Efter några års uppehåll hade jag och Anna-Lena lyckats passa ihop våra kalendrar under juli så att det skulle vara möjligt för mig att hälsa på hos släkten i det sydligaste av Sveriges landskap några dagar sista veckan i juli. Onsdagen den 26:e startade jag redan vid sjutiden på morgonen och körde via Köping och Kungsör söderut (eftersom Kvicksundsbron var avstängd för reparationer). Jag tog en kort rast på OK i Linköping och fällde ner taket, lämnade E4:an i Mjölby där jag åt en lättare lunch på Burger King och fortsatte sen på trevligare vägar via Tranås, Eksjö och Växjö och vidare förbi Hässleholm tills jag vid tretiden på eftermiddagen nådde Höör.

Jag hade precis som tidigare bokat in mig på Granliden i Ludvigsborg och där kunde jag efter viss möda med att påkalla värdshusvärdens uppmärksamhet flytta in i ett rum på första våningen med fönster mot den numera ganska imponerande trädgården på baksidan. Rummet hade också badrum med dusch så nu är det slut med separat dusch i korridoren. När detta var avklarat körde jag tillbaka till Höör och Sätofta där jag efter att ha kört fel en gång hittade fram till Anna-Lenas hus och blev välkomnad med kramkalas och fika. Medan detta dukades fram anlände den yngre generationen i form av Johan hem, och utan att förlora någon tid rullade han ut sin MG ZT 190 ur garaget så att jag skulle få en demonstration.

Johans MG ZT.

Vagnen är helt genomgången och har snudd på varit isärtagen i sina beståndsdelar. Med tanke på att den är från 2005 så är skicket sagolikt. Externt är det inte så mycket modifierat, men sänkningen tillsammans med de nya fälgarna skapar vad jag skulle vilja kalla för ett "Fast & Furious"-stuk som gör den väsensskild från originalet. Johan har ännu inte bestämt sig för var han skall placera den främre nummerskylten. 

Johan visar motorutrymmet.

Däremot har han på insidan ersatt de träimitiationer man av kostnadsskäl använde på de sista årsmodellerna med äkta vara från en tidigare vagn, och installerat backkamera från en BMW. Enligt Johan finns det mycket som passar mellan märkena om man bara vet hur det skall kopplas och anslutas. Under huven har han på den 24-ventilers V6-motorn (beteckning KV6) bytt det trasiga insuget. Den intrikata konstruktionen gör det ganska felbenäget, men det finns åtgärder som kan vidtas för att undvika detta och dessa är naturligtvis gjorda på Johans bil (det har med oljedimma och vevhusventilation att göra). Jag kan intyga att ljudet när V6:an startades upp var väldigt trevligt. Enligt ägaren skall det vara en underbar långfärdsvagn, vilket bevisades på den resa till Rover/MG-träffen i Longbridge som företogs tidigare i år.

Under tiden detta pågick hade Anna-Lena varit fullt upptagen med grillen:

Anna-Lena vid grillen.

Hon hade tidigare under dagen ugnsstekt en lagom stor filébit som skivats och nu var tänkt skulle grillas lätt i stekpanna. När detta fått fin färg värmde Anna-Lena pitabröd och sen severades alltihopa tillsammans med en sallad, tzatziki och ugnsrostad potatis ganska exakt halv åtta. Allt smakade förstås mycket bra. Det märktes att jag inte hade ätit något sen lunchen i Mjölby, så det blev inte mycket rester kvar. Eftersom det skulle fnuttas runt på Österlen hela nästa dag blev det inte alltför sent, och klockan 11 var jag tillbaka vid Granliden där jag till min stora förtret tvingades parkera under träd. Det var antagligen fullbelagt. 

Här är en video som Johan gjort om resan till England och Longbridge. Det verkar ha varit en riktig höjdare:

Frukost på Granliden serveras fortfarande med början klockan 8, och där var det mesta sig likt i utbudet. Ingen större trängsel var det heller. Värdshusvärden Tommy tittade in i matsalen och uttryckte stor glädje över att jag bodde hos dem igen. När jag var någorlunda mätt och belåten lastade jag in vad jag skulle behöva under dagens utfärd och körde bort till Sätofta. Anna-Lena var så gott som klar och hade flera förslag på vad vi skulle kunna ha för oss i landskapets sydöstra hörn, så det var bara att packa in oss i Barchettan och dra iväg. Vi hoppade över Svenska Ord-museet i Tomelilla denna gång och körde vidare mot Borrby där det finns ett kombinerat kafé, B&B och antikhandel med vidhängande trädgård som heter Blå huset och som jag länge velat besöka. 

Blå huset i Borrby.

Här har Anders Öhman och hans hustru förvekligat en dröm: alla sina intressen under ett tak. Tidigare drev hon antikhandel i centrala Malmö, men nu är den utlokaliserad till Österlen. Jag har länga följt Öhmans skriverier om mat på hans blogg, för övrigt den enda matblogg jag har läst kontinuerligt utan att tröttna. Parkering i Borrby var inget problem, avstånden är korta så jag kunde undvika träd (som var rikligt förekommande på Blå husets egen kundparkering) och vi inledda med att ta en titt på utbudet i butiken. Fina grejor, men inget som vi behövde. Utom en mindre handväska i tyg som reades ut för 10:- och passade bra som ersättning för en likadan som Anna-Lena köpt här tidigare men nu börjat visa tecken på förslitning.

Vi gick en tur genom trädgården som var imponerande stor och med många blommor och buskar, dammar och mindre vattenfall. Det fanns också ett "fyndskjul" med lite mer råbarkade antikviteter till ganska låga priser. Efter detta kändes det som en lätt lunch borde vara på sin plats, så vi tog en titt på vad som fanns att tillgå. Räkmackorna var slut, men det lovade Öhman råda bot på omedelbart. Jag bestämde mig för att testa den unika Borrbymackan (smör, herrgårdsost, spegeskinka, dijonsenap, äpple) som komponerats här och till detta äppelmust av lokal tillverkning. Vi fick ett bra bord på verandan, men dynorna var lite fuktiga vilket inte visade sig förrän efter att man suttit en stund. Men så går det när man väljer att ignorerar kafévärdens varningar.

Anna-Lena på Blå husets veranda.

När Öhman levererade Anna-Lenas räkmacka hade han tid att byta några ord om sin matblogg och verkade genuint glad när jag kommenterade hans pastasås med isterband vilken jag lagat med utmärkt resultat. Borrbymackan var för övrigt inte dum. Undrar om det går att få tag i spickeskinka i Mälardalen? Annars borde prosciutto eller serranoskinka också fungera. Jag skall hursomhelst göra ett försök att återskapa den.

Nu lämnade vi Blå huset för denna gång, för att istället se om det skulle vara lämpligt att doppa fötterna i havet. Anna-Lena hade hört talas om något som hette Kyls strandbad (egentligen en del av Borrby strand) så vi körde i riktning mot detta. Efter att ha parkerat på en nästan tom gräsmatta i gick vi genom ett skogsparti på en stig som vidgade sig till en glänta där stranden började. Väldigt långsträckt med fin sand men inte särskilt mycket folk som var där. Kanske hade de gått hem för att äta lunch?

Till vänster vy söderut, till höger norrut.

Vi befriade oss från strumpor och skor för att känna på temperaturen, men den var inte tillräckligt hög för att övertyga oss om att vi skulle bada. Men solen sken och det var skönt att sträcka på benen efter allt bilåkande.

Den typiske turisten?

Våra teorier om att badarna varit på lunch verkade stämma, för på vägen tillbaka till Barchettan mötte vi flera större sällskap som bar på diverse tillbehör för strandliv. Själva fortsatte vi kustvägen norrut och kunde under större delen av färden se havet till höger. I Brantevik svängde vi av och stannade så lång tid som det tog att gå på toalleten i gästhamnen och fotografera den dubbelparkerade Barchettan med havsutsikten i bakgrunden.

Barchetta i Brantevik.

Vi lämnade Brantevik och körde vidare genom Simrishamn för att sen ta åt vänster inåt landet. Anna-Lena visste nämligen att i Rörum fanns en retrobutik och antikhandel som borde svara upp mot våra höga krav. Den heter Rörums Retro och är inhyst i två rum i ett vitkalkat hus som ligger på adressen Rörums byaväg 58. Här var det smockfullt med bra grejor så det gällde att lägga band på köplusten. I butiken satt Jessica som jag och Anna-Lena hade en längre diskussion med om porslin och annat nödvändigt. Lite lustigt var det att när hon skulle se efter på Internet hur Gustavsberg Akademi såg ut var min köttfärslimpa bland det första som dök upp på hennes sökning...

Jessica med spetsfat "Blå båge".

Det var alldeles omöjligt att motstå ett eldfast spetsfat i dekoren "Blå båge" av Bibi Breger men jag har skrivit närmare om detta här. Det var inte billigt, men skicket var mycket bra och det tar inte så mycket plats. Frågan är vad som det är tänkt skall lagas till i det? En gratäng i miniformat? När Jessica fick höra att vi ämnade oss till Kivik för att köpa äppelmust tipsade hon oss om att det i Rörum fanns en prisbelönt tillverkning av äppelmust och den låg bara någon kilometer bort. Firman heter Rörumsro Frukt & Must men gårdsförsäljningen hade stängt klockan fyra. Attans också! Men som tur är verkade de tro på människornas ärlighet för man hade ett ställ med flaskor vid infarten där man kunde lämna pengar i en låda (eller swischa) och där fanns det en flaska kvar. Den lade jag beslag på. Sen körde vi vidare mot Kivik.

Kiviks musteri.

Klockan fem körde vi in på parkeringen vid Kiviks musteri. Tyvärr stängde restaurangen i Äpplets hus just på detta klockslag så vi gick istället till fabriksförsäljningen där jag inhandlade tio liter av årets äppelmust för mindre än 20:-/styck. Nu behövde vi verkligen något ätbart för att inte blodsockerhalten skulle nå oroväckande låga nivåer, så vi körde mot Hamnplan där inte bara Buhres fiskrestaurang ligger, utan även några andra näringsstllen av varierande kvalitet. När man är här i krokarna måste man dock först avlägga besök för att hälsa på landsändens store son och folklivsskildrare: 

Piraten-stayn i Kivik.

Naturligtvis är det Fritiof Nilsson Piraten som jag menar, och han står staty inte långt från hamnen. Färdas man i dessa trakter är mycket svårt att inte ha hans mustiga berättelser i bakhuvudet (helst i uppläsning av Ernst-Hugo Järegård) så en avstickare till hans staty är ett måste.

När detta klarats av inhandlade vi kebab-varianter i det närbelägna gatuköket och slog oss ned vid ett picknickbord vid vattenbrynet och satte i oss dessa. Mycket gott (men så var vi rejält hungriga också)! Nu tyckte vi det kunde vara dags att vända hemåt efter en rätt späckad dag. Men fem minuters bilfärd från Kivik bara måste man ju stanna vid Brösarps backar.

Brösarps backar.

Rastplats vid Brösarps backar.

Visserligen skall de norra (och något mer svårnådda) backarna vara högre, men de södra räcker åt mig. Tillgängligheten är god tack vare rastplatsen som är listigt placerad invid Riksväg 9 som går genom backarna. Nu började jag känna av jetlagen, så jag protesterade inte särskilt mycket när Anna-Lena ville ta över ratten. Dessutom såg det ut som det var regn på gång, så jag fällde upp taket. Ett klokt beslut visade det sig. På grund av anledningar som jag inte går närmare in på här tog vi en mindre omväg och tittade på prästgården i Fränninge utanför Vollsjö.

På väg mot Hörby efter regnet.

Vi stannade också i Hörby för Anna-Lena ville att jag skulle se den fullständigt groteska muralmålningen i Hörbys kommunhus av den excentriske konstnären Johan Falkman som blev mycket omtalad 2012-2013 och var början till slutet för det moderata kommunalrådet Lars Ahlkvists politiska karriär. Den kan ses genom fönstren på byggnaden och liknar inget annat jag sett tidigare. En blandning av expressionism och mexikansk väggmålningstradition. Jösses!

Sen återstod inte mycket mer än att släppa av Anna-Lena i Sätofta och återvända till Granliden där parkeringssituationen var avsevärt förbättrad jämfört med gårdagen.

Höörs Gästgifwaregård.

När jag i vanlig ordning avslutat frukosten på Granliden vid halv nio-tiden var det dags att betala min räkning, ta min färdigpackade väska lasta in den Barchettan och köra mot Höörs centrum. Anna-Lena hade övertygat mig om att jag borde bo en natt på Höörs Gästgifwaregård som hade ny ägare och tydligen nyligen renoverats till något som måste vara fyrstjärning status på rummen. Fastän det fortfarande var tidigt på förmiddagen var mitt rum färdigt för inflyttning, så efter att ha fått min nyckel, lämpat in väskan och konstaterat att här skulle jag trivas, gick jag ut för att vänta på Anna-Lena som skulle möta mig här för att sen gå till Höörs järnvägsstation där vi ämnade ta ett tåg till Malmö. 

Storgatan och Nya torg i Höör.

Anna-Lena dök prompt upp på avtalad tid (hon hade cyklat från Sätofta) och vi gick tillsammans längs Storgatan till det som hette Nya torg. På vägen pekade hon ut viktigare landmärken som Coop Höör, Moster Fridas Ost & Delikatesser, Systembolaget, Erikshjälpen (tyvärr inte öppet) samt Pizzeria & Restaurang Höör. Från Nya torg till järnvägsstationen var det inte låmgt, så det fanns gott om tid att köpa biljett till Malmö och sen kliva på tåget som stod inne på stationen. Det var sen tidigare bestämt att vi skulle kliva av vid den nya hållplatsen som ligger i det som kallas Triangeln. Dels ville Anna-Lena visa upp den och dels skulle det vara närmare våra respektive destinationer. Jag ämnade hälsa på min gode vän Germund och Anna-Lena tänkte avlägga visit hos mellandottern Fanny som skulle vara hemma i nya lägenheten vid Folkets Park. 

Södra Förstadsgatan och skulpturen Arbetets ära.

Vi gick via Södra Förstadsgatan och eftersom där finns en filial av Myrstackarna måste vi naturligtvis ta en titt på utbudet. Det fick till resultatat att Anne-Lena investerade i en bärkasse och jag hittade en skål i klart glas med raka kanter, lämplig för bitsocker. Jag såg också en trevlig ishink men kunde inte bestämma mig för om den var nödvändig eller ej. Vi fortsatte till Möllevångstorget där jag fick se monumentet Arbetets ära av Axel Ebbe, uppfört 1931, samt flera legendariska restauranger. Vid S:t Knuts torg ringde jag på porttelefonen och blev insläppt av Germund. När hon förvissat sig om att jag skulle bli omhändertagen lämnade Anna-Lena mig och gick söderut mot dotterns residens.

Germund var hemma och var pappaledig med två minderåriga barn (dotter som skall börja skolan till hösten och en son som troligen skall börja på dagis vad det lider) och två hundar vars ålder jag ej känner till. Trots detta upptagna tillstånd blev jag varmt välkomnad och sen ägnade vi ett par timmar åt allmänt serieprat och skvaller om branschen samt Germunds imponerande samling av serieoriginal. När vi hadekommit så långt började dottern visa tecken på otålighet med allt gubbsnack och jag ringde Anna-Lena för att höra om hon kände sig mogen för en fika på stan? Det gjorde hon, och strax därpå mötte vi henne nere på gatan för att sen ta oss vidare till något lämpligt näringsställe.

Anna-Lena & Germund med familj utanför Café Element.

Vårt förstahandsval, Café Element, visade sig ha stängt. Det var ju tråkigt. En tid av ovisshet inträdde medan vi flanerade i östlig riktning genom Rörsjöstadens allé (för övrigt Anna-Lenas gamla hemtrakter sen tiden på Kornettsgatan), men sen erinrade sig Germund att det runt Davidshallstorg fanns ett bra utbud av fik som även barnen troligen skulle gilla (kinkigt på den fronten). Vi bestämde oss för det som gick under namnet Lite off coffeshop och då borden till detta befann sig på själva torget medan fiket låg på andra sidan gatan måste någon passa hundarna medan resten gick in och beställde. Detta föll på Anna-Lenas lott. Tyvärr blev hundarna väldigt otåliga när hussa försvann ur sikte så till sist måste Anna-Lena gå fram till dörröppningen med dem för att de skulle lugna ner sig.

Fikapaus, Davidshallstorg.

Nåväl, allt ordnade sig till det bästa så även Anna-Lena kunde till sist få beställa det hon ville ha. Vi gjorde oss ingen brådska, allrahelst som solen sken och barnen sysselsatte sig med insamling av glassplitter från torget som de sedan mycket ordentligt förpassade till närmsta papperskorg. Allt smakade för övrigt utmärkt. När vi till sist bröt upp och gick därifrån passerade vi en ensam torghandlare som kunde det här med marknadsföring.

Torghandel, Davidshallstorg.

Det blev både körsbär, jordgubbar och björnbär i lagom stora kvantiteter. Och varför inte? Det bör ju vara avsevärt nyttigare än godis. Här skiljdes sen våra vägar. Germund skulle tillbaka till sitt och Anna-Lena och jag såg till att klara av en del shopping. Bland annat gick jag tillbaka till Myrstackarna och köpte ishinken. Skall man ha en ishink skall den så klart vara 8-kantig. Vi besökte även den nyöppnade Emmaus-filialen där jag övertygade Anna-Lena om nödvändigheten att äga en 6-koppars moka-bryggare (jag hade tidigare under min vistelse instruerat henne i det korrekta handhavandet av dylika) i rostfritt för endast 25:-. Sen skulle Anna-Lena köpa klänningar men då väntade jag utanför på gatan.

Hem till Höör skulle vi åka från Malmö centralstation och på vägen dit är det svårt att undvika det legendariska Hotell Savoy där både Sten Broman och Fritiof Nilsson Piraten hade stambord i restaurangen.

Savoy Grill med bar.

Vi måste naturligtvis ha en vätskekotroll före hemresan så vi klev in på Savoy Grill (som trots att man i reklamen påstår att man gjort en nystart självklart anknyter till det "gamla Savoy") och satte oss ned i den glest befolkade baren. Anna-Lena beställde en öl och en skål jordnötter medan jag förgäves försökte få bartendern att förstå hur man blandar en Gin Rickey. Det blev en Gin & Tonic istället. Gud så banalt! Där sjönk etablissemanget i min aktning. Efter denna välbehövliga paus drog vi vidare mot den helt ombyggda järnvägsstationen, löste biljetter till Höör och företog en händelselös resa dit.

Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle inta vår middag i gästgifweriets nyetablerade engelska pub, så vi förflyttade oss tillbaka dit samma väg som vi gjort på förmidddagen (fast i omvänd riktning). I puben var det långt ifrån fullsatt fast det var fredag, så vi fick ett fönsterbord för två längst in i lokalen.

Gästgifweriets engelska pub.

Efter att ha beställt (öl till Anna-Lena, cider åt mig) valde vi att ta husets hamburgare som middagsmat (fish & chips är inte min favoriträtt) och satte oss ned för att summera dagens intryck och inköp. Vi var överens om att det hade varit mycket lyckat och opretentiöst, speciellt som vädret visat sig från sin bästa sida. Hamburgarna kom på bordet och var inte större än att jag kunde äta den utan att använda mig av kniv och gaffel. Ytteligare ett plus. På det hela taget tyckte vi att den engelska puben var ett bättre sätt att utnyttja två av anläggningens tidigare konferensrum. Utrymmen verkade ändå finnas i överflöd. Dessutom var det för egen del oerhört bekvämt att kunna gå från puben till rummet på mindre än en minut, inomhus. Sen var det dags för Anna-Lena att tänka på hemfärden, så vi tog farväl för denna gång med en förhoppning att det inte skulle dröja alltför länge innan vi sågs igen.

Morgonen därpå vaknade jag i god tid för frukost (som började serveras 7.30 på helgmorgnar) och hade duschat, rakat mig och packat ihop mina pinaler innan dess. Frukosten levde upp till hypen så jag försåg mig ordentligt eftersom det skulle dröja ett tag tills jag skulle stanna för lunch. Jag lyckades också låsa mig ute från rummet, och fastän det inte gick att programmera nya nycklar på grund av datorhaveri följde damen i receptionen med mig tillbaka och släppte in mig. Själva hemresan gick längs samma rutt som jag kommit, solen sken och taket kunde vara nere hela vägen. Jag stannade ånyo för lunch på BK i Mjölby (längre köer en lördag) och var tillbaka i Västerås vid femtiden på eftermiiddagen. Det hade varit några intensiva dagar så nu såg jag fram emot att göra så lite så möjligt den sista semesterveckan. 

Simoniz GT i klassisk plåtdunk.

Sen mer än tjugo år tillbaka vaxar jag aldrig mina bilar själv utan överlåter detta till expertisen, men på den tiden (80- och tidigt 90-tal) som jag själv stod och gnodde på lacken och fick kramp i händer och armar var det bara ett vax som gällde - Simoniz GT. Anledningarna till detta var flera. Det var för den tiden (och även med nutida mått mätt) oerhört lättpolerat. Man behövde inte gnugga mycket för att det skulle bli blankt. Detta medförde också att till skillnad från konventionella bilvax som måste strykas ut på en begränsad yta och sen poleras omedelbart för att inte lämna spår efter sig kunde man med Simoniz GT stryka på hela bilen i ett moment. Detta påpekades mycket riktigt på behållarens baksida. Liksom det faktum att det med detta vax var möjligt att vaxa i skarpt solljus, omöjligt i forna tider utan att vaxet "brände fast" och blev omöjligt att få bort.

En annan fördel var att vaxel också innehöll en "kleener" som även om den inte gjorde traditionell avfettning överflödig hjälpte till att få bort förargliga fläckar av asfalt och annat klet som hamnat på lacken. Det var bara att gnida lite extra hårt så försvann fläcken som i ett trollslag. Antagligen var det denna ingridiens som bidrog till vaxets behagliga doft... När putstrasan blev fylld av vaxdamm var det bara att skaka ur den och den blev nästan som ny. Alltså gick behovet av trasor ner till hälften.

Simoniz GT - baksidan.

Vaxet fanns både i denna flytande form och i burk, men då i en fastare konsistens. Jag tyckte att det flytande vaxet var drygare och räckte längre än det i burken. Och så var ju den lilla plåtdunken så mycket snyggare och låg bra i vänsterhanden medan arbetet med vaxningen pågick.

Eftersom jag upphörde med att vaxa själv på 90-talet har jag ingen riktig koll på när Simoniz GT utgick ur sortimentet, men jag kommer ihåg att det under de sista åren levererades i en simpel plastflaska istället för plåtförpackningen och det var ju en trist utveckling. Numera är det något som heter Carnauba Liquid Wax som gäller om man vill ha ett flytande bilvax från Simoniz. Huruvida det lever upp till föregångarens rykte har jag dock ingen aning om.    

Förra året blev det inget besök från min sida på Dalarnas Automobilklubbs marknad som alltid äger rum första helgen i september på Lugnets skidstadion i Falun eftersom vädret inte var gynnsamt. I år var det dock uppehåll och halvklart med en lufttemperatur som gjord för några timmars utomhusaktivitet, så strax efter klockan nio var vi parkerade (parkeringsavgiften är fortfarande modesta 20 kronor) och kunde börja skruttinera finbilsparkeringen som ju är det stora dragplåstret för egen del. Visserligen är marknadsdelen också trevlig, men risken att hitta något oundgängligt är numera ej så stor.

Vi valde att inleda med den del av parkeringen som ligger närmast entrén, men redan innan vi kommit så långt stötte vi på detta:

1952 Mercury Custom med husvagn.

En smakfullt customiserad Mercury från 1952 med tillhörande husvagn. I sanning ett propert ekipage som visar att det går att campa med stil.

Ännu en Mercury-custom, några år nyare. Tänk vilken skillnad fälgar och däck kan göra!

1935 Chevrolet lastbil & 1938 Ford Tudor i softrod-utförande.

1950 De Soto DeLuxe och 1966 Opel Rekord Coupé.

1956 Ford Crown Victoria Skyliner & 1960 Ford Thunderbird. Till höger1959 Saab 93 B de luxe & 1962 VW 1500 Karmann Ghia typ 34.

1932 Ford 5-window coupe hot rod. På denna refug brukar det alltid stå någon sorts hot rod.

Två vita 1959 Pontiac Bonneville Convertible ser man inte varje dag.

Ur denna vinkel framgår släktskapet mellan de Pininfarina-designade 1963 Austin A55 Cambridge Mk II och 1969 Peugeot 404 sedan mycket tydligt.

Ombyggd 1957 Jaguar XK140.

Leif Gustavsson i Gysinge har förvandlat ett skogsvrak till vad jag skulle vilja kalla "hot rod på engelska". En Jaguar XK140 från 1957 har fått ny drivlina och andra vitala delar från ett exemplar av märkets sportsedan XJR från 1999. Ett mycket imponerande bygge som tål att skärskådas i detalj.

Detta var bara en bråkdel av allt vi såg så i vanlig ordning återkommer jag med ytterligare en postning om denna tillställning.

I vanlig ordning intogs en välsmakande lunch från buffén i idrottshallens restaurang. Ett välkommet avbrott i marknadsflanerandet med möjlighet att sitta ner och summera intrycken så här långt. Detta ägnades det nästan en timma åt, men sen ställde vi ifrån oss lunchbrickorna i därför avsedd anordning och återupptog aktiviteterna.

Kontrasternas parkering: 1958 Austin A35 och 1949 Chrysler Windsor Coupe.

I vänster bild 1964 Alfa Romeo Spider Veloce och till höger 1957 Opel Rekord och 1960 Ford Zephyr. 

1931 Ford 5-window coupé Hot Rod.

1932 Ford Roadster Hot Rod och 1956 Ford Crown Victoria.

Mild och vild: 1946 Ford Convertible & 1941 Chrysler Coupe.

'58 Ford 2 door Hard Top med mycket förgasare.

Futuristisk 1934 Chrysler Imperial Airflow.

Jänkare på tyska: 1965 Opel Diplomat.

1930 Ford 5-window Coupé custom rod.

Mer vilda byggen: Gasser på 1951 Chevrolet Sedan Delivery och en upphottad 1954 Austin A40 Somerset.

1967 Opel Rekord Coupé - vagnen med det osannolika flytet i linjerna!

Vid halvtre-tiden tyckte vi att vi sett det mesta även om en del väljer att åka hem så tidigt att vi inte hinner se dem annat än i rörelse. Det blev även några köp så vi inte behövde återvända tomhänta. Jag hittade en bok från 1979 av min store förebild George Johansson som jag tyckte var lite för dyr för en studerande-budget när den var ny, men som efter en av mig omedveten prutning kunde inhandlas 15 kronor och 35 öre billigare än originalpriset. Får betraktas som ett fynd. Blitr bra väder även nästa år är oddsen låga på att vi kommer igen.

Ken Bauserts Key Lime Pie

Ken blandar Key Lime Pie.

När jag hälsar på hos min gode vän Ken Bausert i East Meadow, New York, brukar jag så gott som alltid bli bjuden på hans variant av en drink som går under benämningen Key Lime Pie. Den skall antagligen efterlikna bakverket med samma namn, men Ken har tagit grundreceptet och sen utvecklat det för att passa sin egen smak, och då jag för det mesta tycker lika som som honom kan jag gå i god för att denna drink är något alldeles extra. Till två lagom stora glas behöver man:

8 cl vodka med vaniljsmak
2 cl Triple Sec (eller Cointreau)
4 cl Margarita-mixer
2 tsk vaniljglass
Saften från ½ limefrukt

Pressa limefrukten. Häll alla ingridienserna i en shaker med några isbitar. Låt även den urpressade limefrukten komma med. Skaka kraftigt. Öppna shakern och tillsätt två rågade teskedar vaniljglass av god kvalitet. Skaka mera tills vaniljglassen är helt upplöst och häll upp i två oldfashioned-glasöver is. Garnera med en limeklyfta och servera genast. Det är rena efterrätten fast i flytande form! (För att illusionen skall bli fullständig kan man doppa den fuktade kanten på glaset i smulat digestive-kex.)

Vaniljvodka kan man göra själv om man låter en vaniljstång dra i en flaska brännvin i två veckor. Sen silar man den genom ett kaffefilter och tillsätter en aning sockerlag för att ta bort eventuell bitter smak. Blir minst lika bra som den som köps färdig. Kens egen prefererade vaniljvodka är den från Stolichnaya.

Än är det inte färdigblommat i rabatterna i Riddarhyttan. Men vissa växter har ändå missuppfattat det där med almanackan.

Tidlösa i september.

Till exempel har Tidlösan satt igång att blomma för fullt redan i mitten av september. Den skall normalt inte vara så här fullt utblommad förrän om en vecka. Väldigt mystiskt då alla bär och frukter mognar sent i år. Gräsmattan är dessutom full med svampar som jag i en del fall identifierat som hattmurklor och smörsoppar. Men det är inget som jag plockar och tar reda på. Min gode vän Jan D har dock hittat stora mängder karljohansvamp, så det finns bara man ger sig tid att leta rätt på den.

Tidig Höstaster.

Den tidiga Höstasternär också i full gång med blomningen, till glädje för de humlor och bin som får allt knepigare att hitta blommor att ta nektar ifrån vid denna årstid. Humlorna ser dock mer än lovligt loja ut, och landar ibland på gångarna och vilar sig innan de flyger vidare till nästa blomma. Eller hem till jordhålan där de bor. På den sena höstastern har knopparna inte slagit ut än, så jag hoppas på en varm oktober.

Barchetta redo för Wenngarn.

I morgon är det dags för evenemanget Klassiker på Wenngarn, och eftersom man nu tillåter deltagande av bilar från 90-talet eller modeller som började tillverkas under detta decennium så kan jag köra in med min Barchetta så 00:a den är. Då vädret ser ut att bli tjänligt planerar jag att ta mig dit i morgon. Jag ämnar starta vid 8-tiden så jag slipper de värsta köerna in på området. Det duger inte att dyka upp med en smutsig vagn, så jag lade idag ner lite extra tid på tvätt och polering så att den inte behöver skämmas för sig. Det skall bli trevligt att avsluta säsongen där den började.

Så blev det sista måndagsträffen även detta år. Det känns alltid lite vemodigt fastän jag har funnits på plats varje gång det inte regnat eller jag varit bortrest på semester. Trots mulet väder hade 250 bilar och 80 motorcyklar & mopeder letet sig dit så det blev en rejält bra säsongsavslutning med stor variation på det rullande materialet. Det fanns verkligen något för alla smaker och intresseinriktningar. Se själva: 

Min Barchetta hamnade i sällskap med två Chevrolet Corvette från skilda decennier.

GM-produkter från 1955: Opel Kapitän och Chevrolet two Ten Station Wagon.

Ford Fairlane Crown Victoria 1956 & en Cadillac från samma år.

Två olika filosofier på Hot Rods framifrån och bakifrån.

1957 Volvo PV 44 L, 1947 Peugeot 202 & 1937 Ford Tudor.

Street Rod på 1939 Chevrolet Master coupé.

Opel Monza GSE var inte en vanlig bil ens när den var ny 1986!

Custombilar: 1951 Dodge Kingsway & 1955 Ford.

Jan "Juan" Johansson kom i sin 1950 Mercury Custom.

1959 Morris Minor, 1946 Dodge De Luxe, 1962 Volvo PV 544 & 1955 Ford Thunderbird.

1934 Chevrolet 5-window coupé street rod.

Bakdelar från Cadillac och Ford.

1956 Ford Crown Victoria vänder hemåt.

Slutet kom snabbt i år eftersom det strax efter halv sju började regna. Och inget tveksamt duggregn heller! Jag hann precis få upp taket innan kupen skulle blivit vattenfylld. På grund av detta blev det lite köer ut, något som aldrig annars är ett problem. Som vanligt hoppas alla på en fortsättning nästa år. Fastigheten och restaurangen är nu också avyttrade så det blir spännande att se hur den nye ägaren tänker. Förhoppningsvis begriper denne att man inte ändrar i ett upplägg som varit en succé i så många år. 

Agent X9 Specialalbum 2017.

Häromdagen levererades årets utgåva av Agent X9 Specialalbum direkt från redaktionen, och som vanligt är det väldigt spännande att få ta del av vad Germund och Joakim hittat på. Omslaget är tecknat av Henrik Sahlström (Romero har numera tydligen pensionerat sig från detta uppdrag) och på insidan av omslaget finns en illustration av Frank Robbins hämtad från publikationen Famous Artists and Writers of King Features Syndicate, utgiven 1946, som ger en fingervisning om vad redaktörernas "lekstuga" resulterat i denna gång.

Albumet inleds dock som brukligt är med Modesty Blaise. Avsnittet "Spindeln i nätet" närmare bestämt. Gick i Evening Standard under andra hälften av 1983 och är för ovanlighetens skull tecknad av Neville Colvin (som svarade för detta mellan 1980 och 1986). Modesty och Willie tampas här med knarksmugglare i Karibiska havet som använder de små öarna som mellanlandningsplatser på vägen till USA med sin lukrativa last. Utan att spoila för mycket kan jag väl ändå nämna att det mellan all action också är en variation på vad som i deckarsammanhang brukar kallas LSP (=least suspected person). Habilt, men inte mycket mer. Colvin är ingen dålig tecknare, framför allt är han bra på ansikten som han inte tvekar att ge lätt karikerade drag a la Jim Holdaway, men hans något skissartade stil blir ibland väldigt grötig vilket försvårar läsningen.

Men sen blir det andra bullar! Som överraskning i detta album bjuds det på två äventyr med Frank Robbins' Johnny Hazard, en serie som inte behöver någon närmare presentation eftersom den har en lång publiceringshistoria i Sverige. Det första är "Pass till paradiset" som i original löpte mellan april och oktober 1950 och faktiskt aldrig återgivits för en svensk publik tidigare. Det är en rafflande historia där Johnny och hans följeslagerska Velvet kommer en komplott med inslag av opiumsmuggling på spåren mitt ute på bondlandet i Burma. Innan de vet ordet av är Johnny efterlyst för mord och de jagas både av den burmesiska polisen och diverse banditer som är allierade med opiumsmugglarna. När de kommer fram till Rangoon blir det riktigt hett om öronen...  Jag har full förståelse för att Germund & Joakim gärna vill bjuda läsarna på något unikt, men rent krasst var flera av de nästkommande Johnny Hazard-äventyren ännu bättre (här började Robbins verkligen få upp ångan) vilket troligen är anledningen till att de gick i tidningen Fantomen under slutet av 60-talet. (Ett bra index finns här.)  

Den andra episoden är hämtad från nummer sju av den kortlivade Johnny Hazard-serietidningen från slutet av 40-talet och är tecknad av Charles Raab. Mer att betrakta som rolig kuriosa men visst fattar jag att redaktörerna är ganska malliga över att ha restaurerat den till ett så fint skick att den låter sig återges i svartvitt. Albumet avslutas med en hel sidas presentation av Frank Robbins, signerad Joakim. Även om jag delvis är part i målet tycker jag att det är få seriepublikationer som levererar lika mycket högkvalitativ underhållning till ett så konkurrenskraftigt pris som denna. Tar man tid på sig och riktigt njuter av Robbins teckningar är det minst ett par timmars trevlig läsning man har framför sig om man investerar i albumet. Jag hoppas redaktionen får fortsätta att ha "lekstuga" flera år än!

Hösten är i antågande så behovet av småputtriga komedier kan inte underskattas. Till exempel denna som hade svensk premiär för nästan på dagen (2003-09-19) fjorton år sedan: 

Kalenderflickorna
Regi: Nigel Cole
Medv: Helen Mirrren, Julie Walters m fl.
Längd: 1 tim 47 min

1997 tog några stålarbetare från Sheffield av sig kläderna i Allt eller inget och den brittiska komedin har sedan dess inte varit sig riktigt lik. Någon lika stor succé (framför allt i USA) har lyst med sin frånvaro, men nu är det tänkt att Kalenderflickorna skall ändra på den saken. Berättelsen om hur några medelålders damer i en kvinnoklubb i en byhåla i Yorkshire får idén att göra en kalender där de utför traditionella kvinnosysslor såsom stickning och bakning fast utan en tråd på kroppen (allt för att samla in pengar till ett närbeläget sjukhus där en av deras män vårdades för leukemi innan han gick bort) är som de flesta otroliga historier baserad på ett visst mått av sanning, men naturligtvis fabuleras det också tämligen fritt med utgångspunkt från detta.

Helen Mirren och Julie Waltersär väninnorna Chris och Annie som även om de är trogna medlemmar i den lokala avdelningen av den engelska sammanslutningen Women’s Institute för det mesta sitter och gäspar eller fnittrar när den inbjudna föreläsaren fördjupar sig i broccolins historia eller något annat lika osannolikt tråkigt ämne. Chris är den som är mera framåt av de två och ställer bland annat till med skandal när hon deltar i en bakningstävling med en färdigköpt kaka från Marks & Spencer (det ryktas också om en vodka-avsmakning som hon organiserade, men vad den resulterade i är höljt i dunkel). Hon är gift med den hårt arbetande Rod (Ciarán Hinds) och har en tonårsson som inte har det alltför lätt, vare sig i skolan eller hemma. Annie är den som måste lägga sordin på väninnans mer vilda infall och till detta har hon god hjälp av sin man John (John Alderton) som trivs bäst i växthuset med jord under naglarna. Idyllen krossas emellertid när John insjuknar och dör, och som ett sätt att bearbeta sorgen kläcker Chris den okonventionella idén om kalendern och lyckas också övertyga tillräckligt många av de övriga medlemmarna så att alla månader fylls upp. Mot alla odds blir kalendern en hejdundrande framgång, men när berömmelsen knackar på dörren ställs vänskapen mellan Chris och Annie på svåra prov...

Låt mig börja med det positiva: Kalenderflickornaär en intelligent komedi i ett högt tempo där skratten kommer tack vare att normala människor hamnar i ovanliga situationer och reagerar på dessa. Berättad på det här sättet verkar det inte alls långsökt att en sådan här händelsekedja kan sättas i rullning. Som alla bra komedier är den också sprungen ur lite lagom mycket tragik och det saknas inte situationer som man kan känna igen sig i. Både Helen Mirren och Julie Walters svarar för mycket bra insatser, och bara det faktum att de här agerar tvärt emot vad de normalt brukar göra får det bara att bli bättre. Aldrig har jag sett Mirren så här sprallig tidigare! Walters å andra sidan är här fjärran från mamma Weasly i Harry Potter-filmerna och står för några av filmens mer finstämda och vemodiga ögonblick. Dessutom har man fångat skönheten i jordbrukslandskapet i Yorkshire på pricken utan att för den skull reducera det till ett vykort. Så långt är allt gott och väl.
På minussidan hamnar filmens oförmåga att verkligen ta tag i de allvarligare sidorna av historien utan rygga tillbaka så fort den kommer för nära något som kan betraktas som ”farligt”. Jovisst ifrågasätter Annie Chris tilltag att åka till Hollywood fast hennes familjeliv krisar, och visst anklagar Chris Annie för att njuta av att vara en ”celebritetsänka” och använda arbetet med kalendern för att slippa ifrån sin sorg efter maken, men dessa konflikter löses på enklast möjliga sätt och gör att jag känner mig delvis lurad på konfekten. Det som gjort filmer som Allt eller inget och Brassed Off så bra är just att de aldrig skyggade för det mörka och jobbiga. Trots detta är ”Kalenderflickorna” en trivsam film som lockar till många skratt. Se den som en stunds oförarglig underhållning med en stor del av den brittiska skådespelareliten i högform!

Jag tyckte då att filmen var en typisk trea och så är den än idag.

Sedan några år tillbaka har tidningan Klassiker stöpt om sin årliga september-träff från att behandla ett specifikt årtionde till att numera omfatta alla fordon tillverkade på 1900-talet. Däremot väljer man fortfarande att låta ett årtionde stå i fokus och sätta sin prägel på just det året, och i år var det 70-talets tur. Utställda jeans och slimmade skjortor i obehagliga konstmaterial utlovades. Naturligtvis måste jag ta mig dit, allra helst som sommaren skulle göra ett återbesök just denna dag. Men Barchettan är ju inte från 1900-talet, invänder kanske någon? Men i det här fallet räcker det med att modellen lanserades på 90-talet för att man skall vara kvalificerad som deltagare, vilket senare bekräftades när jag träffade min forne kollega från TV4 Bergslagen, numera Klassikermedarbetaren Fredrik Nyblad, när han stod och putsade på sin unika Volvo 165.

Då jag sedan tidigare besök på slottets ägor insåg att det kunde bli rejäla logistikproblem när dryga 1000 utställarfordon + övriga intresserade skulle lotsas in på de smala infartsvägarna, såg jag till att starta i så god tid att jag kunde svänga av väg 263 strax efter klockan nio. Vid denna tidpunkt var köerna inte värre än att jag på plats i 90-talsfållan bredvid några öppna Mercedes-vagnar 15 minuter senare. Vägledningen dit var föredömlig med en funktionär i vit depåoverall med keps och fluga (enligt brittisk förebild) i varje vägskäl så möjligheterna att köra fel var obefintliga. 70-talarna hade beretts plats på terrasserna upp mot slottet och övriga årtal fick parkera nere i slottsparken.

Jag packade upp kameran och började se mig omkring. Parkeringsytorna fylldes snabbt på med bilar av alla de slag, både tokrenoverade och sådana i mera normalt bruksskick. Det rapporterades om kilometerlånga köer på 263:an och att bland annat Arlandabussar och andra jäktade flygresenärer satt fast i dessa. Jag lät mig dock inte bekommas av detta (var och en är sig själv närmast) utan njöt i fulla drag av det mycket varierade fordonsutbudet. Här är några smakprov:

    

Snabba britter: Ford Sierra Cosworth & Vauxhall Firenza.

  

Peugeoter, närmast en vinröd cabriolet från 1953. Till höger Vauxhall Velox 1958.

Snörrät rad med Amazoner.

  

Två med svansmotor: Fiat 500 och VW 1303.

Detta var Fiat Dino-parkeringen. Så många har jag ej sett samtidigt förut.

  

1969 Ford Fairlane Torino 2d HT och Renault CV4-klubbens parkering.

Dollargrin: Buick Roadmaster 1949.

  

Tyska Fordar: 1966 Taunus 20 M & 1970 12 M ("Taunus" på de mindre modellerna försvann 1967).

Vid middagstid var parken så gott som full och, och de som kom efteråt blev anvisade plats bland äppelträden och ute på åkrarna. Solen gassade och jag var glad att jag inte kompletterat min tidstypiska mockajacka med nylonskjorta och teryleneslips. Trots detta rönte min för dagen utvalda mundering, som också innefattade rutig keps (kör man sportvagn så gör man), sta-prests från Sherry's (off Carnaby Street) och mina Ray Ban Clubmaster, uppskattande kommentarer från arrangörer och besökare. Och jag var inte ensam om att ha klätt upp mej! Tänk om fler kunde anamma detta, då skulle det bli riktigt bara. Jag återkommer om vad som hände på eftermiddagen.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder finns i detta album.

En bra grej med denna träff är att arrangören förstått att alla kanske inte är helt tillfreds med att gå runt och titta på bilar en hel dag, och därför har man sett till att det fanns ett lagom omfattande och varierat program med  andra aktiviteter. På slottets framsida var det vintage-marknad med kläder och accesoarer från skilda tidsepoker. Från den improviserade scenen på ett lastbilsflak höll den från TV kände Peter Sundfeldt låda på göteborgska och presenterade särskilt märkvärdiga fordon och avhölls modevisningar med 70-talstema. Det fanns även flera aktiviteter speciellt riktade till medföljande barn.

Inom Wenngarns ägor finns också några inrättningar där det går att få sig något till livs, men eftersom jag anser mig ha bättre ting att ägna mig åt vid detta tillfälle än att stå i kö eller vänta på natt bli serverad hade jag tagit med en egen lunch bestående av vatten smaksatt med citron, en dubbelsmörgås med ost & skinka, Gustafskorv i skivor och en lagom mängs hemgjord potatissallad med äkta majonäs och gräslök. Halv ett dukade jag upp detta på mitt medhavda picknick-bord och lät mig väl smaka av anrättningarna. Sålunda uppiggad fortsatte jag att skruttinera vad som fanns parkerat på gräsmattorna:

    

På framsidan av slottet hade det samlats diverse VW-produkter.

  

Imponerande på olika sätt: Cadillac 1941 & 1955 Bentley S Type Radford.

En 1964 Alvis TE 21 hade jag aldrig sett förut (vad jag kan påminna mig).

Bilen alla snackade om: 1978 Renault Alpine A310.

George Johansson med Teknikens Världs Hot Rod-album från 1978.

Dagens absoluta höjdpunkt för egen del var när jag fick träffa en av landets bästa motorjournalister genom tiderna - den förre chefredaktören för Teknikens Värld, Birgitta Dahls pressekreterare, Ronnie Petersons spökskrivare mm, George Johansson. Han var där för att göra reklam för sin senaste bok om Mulle Meck, men hade inget emot att prata med ett äldre fan om böcker han skrivit för mer än 30 år sedan (och i en del fall inte kom ihåg så mycket av). Han signerade också snällt böckerna i den tunga litteraturtrave jag tagit med mig, och förvånades över att jag citerade långa stycken från dem ur minnet. Själv var jag fullkomligt starstruck - George Johansson är en av de viktigaste författarna i mitt liv som i sina böcker förmedlat mycket om svensk och amerikansk bilkultur på ett medryckande och faktaspäckat sätt som sporrade mig att läsa vidare och förkovra mig i dessa ämnen. Jag önskar att jag kunde skriva som honom!

Concours De Charme: Gunilla Forsman inspekterar, Peter Sundfeldt intervjuar.

  

Amerikansk flärd: 1957 Chevrolet Nomad & 1958 Ford Fairlane 500 Skyliner.

Fyra MGB och en Morgan. (Låter som en filmtitel.)

Deltagare i Concours De Charme. Vann gjorde flickorna i mitten från Bollnäs i Jaguar E-type.

En Porsche 356B 1960 vänder hemåt.

Jag hade lämnat in enkäten som alla deltagare fått där det var meningen att man skulle lämna ris och ros om arrangemanget för att sedan delta i en dragning med fina priser, så när vinnarna i Concours De Charme var tillkännagivna stannade jag kvar vid dragningen av vinsterna på enkätsvaren. Köerna ringlade sig redan långa ut från området, så det fanns ingen anledning att jäkta hemåt i förtid. Tyvärr kom ingen av vinsterna åt mitt håll, men det var i alla fall underhållande att se vinnarna komma springande för att inte gå miste om sin vinst, reglerna stipulerade att närvaro var obligatorisk för vinsten ej skulle anses förverkad.

Att ta sig ut från området tog sen över tjugo minuter men hade det goda med sig att jag fick upp temperaturen i motorn, något som annars är en sällsynthet. Min egen motors ljud dränktes i V8-mullret från Chevellen framför mig och det ilskna ventiltickandet från den Volvo 1800S jag kunde se om jag riktade blicken mot backspegeln. Till slut var jag dock ute på 263:an och kunde börja hemfärden på allvar. Det blev för övrigt den sista längre resan jag företog med nedfällt tak detta år.

Klassiker skall ha all heder av detta arrangemang som verkligen höll stilen från början till slut. Logistiken kan man ej göra så mycket åt, men bättre planering av korv- och hamburgerståndet är ett måste till ett annat år. Nu hamnade kön till detta mitt i gången upp till slottet från trädgården och det var inte bra. Man det är ändå bara en mindre bock i mrginalen.

Klicka på bilderna så blir det större. Fler bilder i detta album.

Kanderade äppelskivor med glass.

Fastän det denna höst inte varit något direkt överflöd av äpplen i trädgården har det ändå räckt  till både kräm, paj och kompott. Det här även blivit äpplen i ugn när det varit bråttom. Ett alternativ till detta som går ännu snabbare att åstadkomma är att steka äppelskivor i stekpanna på spisen och sen låta dem få ett ytskikt av smält socker. Beräkna åt varje person:

½ msk smör
1 äpple
1 tsk strösocker

Skölj och kärna ur äpplena (de behöver inte skalas). Klyv dem i två halvor och ta bort resterna av kärnhuset. Skär dem i cirka 5 mm tjocka skivor som steks hastigt på båda sidor i smör tills de är mjuka och gyllenbruna. Sänk värmen och strössla över socker. Lägg på ett lock på stekpannan och vänta tills sockret har smält. Ta stekpannan av spisen och låt svalna. Pudra lätt med kanel och en aning muskot.

Serveras med en kula vaniljglass. Jättegott (som hon Tina brukade säga)!   

I år var ordningen återställd och jag besökte Bokmässan i Göteborg torsdag - lördag, Jag hade även via Coop hotellpremie fått rum på hotell Mektagonen, precis som jag vill ha det, men tyvärr betydde detta att jag gick miste om mina Best Western-poäng. För att inte missa något väsentligt hade jag bokat plats i första klass på tåget 5.20 från Västerås och kunde efter en avkopplande och händelselös resa med minimal trängsel ta promenaden till Svenska Mässan strax efter klockan nio. Vid mässans huvudentré var kön för de med förköpt biljett längre än för de utan, men det berodde på den för året nya rutinen att gå igenom besökarnas väskor. När detta hinder var forcerat lämnade jag av mitt bagage i garderoben (fortfarande löjligt billigt) och tog det långa benet före till den del av mässgolvet där serierna finns. Här är något av det jag såg under denna första bokmässedag:

  

Josefin Svenske intervjuar Joakim Gunnarsson& Johanna Kristiansson om 10-årsjubilerande Katten Nils.

Germund von Wowern serverar mig en kopp av bokmässans bästa espresso!

Mikael Sol, Germund von Wowern och Per A J Andersson diskuterar Asterix i Egmonts monter.

Johan Kimrin, Jonas Lidheimer och Jamal Mani i samtal om ämnet "serier i undervisningen".

Jag gjorde sen ett avbrott i mitt mässbesök för att gå till hotellet och checka in. Mitt rum på sjunde våningen var klart, så jag lämpade av väskan och förvissade mig om det var lika bekvämt inrett som jag vant mig vid. 32 kvadratmeter känns väldigt lyxigt, men det är så jag vill ha det. På tillbakavägen stannade jag och åt traditionsenlig lunch på thairestaurangen på Södra vägen. Kyckling i jordnötssås med grönskar smakade precis lika bra som den alltid brukar göra!

Hela utflykten från bokmässan hade tagit en dryg timma, men jag hade inte missat så mycket.

  

Kim W. Andersson kollar in hur Kickstarterkampanjen för Love Hurts utvecklar sig, och Mikael Sol poserar med Bert-bok.

Hedvig Häggman-Sund med sin pinfärska konstbok.

  

Peter Sparring och Ulf Granberg hos Cobolt Förlag med den nya boken om Rolf Gohs. Patric Nyström och Johanna Kristiansson i Rabén & Sjögrens monter.

Åsa Linderborg intervjuar Mats Strandberg hos Aftonbladet.

När Sture Hegerfors pratar Rolf Gohs med Ulf Granberg räcker armarna inte till.

Så långt hunnen fick jag av den andreJonas Anderson höra att Torsten Bengtsson nu fanns i Nypon/Vilja Förlags monter, och då vi tenderar att hela tiden gå om varandra vid dessa tillfällen hastade jag genast iväg dit. Det visade sig att jag kom lagom i tid för att få uppleva förlagets första montermingel, och det gick inte av för hackor. Inte nog med att jag fick träffa Torsten och en massa annat folk, jag inmundigade även en lagom volym prosecco, serverad av förlagschef Lena Maria Nordstrand (som även hon var en ytterst trevlig och välartikulerad dam). När det var dags att bryta upp ämnade jag förflytta mig till Jonas Darnells releaseparty för boken Beer, Brewing & Bastards som han gjort tillsammans med ölexperten Peter Eronson.

Detta skulle avhållas på gastropuben The Flying Barrel så jag tog en rask promenad dit. Där var upphovsmännen och ett antal ölälskare redan på plats, men inget seriefolk (jag misstänker att de flesta fortfarande minglade hos Cobolt). Jonas hälsade och jag såg till att få en bild av honom och boken:

Stolt Jonas Darnell med boken Beer, Brewing & Bastards på releasepartyt för densamma.

När detta var avklarat beställde jag en Bitter & Kränkt som smakade ännu bättre än vanligt. Efter att ha konstaterat "Du dricker alltid den där, va?" berättade Jonas att detta berodde på att bryggare Dan Sederowsky har  justerat receptet en aning. Inget är tydligen så bra att det inte kan bli bättre! Medan jag ägnade mig åt den och åsåg hur Jonas hyllades av sina "vanliga" fans kom vad som verkade vara minst hälften av Egmonts monterpersonal dit och slog sig ner för att äta middag. Själv lämnade jag The Flying Barrel och gick tillbaka till mitt hotell genom ett mörkt Göteborg. Första bokmässedagen var över.

Liseberg och Universeum i mörker.

Fler bilder finns i detta album på flickr.com.  Ta gärna en titt.

Frukosten på Hotell Mektagonen serveras på vardagarna från 06.30 och jag tyckte inte var någon större vits med att vänta längre än så, utan såg till att vara på plats strax efter öppnandet. Det var bara enstaka hotellgäster där vid denna tidiga timma, och jag konstaterade att jag satte i mig ungefär dubbelt så mycket som de östeuropeiska byggnadsarbetarna (vilka utgjorde den enskilt största kontigenten) men å andra sidan skulle de nog äta sitt huvudmål inom några timmar. Jag passade även på att göra en smörgås fullproppad med cheddarost och lufttorkad skinka som reservproviant att ta med till mässan. Frukosten tog de beräknade fyrtio minuterna och jag kunde därför lämna hotellet i god tid för att vara framme vid Mässan vid nio-tiden när de skulle öppna.

Köerna var lika långa på fredagen och det var så klart säkerhetskollen av väskor som var boven i dramat. Naturligtvis hade bara en bråkdel av besökarna förberett sig i kön (öppna dragkedjor och dolda fack) så det gick inte så fort som det skulle kunna ha gjort. Å andra sidan hade jag ingen anledning att stressa. Jag skulle säkert hinna allt jag ville göra och mer därtill ändå.

Mikael Sol& Andreas Eriksson. Till höger myser Mikael Tegebjer utanför Kartago Förlags monter.

Johan Wanloo lägger ut texten om sitt äventyrsspel Domedagsvikingen på Seriescenen. Mycket vältaligt och intresseväckande, även om denna typ av spel aldrig riktigt varit min grej.

Claes Reimerthi och Gert Lozell berättar för Egmonts Maria Nilsson om hur det var att göra 91:an och Skånska kriget.

    

Alan Kamieniarczyk signerar mitt Uffe-album och visar upp det färdiga resultatet. Ett samlingsalbum med Avlidens meste macho-jägare är precis vad jag behövde. Konstigt att en dylik inte givits ut för länge sen?

  

Claes Reimerthi övervakar när Gert Lozell (i tidsnöd) signerar mitt exemplar av Skånska kriget. Trots detta blev resultatet suveränt bra. Jag passade på och tog en "gräddfil" (vilket jag normalt undviker) eftersom jag hade andra åtaganden när deras officiella signeringstid skulle infalla. Tilläggas kan att Claes ordnade fram ett särtryck åt mig av den i albumet saknade sidan 21 (sista sidan i första delen) som av någon outgrundlig anledning kommit bort i den färdiga boken. "Högst förargligt" tyckte alla inblandade.

Andreas Eriksson, Pidde Andersson, Claes Reimerthi & Gert Lozell diskuterar svenska buskis-serier på den minimala scenen i Egmonts monter ("Egmontern" som Jan Hoff plägar kalla den). Tyvärr var ljudet uruselt, vilket gällde för många av arrangemangen på mässan.

Apart Förlags monterflickor hade var iklädda autentiska Alena-uniformer från filmen.

  

Klockan fyra var det dags för Svenska Serieakademin att dela ut årets Adamson-priser. I bilderna ovan är det Göran Everdahl och Andreas Eriksson som föräras var sitt diplom av Sture Hegerfors, Pidde Andersson och Linda Tranquist.

Sen fick förra NAFS(k)-ordföranden, koll. Åsa Warnqvist, ett välförtjänt diplom.

  

Årets svenska Adamson gick till Gert Lozell (den tredje 91:an-tecknaren som fått det efter Rudolf Pettersson& Nils Egerbrandt) och den internationella till norrmannen Steffen Kverneland. Denne kunde dock ej närvara, så prise hämtades av hans svenske förläggare Jens Andersson. Han hade dock spelat in ett tacktal på video som kan ses här.

När detta var klart, som vanligt efter föredömligt kort tid, gick jag till hotellbaren i lobbyn till Gothia Hotel & Towers för jag hade stämt träff med Torsten så vi kunde upprepa förra årets succé. Vi anlände båda så gott som samtidigt och fick ett bord med sköna fåtöljer i ett ostört hörn där vi kunde avhandla vad som hänt sen sist. Jag passade också på att inmundiga min smörgås eftersom det inte blivit någon lunch för min del denna dag. Efter en stund anslöt Lena Maria Nordstrand från Nypon/Vilja Förlag vilket höjde stämningen ytterligare. Tyvärr har ju alla trevliga sammankomster ett slut, så när uret närmade sig sju måste vi bryta upp. Jag avstod från vidare aktiviteter (på fredagen brukar Serieateljén ordna hullabaloo) och drog mig tillbaka till hotellet där jag bildbehandlade och twittrade tills jag satte näsan i tangentbordet av pur utmattning.

Klicka på bildera så blir det större. Mer bilder finns att se i detta flickr-album.

Att jag under fredagkvällen stoppat i mg större delen av ett paket Hob-nobs och en halv liter mjölk märktes inte när jag vaknade, utan jag längtade efter frukosten. Den börjar dock serveras en halvtimma senare på helgerna och jag ägnade den tiden åt att organisera min blygsamma bagagevolym. Sen upprepades gårdagens frukostritual (jag pressade ännu mera apelsinjuice) och jag kunde någorlunda mätt och belåten checka ut halv nio (med förhoppning om att komma tillbaka ett annat år. Morgonluften kändes lite kyligare, men den raska promenaden med packning längs Södra vägen höll mig varm. På grund av de förmodade oroligheterna i samband med dagens nazistdemonstration körde det polispiketer längs densamma, minst fem stycken vad jag kunde se. De stod sen utposterade runt mässan, vid Universeum och annorstädes.

Nu verkade det som om bokmässans besökare snappat insläppsrutinen för det gick ganska mycket snabbare att ta sig in. Då jag hade mina Katten Nils-original i en separat kasse kostade garderoben dubbelt idag, men det är fortfarande väldigt prisvärt. Jag inledde denna min sista dag på bokmässan med att göra alla uppskjutna inköp och började hos Albumförlaget:

  

Som jag tidigare nämnt blev det ovanligt mycket nyanskaffningar på årets bokmässa. Anledningarna var flera: Det hade kommit ut album som jag inte vetat om var på gång (Katten Nils, Uffe-boken) eller varit rejält försenade (Velvet 3), några hade varit på listan för "tänkbara inköp" och avancerade till "måste ha" när jag fick se dem i verkligheten (Angel Wings) och sen var det en bok som jag inte reflekterat över tidigare men som blev oumbärlig efter att  jag hört författaren tala för varan på Seriescenen (Rolf Gohs). Bestämt sen tidigare var 91:an och Skånska kriget sam Viktor Kasparsson. Och naturligtvis Hedvigs konstbok! Här är allt på bild:

Övre raden: Katten Nils tar sig ton(fisk) av Johanna Kristiansson& Joakim Gunnarsson, 91:an och Skånska kriget av Claes Reimerthi& Gert Lozell och Uffe - för en handfull patroner av Lars Mortimer, Alan Kamieniarczyk med flera. I undre raden ses Velvet 3 av Ed Brubaker och Steve Epting samt den alldeles fantastiska Hedvig Artbook där Hedvig Häggman-Sunds bilder som hon framställt bara på kul fått en mycket stilig presentation. 

Viktor Kasparsson är tillbaka i albumet Helvetets Fasor av Dennis Gustafsson, Rolf Gohs - ett tecknarliv av Ulf Granberg (överdådig - ingen möda verkar ha sparats här) samt de två av Cobolt förlag hittills utgivna Angel Wings-albumen av Romain Hugault& Yann.  Det är bara Velvet och Angel Wings som inte har klotter av upphovsmännen i sig...

Ingen bokmässa utan åtminstone ett tillägg i skissboken. Och i år blev det verkligen något som hette duga.

Alan Kamieniarczyk kom inte med på förra årets bokmässejam i min skissbok, men det kompenserade han med råge i år. Jag blev mållös när jag fick se vad han åstadkommit mellan fredag och lördag då han fått låna den. En klassisk situation i jaktskogen där några av serien Hälges huvudpersoner inklusive titelfiguren medverkar. Notera numret "001" som antyder att Alan inte haft så många "riktiga" kommissioner på ritbordet ännu. Klicka på bilden för att se den i större format och bättre skanning i mitt CAF-galleri.

Så min väska var märkbart tyngre än normalt vid hemresan i år. Men det håller både den och jag för. Och därmed lägger jag Bok & Bibliotek 2017 till handlingarna.

I år fyller serien om den gula och inte särkilt smarta Katten Nils och hans vänner 10 år. Det var i nummer 5/2007 av Kamratposten som denna barnklassiker i vardande, skapad av Johanna Kristiansson& Joakim Gunnarsson, först mötte sina unga läsare och under åren som passerat sen dess har den blivit mycket populär. Det ursprungliga stripp-formatet har utvidgats med hel- och halvlånga historier som samlats i totalt fyra album från Kartago förlag och Rabén & Sjögren.

Johanna och Joakim har alltid varit mycket fästa vid sina originalteckningar, och har endast i något sällsynt undantagsfall sålt iväg någon. Så mycket roligare då att jag på Bokmässan i Göteborg kunde hämta upp detta:

Katten Nils stripp 29.

Katten Nils stripp 73.

Inte bara en, utan två av mina favoritstrippar inklusive blyertsskisser. Stripp 29 (med manus av Johanna) är i mitt tycke den roligaste av två som skojar med att Nils är allergisk mot skaldjur ( i den andra vill han inte smaka på Morris äggsmörgås) medan stripp 73 (som Joakim står för idén till) är nonsenshumor på ordlekar av yppersta märke.  Som min gode vän Germund von Wowern uttryckte det när han fick se den: "Ha ha, den här är ju verkligen underbart tramskul. Bra val!" Den har tidigare endast publicerats i fanzinet Katten Nils och Morris utgivet i liten upplaga 2009.

Det känns mycket bra att kunna införliva dessa två serieoriginal i samlingen och jag är väldigt tacksam för att Johanna & Joakim äntligen hörsammade mina böner och släppte ifrån sig dem. Klicka på bilderna för att se dem i större format i mitt CAF-galleri.

Hösten är inte min favoritårstid. Dagarna blir kortare, temperaturen sjunker till nollstrecket vissa morgnar och det är dags att lägga på vinterhjulen på bilen. Men det går inte att förneka att den även har sina goda sidor (även om de är fåtaliga). Färgerna är en av dem. Jag har visserligen svårt att tänka mig ett mer banalt motiv än "höstlöv" men kunde ändå inte låta bli att ta några bilder på min promenad hem från arbetet idag. Solen stod lågt och ljuset kom från rätt håll så de här motiven formligen bad om att fotograferas: 

Ett björkbuskage på andra sidan järnvägen nära viadukten över Hästhovsgatan lyser gult.

Träden invid Turbovägen på norra sidan av Wijkmansgatan har ännu de flesta löven i behåll, men det är nog bara en tidsfråga innan de är helt kala. Nästan klarblå himmel fast klockan passerat fem. Men snart upphör sommartiden och då är det mörkt även om jag lämnar arbetsplatsen i någorlunda normal tid. Det är dags att börja bearbeta alla bilder från sommarens USA-resa och minnas varmare och soligare dagar. Jag får säkert anledning att återkomma till det.