utrymmesbrist i de befintliga bokhyllorna här hemma har dämpat min entusiasm över den numera tynande tillställningen. Men jag brukar ändå pliktskydigast titta igenom delar av utbudet av gammal vana, och i år fanns det faktiskt två serieböcker som jag behövde:

Tredje samlingen av Lina Neidestams Zelda, Zelda vs. patriarkatet från 2013. Jag tror det var ungefär här Neidestam började byta stil från en tämligen spretig till en avsevärt mer slickad, uttalat inspirerad av Dan DeCarlo och Archie. Det gjorde Zelda trevligare att läsa och förstärkte också bettet i de situationer Neidestam lät henne råka ut för. Bokens innehåll är inte i kronologisk ordning utan samlat tematiskt i kapitelform. Det har både för- och nackdelar. Själv föredrar jag en komplett kronologi. Inbundet med hårda pärmar som tål att läsas och läsas om igen.

Den stora boken om Ratte (Magnus Knutsson& Ulf Jansson) gavs ut av förlaget Galago för bara två år sedan men går redan på rea. Här måste jag skam till sägandes erkänna att min plan redan från början var att vänta in detta, men jag var beredd på att hålla ut i ytterligare ett eller ett par år. Volymen innehåller samtliga tidigare utgivna album, de ensidor som publicerades i Aftonbladets söndagsbilaga, borttagna och omredigerade sidor samt ett imponerande index över de flesta kändisar från den tiden som Magnus och Ulf lät medverka i serien. De sistnämnda inslagen kommer från min gode vän Bror HellmansRatte-wiki. Även om reproduktionen inte kan mäta sig med den i originalalbumen är det praktiskt (inte minst för referensändamål) att ha allt samlat i en volym. Och två av sidorna i den kan jag ju studera på närmare håll om behov föreligger. 

Jan Guillou & Sven-Ingvars.

Även Myrorna hängde på bokrean och passade på att slumpa bort allehanda tryckta alster för att göra plats i hyllorna för nyinkommet. Det blir då löjligt billigt, så mot bättre vetande slog jag till på dessa:

Den senaste pocketupplagan av vad som enligt mitt förmenande är Jan Guillous klart mest underhållande roman: Det stora avslöjandet som kom ut för första gången 1974 och handlar om Guillous alter ego Erik Pontis äventyr i herrtidningsvärlden under slutet av 1960-talet då denna stod på sin absoluta topp, innehålls- och upplagemässigt. Jag äger redan pocketutgåvan från 1990 (signerad med dedikation), men herr Guillou har skrivit ett nytt förord till den här, och det vill jag gärna ha tillgängligt i mitt bibliotek. Kanske jag även läser om själva boken - det är den definitivt värd!

Sen Hans Wigstrands biografi över Sven-Ingvars med underrubriken "Spex, Dragspel & Rock 'n' Roll" som skrevs när bandet verkligen var inne i det som borde varit deras tredje storhetstid efter spelningen på Hultfredsfestivalen 1991, och publicerades 1995. Då bedömde jag den som "allför lättviktig" (jag var pretentiösare för tjugo år sedan) och avstod från köp, men 15:- kunde den ju faktiskt vara värd. Mycket i den vet jag redan, men det brukar alltid finnas något vädelöst vetande att snappa upp som gått mig förbi, och så är den trevligt och flyhänt berättad. Verkar inte heller som Wigstrand väjer för några av de mer obekväma episoderna i bandets historia och det ät ju positivt. Blir bra som semesterläsning.

Ovanligt mycket bokreafynd detta år alltså.

Snödroppe 13:e mars.

Jag hade räknat med att få se blommande snödroppe redan i februari detta år eftersom den visade sig redan i början av den månaden, men sen kom det inte bara ett utan två snöfall med tillhörande köldknäppar och den försvann under snötäcket. Men den fortsatte tydligen att växa och bilda knoppar i alla fall, så idag ser den ut som på bilden ovan. Det är hoppingivande att den nu blommar för fullt. Snart är det säkert vår på allavar! Det finns också några stycken som flyttat ut ur rabatten och växer i den än så länge bruna gräsmattan.

Gula krokus.

Även den gula krokusen har slagit ut. Jag ser inte till den blå någonstans, men den kan ju vara lite senare (eller redan uppäten av de glupska finkarna) än den gula. Jag får hålla span i rabatten ifall den behagar visa sig nästa vecka. Men för tillfället gläds jag åt den här i bilden ovan.

Bok i rätt sällskap.

Om jag någon gång investerar i en bok med recept på drinkar brukar de vara i litet format och av äldre årgång (det är i dessa man hittar de roliga och mer ursprungliga recepten), men då mitt lokala Coop Forum drog av ytterligare 30% på ett redan lågt reapris fann jag mig stående i kassan med Grogg, drinkar och cocktails av Per Morberg. Efter att under ett decennium vid sidan av skådespelarkarriären byggt upp ett mat- vin- och kokboksimperium bland annat genom att regelbundet synas i TV med programmet Vad blir det för mat? behöver han ingen närmare presentation, och hans välkända och lätt besserwissriga approach med förkärlek för det "äkta" med inslag av både högt och lågt känns här igen från tidigare litterära alster.

Boken innehåller hundratalet recept på alla möjliga drinkar, både välkända (som Morberg ibland inte kan låta bli att göra egna tolkningar av) och mer obskyra och halvt bortglömda som han av olika anledningar valt att här påminna om. Allt presenteras med ett överdådigt bildmaterial signerat Morbergs "hovfotograf" Martin Löf och lättfattliga instruktioner om hur man skall gå till väga ackompanjerat att små personliga betraktelser till varje recept. Just det sistnämnda är jag själv imponerad av då jag vet hur svårt det är att fatta sig kort... Morberg guidar i barterminologin med en självklar auktoritet och förklarar vad en bostonshaker är för något, varför man aldrig skall kompromissa med isen och hur man skiljer ett highballglas från ett margaritadito.

Vad gäller själva recepten är jag förvånansvärt ofta helt överens med Morberg om hur klassikerna skall blandas, och även de som tidigare var okända för mig verkar förtroendeingivande och lockar till egna försök. Däremot vill tiki-snobben i mig definitivt avråda från att använda sig av Amaretto i en Mai Tai. Där någonstans drar jag gränsen för vad som är acceptabelt i hemmabaren. Sen påstår Morberg att man kan blanda en Gimlet på vodka istället för gin, men det väljer jag att blunda för. Han skall istället ha en eloge för att han uppmanar läsaren att bortse från vad som anses "fint" och inmundiga det man själv föredrar, oavsett om det är en Bellini eller ett turkiskt peppar-shot. Likaså är den rejält tilltagna avdelningen för alkoholfria drinkar ett sympatiskt inslag i boken (och denna inleds förstås med alla tiders bästa i denna kategori; Shirley Temple).

I slutet finns det några recept på lämpliga tilltugg att servera med cocktails, men som Morberg själv uttrycker det: "Hur man än vänder på det här med tilltugg till drinkarna, det går inte att slå saltade potatischips av god kvalitet." En bok att hämta inspiration och idéer ur till både cocktailpartyn och balkongmys!

Ubbe Heed bakom basen och Nisse i klassisk rock 'n' roll-pose. (Foto©Tobias Lindbäck)

Igår, fredag, gästade Nisse Hellberg med band stadens konserthus och sedan en längre tid tillbaka var det planerat att jag, Tommy och Tobias skulle bevista detta evenemang. Anledningen till att Nisse åkt ut på en landsomfattande turné är att han i november förra året släppte en ny soloplatta, Vägen västerut, och naturligtvis vill presentera låtmaterialet på denna från scenen och då gärna lite mindre sådana. Det var alltså inte frågan om själva konsertsalen, utan den mindre så kallade klubbscenen i konserthusfoajén. Men är man av medellängd behöver inte detta vara någon nackdel, man ser (och hör) bra ändå. Skivan har utannonserats som Nisses första country-album, och visst låter det country om det (med en ibland lätt halsbrytande blandning av stilar) och Nisse lyckas för det mesta anamma genrens berättande texter fast på svenska. Faktiskt mycket svårare då det som är mer än lovligt fånigt på utrikiska är lättare att fördra än när man verkligen förstår nyanserna i språket (skånska). 

Tillsammans med övriga bandmedlemmar, Janne Lindén, Ubbe Heed och Marcus Källström, levererades det ungefär 100 minuter hårdsvängande musik som så klart hade tonvikten på det nya albumet, men också bjöd på nedslag både i hans tidigare solokarriär och Wilmer X repertoar. Då jag gjort ett allvarligt försök att lyssna in de nya låtarna förvånades jag lite grann av att de blev så mycket bättre än när de framförs på skivan, då låter en del av dem lite bleka men det var som bortblåst live. Jag ändrar dock inte min åsikt att plattans bästa låt är den lätt Mavericks-anstrukna "Träden växer till himlen" men också "Leva ett vildare liv" och "Där moget folk sitter och minns" håller samma höga klass. I övrigt bör "Kul att ses tack och adjö" från En tiger i tanken framhållas som den största överraskningen där herrar Heed och Källström fick utlopp för sina talanger på ståbas respektive virveltrumma och hi-hat. Från samma platta hämtades sista extranumret "Håller min dörr på glänt" som är ett mycket säkert kort i dessa sammanhang.

På det hela taget ett utmärkt framträdande av en rutinerad artist som vet hur man ger publiken det de vill ha men ända erbjuder lite tuggmotstånd. Country-kostymen klär honom så för min del får han behålla den på så länge han vill! Bra ljud var det också (nog så viktigt)!

Gul krokus i eftermiddagssol.

Det var som jag anade: Krokusen behövde ännu en vecka för att titta upp ur jorden i den omfattning husägaren har rätt att förvänta sig. Ytterligare ett bestånd var idag synligt, lite närmare gräsmattan men fortfarande i rabatten. Än så länge är alla kronblad intakta. Kanske de får vara ifred i år?

Blå krokus.

För att upptäcke klustret av blå krokus hade jag bara behövt flytta mig runt knuten, för de växer i år endast i rabatten vid den västra gaveln. Men där ser de å andra sidan ut att trivas desto bättre! Riktigt många var de! En annan blå växt som börjat visa livstecken och ett par mindre blommor är den blå Scillan, men den är inte något att visa upp än, tycker jag. Nu är det inte långt kvar till det kommer att synas blåsippor i rabatten, men det får jag återkomma till.