Mockajacka "Ben" från Jofama.

Jag hade en längre tid spanat in en tunnare jacka från Jofama i jeansjackemodell, men tyckt att jag inte behövde fler skinnjackor för tillfället. Det är en utpräglad vår/höstjacka, och att den är utförd i marinblå getmocka begränsar användningsområdet ytterligare. Att behöva kontrollera väderleksrapporten innan man går ut främjar inte direkt användbarheten. Men så dök den upp på Skinnbolagets höstrea till halva priset och då blev det genast intressantare. Jag kontaktade skinnhandlare Pär Johansson som lovade att öpnna upp lagret så jag kunde komma dit och prova. Tyvärr stämde inte lagersaldot med vad som uppgavs på hemsidan, alla i storlek 54 var slut. Men storlek 52 fanns fortfarande kvar.

När jag fått på mig denna behövde jag inte se mig i spegeln för att inse att den var alldeles för liten. Men då föreslog herr Johansson att jag skulle prova det exemplar i storlek 56 som fanns kvar, något som jag tyckte lät helt vansinnigt. 54 brukar vara i största laget för mig, och hur skulle då 56 se ut? Men här visade sig yrkeskunskapen efter ett liv i skinnbranschen från sin bästa sida. Jackan i storlek 56 satt helt perfekt! Till och med ärmarna var lagom, annars brukar de lätt bli för långa. Det var riktigt svårt att ta av sig den, så bra kändes det! Naturligtvis blev det affär.

Det mörkblå mockaskinnet är i en synnerligen mjuk kvalitet och den har foder i 100% polyester. Jackan ståtar med hela tre innerfickor (varav en med blixtlås) vilket är precis vad jag behöver, och utöver detta har den som framgår av bilden två vilfickor och två bröstfickor som hålls stängda med tryckknappar. Tryckknappar används även framtill. Det skall bli intressant att se om de är färgäkta eller kommer att uppvisa slitage efter efter en säsongs användande. Vad gäller skötseln så investerade jag i en ny mockaborste efter att jag köpt skor i London, och den bör också passa till jackan. Lättare regnskurar skall inte skada den, utan det gäller bara att rugga upp ytan när den torkat. Det går dock inte att argumentera mot att denna jacka inte kommer att bli så hårt sliten i min garderob, men någon gång måste man få unna sig ett "onyttigt" plagg. Jag känner mig helnöjd med investeringen!

Beer, brewing & bastards i rätt omgivning.

För några år sedan, 2014 närmare bestämt, gav Jonas Darnell ut en bok med namntet Bitter & kränkt - Herman Hednings stora seriebok om öl där han samlade ölfakta, ölhistoria och ölteori varvat med Herman Hedning-serier som hade öl som tema. Så långt var allt gott och väl och boken är numera slutsåld. I takt med att hans intresse för öl och samarbete med Strömsholms brygghus i Köping ökade blev han dock sugen på att ge ut något mera heltäckande och genomarbetat. Att han träffat ölexperten Peter M Eronson bidrog säkert också till detta. I början av juni detta år gjorde herrarna slag i saken och lanserade en Kickstarterkampanj för sin nya bok som fick titeln Beer, brewing & bastards - Herman Hednings brutalkompletta seriebibel om öl. Ur programförklaringen citerar jag:

"Boken kommer att bli på 304 sidor. Vi kommer att avhandla ölets historia, viktiga ölländer som Belgien, Tyskland, Tjeckien, Irland, Storbrittanien m fl - deras bryggerier och specialiteter, hur man brygger öl i egen regi – ja, i princip ALLT ni behöver veta om öl. OCH ja, halva boken kommer att ägnas åt ÖLRELATERADE HERMAN HEDNING-SERIER – men det behöver jag väl inte poängtera?" Det låter ju ambitiöst så det förslår, så naturligtvis gick jag in och stöttade på nivån som skulle ge mig ett signerat och numrerat exemplar bland de mellan 51 och 100. Kampanjen kröntes med framgång på rekordtid, och sen var det bara en tidsfråga om när verket skulle levereras.

Detta inträffade för ett par veckor sen, och jag har inte på långa vägar läst allt ännu, men kan ändå konstatera att man utifrån min synpunkt och ringa kunskaper lyckats väl med sina ambitioner. Boken innhehåller en lättläst och informativ genomgång om ölets historia genom århundradena, vad som kännetecknar olika ölsorter, hur de tillverkas och vad som står på bryggning och buteljering i såväl världens stora öl-länder som de mindre och kanske inte så välkända i dessa sammanhang. Texten avbryts hela tiden av serieavsnitt som på något sätt har anknytning till ämnet. Man inleder med de strippar som introducerade denna ädla dryck i serien 1989 (i den omtecknade versionen från 2004) och sen blir det bara värre, Jonas är för det mesta hysteriskt rolig och balanserar på detta sätt textsjoken och gör boken mera lättillgänglig alla, även de som kanske inte läser så mycket facklitteratur i vanliga fall.

Kludd i bok av upphovsmännen.

I samband med bokens utgivning skapade man ett nytt öl hos Strömsholms brygghus - en "british mild" kallad Mild Bastard 3,2. Jag fick under Västerås Öl- och destillatmässa möjlighet att få provsmaka denna direkt ur en kagge (den har inte tappats på flaska ännu) och den föll mig verkligen på läppen. Om den färdiga brygden smakar så här behöver jag inte längre gräma mig över att mitt favoritöl Doom Bar inte finns att tillgå i Sverige, för det här påminde inte så litet om den (tycker jag som inte begriper något om öl).

Efter att vissa år anordnats så sent i november att julen nästan stått för dörren hade NAFS(k) i år utlyst mötet till sista helgen i oktober. Detta medförde att det faktiskt fortfarande var sommartid under mötet, men hur denna förhåller sig till Ankeborgstid har jag ingen aning om. Ungefär kvart över ett ansåg mötespresidiet att tillräckligt många medlemmar visat sig i lokalen Åttingen på Reimersholme i Stockholm för att man skulle kunna inleda med presentationsrunda och förklara mötet öppnat.

Greger, Mats & Andreas.

Då mötet till viss del hade Joakim von Anka som tema (det är i år 70 år sedan han debuterade i Carl Barks-serien Jul på Björnberget) hade ordföranden iklätt sig hög hatt och pincené, ett mode som även ytterligare någon mötesdeltagare anammat dagen till ära.

Deltagande kollusorer.

I år fanns det faktiskt en riktig fråga att rösta om på dagordningen (för det mesta är höstmötets primära syfte att alla skall ha trevligt tillsammans) som gällde en stadgeändring som var nödvändig för att det inte skulle bli konflikt mellan vissa paragrafer, men när detta var avklarat var fältet fritt för  angenämare sysselsättningar. Ordförande Mats informerade om vad det är (vi tror) som gäller i samband med Don Rosas besök i Stockholm i början av vecka 47. Framtiden får utvisa om de upplysningar som fanns om detta kommer att stämma med hur det slutligen blir.

Stefan D. kvackar om Egmont.

Nu hade Stefan anlänt till mötet och på allmän begäran steg han fram och berättade lite om det som händer på Egmont just nu. Dock är inget av detta officiellt än utan även här får vi se framtiden an om något av det blir verklighet. Han kunde dock meddela att repriserna av 60-talsserier i Kalle Anka Extra inte visat sig ha någon större inverkan på tidningens upplaga (på gott och ont), men att de som varit involverade i produktionen tyckt det varit angenämnt att läsa serierna (min toklning). Se bröt vi för fika och mingel.

Anders, Marja, Andreas och Oscar minglar.

En trappa ner var fikat framdukat och alla lät sig väl smaka. Lokalens litenhet gör att alla med eller mot sin vilja blir involverade i samtalen som pågår parallellt med fikandet. Att det inte finns någon plats att sitta ner eller ställa ifrån sig koppar och glas bidrar också till att mingelfaktorn blir hög. En trappa upp visade Bror kortfilmer för den som hellre ägnade sig åt dylikt.

Mats förrättar NÅL-dragning och Oscar leder frågesport.

Tillbaka i möteslokalen förrättade Mats rutinerat NÅL-dragningen (NÅL = NAFS(k):s Årliga Lotteri) där tre medlemmar vann fina priser utan att ha gjort något speciellt. Därefter ledde Oscar en egenproducerad frågetävling med Joakim-tema, och när denna var över noterade jag att mina poäng räckt till en tredjeplacering efter den förstaplacering som delades mellan Stefan och Hampus. Det kändes mycket hedrande.

Stefan och Marja informerar om Ateneum-utställning.

Det var sen dags för Marja och Stefan att göra propaganda för den utställning av ankistisk konst som pågår fram till 25/2 nästa år på Ateneum i Helsingfors. Det är tavlor från Ankeborgs nationalgalleri som på detta sätt för första gången blivit tillgängliga för dem som ej har haft möjlighet att se dem där, och som av en händelse uppvisar de stort släktskap med den finska konsten. Ferdinand von Wrights välkända Stridande tjädertuppar har slående likheter med Stridande sjöfåglar av Fjädrinand von Wiggh; medan exempelvis Kraxeli Gallus-Knattela ofta utforskade snarlika teman som sin samtida kollega Akseli Gallen-Kallela. Det är Stefan som fått förtroendet att översätta den kvasivetenskapliga prosan som ackompanjerar tavlorna till svenska, och utställningen fick de varmaste rekommendationer. Ett vinterbesök i grannlandets huvudstad ter sig tämligen lockande.

Mats leder frågesport II.

Sista punkten som jag kunde närvara vid var en knepig frågetävling komponerad av Mats som på sedvanligt sätt drog nytta av den moderna presentationstekniken. Här hamnade jag i ett lag med Stefan, Lars& Erik, och man kan väl säga att det gick någorlunda hyfsat att svara på frågorna. Alla lag var dock skärpta, så när jag lämnade byggnaden halv sex var utgången fortfarande oviss. Jag antar att resultatet kommer att meddelas senare.

På hemresan var jag ensam i förstaklass-vagnen. Det var ganska skönt.

Kooh-I-Noor broken orange pekoe.

När min ordinarie leverantör av te, Tea Planters & Importers Company, lät meddela att man ämnade lämna sverigemarknaden för några år sedan såg jag till att skaffa ett rejält förråd av min favoritsort, "Green Label", men för att detta skulle räcka så länge som möjligt började jag experimentera med att blanda det med enklare tesorter som fanns tillgängliga på närmare håll. Det som fungerade bäst var ett "broken orange pekoe" som hette Koh-I-Noor och kunde köpas på mitt lokala Coop Forum. Det är så milt (för att inte säga "intetsägande") i smaken att det inte alls stör utan bara finns där i bakgrunden som förstärkning.

Tyvärr försvann det ut sortimentet nät butiken gjordes om till Stora Coop, men sen någon vecka finns det åter på hyllan till glädje för ekonomiskt sinnade tedrickare. 52:- för 454 gram är inte mycket att bråka om. Själva förpackningen är bara en en anledning till inköp, eftersom innehållet först är inslaget i stanniol utan några som helst skarvar, etiketterna löst anbringade och hela härligheten till sist innesluten i vad jag tror är äkta cellofan. Man för se upp när man öppnar paketet för är man ovarsam med stanniolen har man snart ett mindre berg av te på köksbänken. Själv förvarar jag det i min antika teburk, men vilken burk som helst med tättslutande lock duger utmärkt. Då kan man ta den lösa etiketten och klistra fast den på burken så ser det lite trevligare ut.

Tilläggas kan att ett annat användningsområda är framställning av is-te, för då skall citronsmaken dominera så det blir riktigt läskande. Det traditionella sättet som jag fått lära mig av min komps Monica (som i sin tur snappade upp det när hon bodde i New Mexico) är att tebladen får dra i kallt vatten i en tillbringare placerad på en solig veranda hela dagen för att sen silas bort samtidigt som socker och smaksättare (citron,persika etc) tillsätts efter var och ens personliga preferenser.

Och nej, min televerantör skickar fortfarande till Sverige. Men med ett pris av €26/halvkilo har jag fått ett incitament att faktiskt börjat dricka andra sorter också. Köper man mindre förpackningar gör det inget om det skulle bli ett smakmässigt bottennapp emellanåt.

Äggsmörgås med brittiska influenser.

Ännu en variation på äggsmörgåsen som jag här kombinerat med några av de tillbehör som man brukar bli serverad på brittiska hotellfrukostar. Passar som lunch eller varför inte till vickning när gästerna gör sig klara att lämna festen?

För 2-4 personer behöver man:

4 skivor formbröd av fullkorn
4 ägg
2 tomater
1 paket bacon (125 g)
1 tsk paprikapulver
Eventuellt olja till stekning
Salt & nymalen svartpeppar

Dela baconskivorna på mitten och stek dem hastigt i het stekpanna. Jag vill inte ha dem helt knapriga men det är en smaksak vad man tycker om. Låt dem rinna av på hushållspapper.

I varje brödskiva tas upp ett hål med en diameter av ca 5 centimeter. Sänk värmen på spisen och stek brödskivorna frasiga på båda sidor i baconfettet. Knäck äggen och låt dem rinna ner i hålet i varje brödskiva och stek vidare tills ägget koagulerat helt. Vänd eventuellt på brödskivan om det behövs. Pudra brödskivorna med paprikapulver.

Skär tomaterna i tjocka (10-12 mm) skivor och stek tills de mjuknat. Om stekpannan är torr efter att man stekt brödet och äggen tillsätter man en matsked olja.

Lägg upp smörgåsarna på en assiett och täck dem med bacon- och tomatskivorna. Salta och peppra lätt. Servera genast.

De senaste elva månaderna har jag varit lätt engagerad i utkanten av det bokprojekt Johan Andreasson och Göran Everdahl sysselsatt sig med - att ge ut alla julalbum med serien Lilla Fridolf från 1958 till 1970 i en fruktansvärt tjock och påkostad volym. Detta var nog oundvikligt med tanke på att jag här på bloggen prisat dessa publikationer och efterlyst en reprisering för flera år sedan. Efter månader av hårt arbete var det dags för de nyblivna förläggarna kalla till releasefest för verket i sin kontorslokal på Kungstensgatan i Stockholm 8/11, alltså i onsdags. Naturligvis kunde inget hålla mig från denna tillställning så jag tog tåget 15.10 mot Stockholm och anlände därför i mycket god tid till festen som var tänkt att inledas på slaget 17 . 

Allt är lugnt på Kungstensgatan.

Ingen aktivitet kunde skönjas där inne (det var dock tydligt skyltat så ingen förbipasserande behövde sväva i tvivelsmål om vad som var i görningen), men kvart i fem ringde jag på och Johan kom och öppnade och hälsade mig välkommen. Efter att jag hängt av mig blev jag genast satt i arbete med att fylla skålar med chips och godis. I övrigt var lokalen pyntad med diverse bilder ur boken som också var representerad i åtskilliga exemplar. Det dröjde inte länge innan de första gästerna började droppa in och uppmanades att förse sig med något drickbart medan Johan (nu högtidsklädd) lade sista handen vid dukningen.

Johan dukar. Fridolf-böcker på väggen.

Nu hade även den andra förläggaren dykt upp så jag såg till att få dem att posera på en bild innan de övergick till sysslan att vara de pefekta värdarna.

Glada förläggare: Herrar Everdahl och Andreasson.

Kontoret fylldes snabbt av gäster, i en del fall seriemänniskor som jag inte träffat på ett kvarts sekel (minst) vilka var oerhört roliga att återse. Andra träffade jag här för första gången (Per Naroskin försäkrade mig dock om att eftersom jag närvarat vid en av hans föreläsningar var vi redan gamla bekanta). Alla verkade emellertid vara på samma våglängd så stämningen var från början gemytlig och otvungen, och det blev bara bättre vad kvällen led vilket torde framgå äv dessa bilder:

Jonas Hallberg och Tobias Lindbäck diskuterar i soffgruppen medan de smuttar på var sin Staropramen.

Här syns Fredrik af Trampe, Martin Kristenson, Mikael Tegebjer och Ola Hammarlund hopträngda mellan garderoben och bokbordet (där det också fanns oerhört eleganta T-shirtar med Fridolf-motiv till salu för synnerligen överkomliga pengar).

Torsten Bjarres son Ulf kom förbi och passade då på att förära Johan ett av hans pappas Lilla Fridolf-original från 60-talet. Det var mycket fascinerande att för första gången se Bjarres distinkta tuschlinje i verkligheten. 

Jag rensade golvet för att ta vara på tillfället att få med tre verkliga tungviktare i Sveriges serievärld på samma bild: Ulf Granberg, Magnus Knutsson och Göran Ribe. Till höger har Tomas Jönsson och Tobias Lindbäck retirerat till köksregionerna (där karet med ytterligare Staropramen på kylning kan skönjas i bakgrunden).

Innan jag tvingades att lämna festen för att hinna med tåget 20.24 såg jag till att få min egen bok påtecknad med en Fridolf-figur av Johan och signerad av både honom och Göran. Det är verkligen en ära att ha fått medverka i ett praktverk av den här kalibern. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag bloggade om ämnet för sju år sedan! Jag vill härmed framföra mitt stora tack för detta och även för att jag fick vara med på ett så trevligt och välarrangerat party. Hoppas nu försäljningen går så bra att Olsson förlag (som förlaget döpts till som en hyllning till Fridolf) fortsätter sin verksamhet vars syfte i programförklaringen beskrivits som ”att ge ut svåråtkomlig och konstnärligt värdefull populärkultur”. Sämre föresatser kan man ha!

Förra helgen, lördagen 11/11 närmare bestämt, var det dags att sätta sig på tåget västerut för att besöka grannstaden där det för andra året i följd ordnades en seriefestival. Jag fann ingen anledning att hänga på låset klockan 10 när det skulle öppna (det skulle finnas gott om tid att både höra på programpunkter, se vad utställarna hade att erbjuda, och träffa vänner och bekanta ändå) så jag valde att ta ett tåg som skulle vara framme vid Örebro Södra  (som är närmare Hjalmar Bergmanteatern där festivalen ägde rum än Örebro C) halv tolv. På samma tåg fanns Johan Andreasson, men då vi hade platsbiljett i olika vagnar träffades vi ej förrän vi klev av. Sen slog vi följe till Medborgarhuset vid Olof Palmes torg.

Där pågick alltså festivalen sedan tio, och en av de första vi stötte på var festivalgeneralen själv, Thomas Karlsson. Han visade Johan till ett ledigt bord där han kunde ställa upp den Lilla Fridolf-materiel han tagit med till försäljning (en handfull böcker, T-shirst & DVD-filmer) medan jag inledde med att se efter vad som fanns på foajéläktaren.

Foajén sedd ovanifrån.

Jag gick sen utför trappan ner till själva foajén där utställarborden och ett så kallat "pop-up"-bibliotek var lokaliserade. Den stora föekomsten av textilier på väggar och golv gav en helt anna ljudbild än den jag är van vid från liknande tillställningar, det gick faktiskt att göra sig hörd i vanlig samtalston.

Thomas Karlsson och Ola Hammarlund.

När jag kom ner på golvet i foajén anlände Ola Hammarlund (som tagit ett något senare tåg) och jag passade på att fånga både honom och Thomas Karlsson på samma bild tillsammans med vad som troligen är seriesveriges mest fotograferade attachéväska. Den råkar av någon anledning alltid komma med i bild.

    

Patric Nyström håller det skaraborgska serieskaparfortet. Till höger ses Rolf Lindby och Ola Hammarlund i samspråk med Thomas Karlsson, Pidde Andersson och Malin Biller. Pidde hade ett ganska fulltecknat schema denna helg.

Johan säljer Fridolf-böcker.

Jag påpekade för Patric Nyström att han nog inte skulle vänta för länge med att köpa Lilla Fridolf-boken. Tillgången var begränsad och de hade (kanske på grund av den hastigt annalkande Fars dag) en strykande åtgång. I bilden ovan ses hur han lägger vantarna på det näst sista exemplaret och får det påtecknat av Johan under överinseende av Thomas Storn från Svenskt seriearkiv.

Karl Johnsson, Sara Bergmark Elfgren & Patrik Schylström.

Klockan ett började den första programpunkten jag tänkt att se, så jag gick till scenen därKarl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren skulle intervjuas av Patrik Schylström om sin fantasy-roman i serieform, Vei, och vad de hade för ytterligare planer på gång. Intervjuaren var som vanligt påläst och flexibel, så samtalet spårade tidvis iväg i helt andra riktningar men det var hela tiden informativt och underhållande.

  

Stilstudier av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren signerar.

När programpunkten var över retirerade Kalle och Sara till sitt bord i foajén där de övergick till att signera böcker åt sina tålmodigt väntande läsare.

Klicka på bilderna så blir de större. Fler bilder från seriefestivalen finns i detta galleri.

Nu var det dags för mig att besöka Yvette Gustafsson vid hennes välfyllda bord. Jag hade tänkt mig att få del två av hennes egna serieepos Zak & Ting: Jobbiga jävlar levererat personligen.

  

Nelly Karlsson med julkort, Pidde Andersson & Göran Semb hos Ades Media.

Nelly Karlsson hade expanderat till julkortsbranschen så naturligtvis såg jag till att förse mig med ett dylikt med motiv av henne. Det fannns två olika, så det var svårt att välja. En trappa upp hittade jag Pidde Andersson och Göran Semb i samspråk vid Ades Medias bord. För tillfället var det lite lugnare på festivalen vilket kan ha berott på att många passade på att äta lunch.

Scandinavian Chapter äter lunch.

En del valde att ta med sig lunchen in, som ScandinavianChapter i bilden ovan. Man hade skickat ut Per Löfgren till den lokala Subways-filialen och när han återvände lät man sig som synes väl smaka. För egen del tyckte jag inte mig ha tid med lunch.

    

Patrik Schylström läser Cannon, Ola Skogäng fyndar.

Hos Jens Andersson och Placebo Press/Sanatorium fanns rika tillfällen att göra fynd. Här ovan ses hur Patrik Schylström går igenom högarna med stigande förvåning och hur en glad Ola Skogäng sedan passat på att utöka sina samlingar. Den sistnämnde utlovade också fler serier om sin figur Theo i en odefinierad framtid. Bara han får tag på en ny förläggare.

Per Israelson diskuterar med Karin Ganelind.

Klockan fyra tog Karin Ganelind från Seriebiblioteket plats i "pop-up"-biblioteket tillsammans med Per Israelson för att diskutera "Fantastiken i serievärlden". Det torde framgå av bilden att det var en populär programpunkt fast det som publik inte gick att sitta ner.

Pidde Andersson & Johan Andreasson.

Den sista programpunkten jag tänkt se idag var ett samtal om Lilla Fridolf mellan Pidde Andersson ochJohan Andreasson med anledning av den alldeles nyutkomna samlingsbok som den senare är en av förläggarna till. Redan kvart över fyra var det tämligen många åhörare på plats, men bara Johan (och Thomas Karlsson) på scenen. Pidde lyste med sin frånvaro (och inte ens hans flickvän Malin visste var han kunde tänkas hålla hus).

Han dök dock upp med flera minuter till godo och det blev ett bra samtal där många disparata åsikter om denna svenska humorklassiker och dess upphovsmän vädrades. Det var ingen större förlust att tekniken fallerade alldeles i början så det bildspel Johan förberett inte kunde visas, det här är herrar som äger talets gåva vilket var fullt tillräckligt (tycker jag). Tiden var också väl anpassad, för den tog slut just som diskussionen började sväva iväg och bli ofokuserad.

Sture Hegerfors signerar Pratbubblan!

Svenska Serieakademins ordförande Sture Hegerfors hade nu anlänt till festivalen, och då jag för en gångs skull kommit ihåg att ta med mitt eget exemplar av hans bok Pratbubblan! (utgiven på Bra Böcker 1978) såg jag till att äntligen få den signerad av honom så här 39 år senare. Den boken har betytt mycket för mitt serieintresse, och skall enligt Sture med sin upplaga om ca 35000 enheter vara den bok om serier på svenska som utan konkurrens nått flest läsare. På en av de första sidorna i boken finns en profilbild av Dick Tracy, tecknad av Chester Gould, uppblåst i stort format och Sture dröjde kvar länge vid den samtidigt som han kommenterade den i lyriska ordalag.

Ett gäng medelålders herrar dröjde sig kvar på scenen en stund, men festivalen stängde 18.00 så det var dags att börja tänka på hemfärden. Jag och Johan Andreasson gjorde sällskap till Örebro Södra (med ett stopp vid Subways där jag köpte 1/2 fot dagens smörgås till middag) och på vägen dit kom vi ifatt Ola Hammarlund som ämnade ta samma tåg. Sålunda kom det sig att vi alla tre hamnade i samma vagn, men då Johan hade platsbiljett till skillnad från oss andra två fick vi hålla till godo med nödsätena. Det går dock bra på denna korta sträcka (Ola och Johan fortsatte till Stockholm) och jag var hemma före 20.00.

Jag hoppas att Thomas och hans organisationsteam kan fortsätta med Örebro Seriefestival. Den är alldeles lagom stor och ett välkommet avbrott i en tid då det inte är så mycket aktiviteter på seriefronten. 

Kilcka på bilderna för expanderat format. Fler bilder från festivalen i detta album.

När det nu blivit aktuellt med en uppföljare (tämligen onödig enligt mig) kan det vara dags att se tillbaka på en av de absolut bästa filmerna jag recenserade under min sejour som media-mupp:

Superhjältarna
Regi: Brad Bird
Röster: Craig T Nelson, Holly Hunter, Jason Lee m fl
(Svenska röster bl a Allan Svensson, Ewa Fröling och Jacob Stadell)
Längd: 2 tim 1 min

Jag hörde inte till dem som föll pladask för Pixars förra animerade storfilm, Hitta Nemo, utan tyckte att även om det var en trevlig historia så fanns där inget som gjorde att den höjde sig över Toy Story och Toy Story 2 eller konkurrerande DreamworksShrek. Genren verkade ha gått i stå (Shrek 2 kunde varit bättre), men då slog Pixar sina påsar ihop med Brad Bird, mannen bakom ”Järnjätten” från 1999 (som var en annorlunda tecknad film), och som i mer än ett decennium varit engagerad i TV-serierna The Simpsons och King of the Hill, båda knivskarpa satirer över amerikanskt familjeliv men med olika perspektiv.

Under lika lång tid har Bird gått och grunnat på storyn och figurerna i det som kom att bli Superhjältarna, och när han gavs möjlighet att omsätta sina ideer i praktiken blev resultatet vad jag skulle vilja kalla för den bästa tecknade filmen av modernt snitt jag hittills sett. Modernt och modernt förresten, filmen utspelar sig i USA under Kennedyeran i det tidiga 60-talet som återgivits minutiöst ned i minsta detalj. Vi får träffa familjen Parr som består av pappa Bob som har ett stentråkigt jobb som skadereglerare på ett stort försäkringsbolag, mamma Helen som försöker vara både den perfekta hustrun och modern samt barnen Jack-Jack, Dash och Violet vilka är som barn är mest. Eller kanske inte? Bob Parr var 15 år tidigare superhjälten Mr Incredible, alla bovars skräck och alla ungars store idol som underlättade Emeryvilles poliskårs jobb avsevärt. Helen var känd som Elastigirl och stod honom inte långt efter i brottsbekämpandet. Att tycke skulle uppstå var oundvikligt, men strax efter att de gift sig blev alla USA:s superhjältar tvingade att dra sig tillbaka eftersom både deras offer och de som de räckt en hjälpande hand började stämma dem i tid och otid. Detta är bakgrunden till att Parrs lever som de gör och Bob för varje dag som går blir mer och mer frustrerad över sin livssituation och bristen på riktiga utmaningar. Grälen vid middagsbordet utvecklas allt oftare till rena katastrofer eftersom barnen har begåvats med superkrafter även de. Det är heller inte lätt för dem att dölja sin begåvning i vardagliga situationer... Alltså är det inte så konstigt att Bob tackar ja när han blir erbjuden att återinträda i aktiv tjänst av någon som uppger sig arbeta för en hemlig statlig organisation, men detta är bara början på en serie händelser som kommer att få familjen Parr att längta efter tiden då de levde i en händelsefattigare men lugnare tillvaro.

Det är mycket lätt att säga vad som är dåligt med Superhjältarna: Ingenting. Filmens goda sidor är därenot flertaliga, mest beroende på att den dels berättar en hyfsat spännande äventyrshistoria av James Bond-modell, men också för att den är synnerligen genomtänkt och fungerar på mer än ett plan. Den är på samma gång familjesitcom, ett drama om hur man kan känna utanförskap i samhället om man på något sätt avviker från mallen, och förmedlare av några rejäla moralkakor om kärnfamiljens styrka mot en oförstående omvärld. På grund av sin längd kan Bird ägna filmens första tredjedel åt att grundligt presentera huvudpersonerna samtidigt som det excelleras i förstklassig humor av både halsbrytande och mera underfundigt slag. När detta är överstökat blir det full rulle på ett sätt som nästan får tittaren att kippa efter andan, och även om historien inte på något sätt kan sägas vara originell för den som är förtrogen med superhjältegenren så är det rasande välgjort och iscensatt med en fantasi och uppfinningsrikedom som är beundransvärd. Timingen är perfekt och dramaturgin bjuder på den rätta mixen av action och drama. Både Craig T Nelson och Jason Leeär perfekta röster för sina rollfigurer och ger de redan väldigt mänskliga figurerna ytterligare djup. Det är heller inte någon nackdel att Helen Parr till utseende och karaktär påminner om en ung Mary Tyler Moore. Som tidigare nämnts är filmen otroligt väl genomtänkt och i likhet med till exempel Tillbaka till framtiden kryllar det av detaljer i bakgrunden som bidrar till det gedigna intrycket.

Om Hitta Nemo var en barnfilm som även kunde ses av vuxna så är Superhjältarna det motsatta, en tecknad actionfilm som som även barn kan ha stort utbyte av. Se den. Det är en order!

Filmen är minst lika bra idag som vid premiären 12:e november 2004 och jag har svårt att tro att en uppföljare skall kunna bli något bättre än detta. Betyg: en solklar 5:a!

Grön Curaçao i sällskap med sifon och shaker.

När nu Grön Curaçao efter några års frånvaro från Systembolagets hyllor åter finns att köpa sen december förra året kan det vara på sin plats att tipsa om några cocktails med denna smaragdfärgade likör med smak av apelsinskal som ingridiens. Nu tror jag i och för sig inte att man någonsin tröttnar på Gröna hissen, men det kan vara trevligt med lite omväxling ibland.

Irish Lady

is
3 cl citronjuice
1 cl grön curacao
3 cl irländsk whisky

Alla ingridienser blandas i en shaker och rörs med is. Sila upp i ett cocktailglas och garnera med citronmeliss.

Jewel

6 cl gin
6 cl grön curacao
6 cl vit vermouth

Ingridienserna hälls i en shaker tillsammans med is och skakas kraftigt. Sila sen upp i ett highballglasöver stora isbitar och garnera med en apelsinskiva. 

Green Lady

2 cl gin
2 cl grön curacao
2 cl citronjuice, gärna nypressad
några stänk Pernod

Blanda allt i en shaker ochh skaka med is. Sila upp i ett cocktailglas och servera omedelbart.

Bryggning med filtertratt.

Den till Skåne utvandrade delen av släkten har så länge jag kan minnas förfäktat att kaffet smakar bäst om det tillagas med filtertratt ovanpå kaffepannan. Teorierna bakom detta är att det går väldigt fort och snabbare bryggning ger desto färre smakfördärvande ämnen som hinner fällas ut och göra kaffet odrickbart. Idag fick jag för mig att jag skulle ta fram nödvändiga utensilier och pröva om det stämmer.

Det var länge sen jag observerade min mor göra kaffe på detta vis (första melittabryggaren borde ha gjort entré i hemmet mellan 1972 och 1974) så jag konsulterade ett bevarat instruktionsblad till en av de Melittakannor som förvaras i köksskåpet ovanför spisen, men det visade sig att jag i stort kommit ihåg rätt. Så här gick jag till väga:

Jag placerade kaffefiltret (som tyvärr inte var oblekt, det skall ge mindre smak av papper) i filtertratten. Sen kokade jag upp vatten i en kastrull och hällde genom det ännu tomma filtret för att få bort ovälkomna smakämnen. Därefter mätte jag upp den korrekta mängden kaffe av Coop mellanrost (6-7 gram/kopp) som lirar osannolikt bra med vattnet i Riddarhyttan och placerade denna i filtret. Med resten av det heta vattnet fuktade jag kaffet i filtertratten och lät det stå att svälla några minuter.

Under tiden kokade jag upp nytt vatten och när det svalnat något (idealtemperaturen vid bryggning lär vara 94°) hällde jag det långsamt i filtertratten. Jag rörde sen om och täckte filtertratten med ett lock medan vattnet rann ner i kaffepannan. Jag hade ställt kaffepannan på den fortfarande varma spisplattan för att kaffet inte skulle svalna för snabbt.

Färdigbryggt kaffe.

När allt vatten runnit igenom filtret lyfte jag av filtertratten (som är av en modell med hålet en bit upp på sidan för att förebygga sump i kaffet) och satte dit locket på kaffepannan. Eftersom kaffet naturligtvis smakar bättre med de rätta retro-färgerna fortsatte jag på den inslagna vägen (orange Melitta-panna, brun filtertratt, också Melitta, och spis i senapsgulbrunt) med att servera kaffet i en kopp av typen Gustavsberg Anita. Som tillbehör ställde jag fram pepparkakor.

Hur smakade det då? Tja, helt klart är att det var mindre bitterhet i kaffet med en klart mildare och "rundare" framtoning. Det ligger nog någonting i vad Anna-Lena säger. Fast hon skulle aldrig använda filtertratt i plast. I hennes kök är det porslin som gäller. Men så längt är jag inte beredd att sträcka mig (än så länge).

Uncle $crooge #219 från 1987.

I början av den här veckan gästade Don Rosa Stockholm och gjorde framträdanden i Bergrummet med leksaks- och seriesamlingarna som tidigare funnits på Tidö slott, samt på Serieteket i Kulturhuset. Eftersom jag misstänkte att det skulle bli rusning till alla dessa arrangemang och jag ju inte direkt lider brist på tillfällen då jag träffat Don (i somras beklagade sig Don faktiskt över att jag stått i kö till honom som ordentlig svensk och därmed berövat någon som inte hade mina möjligheter till direktkontakt chansen att få en skiss och autografer) valde jag att avstå från besök i huvudstaden i veckan. Av rapporterna som inkommit hade jag rätt i min förmodan.

Däremot gav mig Dons sverigebesök mig ett incitament att för första gången på åratal plocka fram serietidningen där han debuterade som anktecknare för trettio år sedan, Uncle $crooge nummer 219, och läsa om den för att försöka minnas magin från den tiden. Förlaget Gladstone hade varit igång i ungefär ett år och skämt bort sina läsare med en stor mängd repriser av klassiska ankserier av Carl Barks, men detta var något helt annat; en nyproducerad historia med Farbror Joakim, Kalle och Knattarna i huvudrollerna som på ett självklart sätt anknöt till arvet efter Barks och som inte stod honom efter i uppfinningsrikedom och komplexitet samtidigt som den visade att upphovsmannen förstod sig på ankornas personligheter till fullo. Jag tror att de som inte var med på den här tiden aldrig kan begripa kraften med vilken den slog ner bland ankisterna. Tidigare hade kontinuitet knappast förekommit i ankvärlden (jag kommer ihåg vad jag blev glad när mikro-ankorna från världsrymden återvände 1977) och här inleddes historien med ett fullständigt fyrverkeri av referenser till serier av Barks. Att sen styckets skurk var Guld-Ivar Flinthjärta och äventyret förde dem tillbaka till sydamerika, sökande efter inkaindianernas kungs förlorade skatt gjorde upprymdheten hos läsaren ännu större. 

Det är ingen större mening med att återberätta handlingen, men låt mig konstatera att Don Rosa kliver fram som en fullfjädrad (fniss) historieberättare redan på detta tidiga stadium i sin ankgärning. Allt det som skulle komma att känneteckna honom finns på plats: De väl komponerade plottarna, stora mängder spännande actionsekvenser, den historiska korrektheten (alltid gediget efterforskad), den vältajmade slapstickhumorn, en lagom dos sentimentalitet och framför allt en stor kärlek till äldre serier av Cark Barks med en vilja att föra arvet från denne vidare. Hans teckningar kom att bli mer finslipade längre fram i karriären men de myllrande rutorna där det alltid pågår något i bakgrunden fanns redan där. Vid omläsningen insåg jag att trycket i serietidningen inte var av sådan kvalitet att allt gick fram, det fungerade bättre när den repriserades i större format och bättre tryckkvalitet. Den kritik som kan riktas mot "Son of the Sun" består nästan enbart i att Rosa här nog vill för mycket och tar i alldeles för hårt. Både referenserna till Barks och själva historien hade vunnit på att tonas ner något, men det skulle också bli bättre med tid och erfarenhet.

För att läsarna inte skulle sväva helt i tvivelsmål om vem denne Don Rosa var, avslutas tidningen med en fullödig presentation på två sidor, författad av Geoffrey Blum, där Rosas bakgrund och bevekelsegrunder för att skriva och teckna ankorna redovisas. Och visst var det en hejdundrande debut, men ingen (allra minst jag själv) hade väl kunnat ana att den skulle elevera honom till den rockstjärnestatus han har bland de europeiska ankisterna idag. Men det var trevligt att plocka fram tidningen ur gömmorna och minnas. Nu skall jag läsa om "Brev hemifrån"!

Det har varit mycket Lilla Fridolf på sistone - vilket är helt rätt med tanke på den strålandesamlingsvolymen Olsson förlag har publicerat. När planerna började bli halvoffentliga på vårkanten detta år hörde Ola Hellsten från Serieteket av sig och lät förstå att han gärna skulle vilja anordna någon sorts evenemang på sin institution i samband med utgivningen. Det utmynnade i att Göran Everdahl och Johan Andreasson på eftermiddagen den gångna söndagen gästade Kulturhuset i Stockholm för att intervjuas av Ola om historien runt Lilla Fridolf, de olika inkarnationerna (radio, serie, film) och hur det kom sig att de blev förläggare och gav ut denna bok.  Jag citerar vad som stod i inbjudan:

"Lilla Fridolf brukar väl allmänhet inte nämnas i samma andetag som de största seriekonstverken, men journalisten Göran Everdahl och serieskaparen Johan Andreasson fann så många intressanta kvalitéer särskilt i de tidiga julalbumen – inte minst de spänstiga teckningarna av Torsten Bjarre – att de bestämde sig för att ge ut en samlingsbok på eget förlag. Samtliga album från åren 1958–1970 samlas nu i en inbunden lyxutgåva som i allra högsta grad visar respekt för Lilla Fridolf!
Everdahl och Andreasson berättar om Lilla Fridolf som populärkulturellt fenomen och Torsten Bjarres konstnärliga gärning. Samtalsledare är Serietekets Ola Hellsten."

Det måste jag naturligtvis närvara vid så jag tog tåget mot Stockholm och passade på att fördriva restiden med att lyssna på ett avsnitt av radioserien Lilla Fridolf. Antagligen undrade mina medpassagerare vad som var så roligt? Efter att ha intagit en lättare lunch hos Burger King på Vasagatan (och för första gången beställt via en display istället för över disk) begav jag mig till Sergels torg och Kulturhuset där jag tog rulltrappan till andra våningen och klev in i Serietekets lokaler. Den ena förläggaren var redan på plats:

Johan Andreasson vid välfyllt bord.

Johan hade packat upp böcker, T-shirts och en kaffemugg. Göran skulle ha med sig mer kulturgods (inklusive muggar) när han behagade anlända. Jag misstänkte att muggen skulle bli populär och förskottsbetalade för att vara säker på att kunna lägga vantarna på ett exemplar. Anders Berglund dök också upp (självklart) samt andra kändisar i den svenska serievärlden.

Elin Jansson, Magnus Knutsson, Ola Hammarlund med flera.

Här kan ses hur bland andra Elin Jansson, Magnus Knutsson och Ola Hammarlund ser till att förse sig med allt som krävs för att kunna anamma "the ultimate Lilla Fridolf Lifestyle". Det gjordes många affärer, men i god tid före klockan två bröts kommersen, då det nu var det dags att börja förberedelserna på scenen och för publiken att ta plats. Jag och Anders (tillsammans med Per Vedin) slog oss ner på första raden till höger.

Göran och Johan provar ut sina headset.

Ola frågar och Göran & Johan svarar kunnigt, sprituellt och vältaligt.

Göran och Johan vänder sig både mot publiken och mot utvalda Fridolf-illustrationer.

Göran, Johan och nägra representativa serierutor av Torsten Bjarre.

Ola är en utmärkt samtalsledare och hade förberett några intressanta frågeställningar som Göran och Johan inte hade några som helst problem att prata omkring. Trots den knappt tilltagna tiden, en timme, kändes det som man hunnit med att i alla fall snudda vid de flesta aspekter som kan tänkas om Fridolf, hans upphovsmän och mödorna i förläggarbranschen. Det fanns till och med tid för lite frågor från publiken innan det var oåterkallerligen slut.

Därefter vidtog ytterligare kommers, och precis som jag förutspått sålde muggarna slut. Man lovade dock att beställa hem flera. På grund av Olsson förlags uppgörelse med Egmont får de dock bara säljas vid event liknande detta. Men till sist packades resterande grejor ihop och det var dags att runda av. Jag tog tåget som gick strax före halv fem tillbaka till Västerås, och tack vare att det stod inne på spåret tidigt kunde jag sitta hela vägen. Blir det fler intressanta arrangemang på helgen i Serieteket är det stor risk att jag upprepar denna utflykt.

Päron & digestivekex med ost.

Ibland händer det att jag kommer över några alldeles lagom mogna päron (av någon anledning den minst populära frukten i korgen min arbetsgivare tillhandahåller och därför "fri" på fredag eftermiddag) och de avnjuts enligt min ringa mening bäst med digestivekex och svensk ädelost. Tyvärr har jag sällan äkta, hård ädelost hemma (typisk sällanköpsvara) när det finns päron tillgängliga, och att ställa sig i kön vid delikatessdisken på Coop Stenby sent fredag eftermiddag är inte något jag direkt längtar efter när arbetsveckan är slut. Då är det faktiskt ganska bra att ha ädelost på tub till hands i kylskåpet.

Även om dylik inte på långa vägar når upp till "riktig" ädelost är den tillräckligt bra för att åstadkomma den eftersträvade smakbrytningen med det syrliga päronet och det söta kexet. Jag har funnit att det inte är någon större skillnad i smak mellan den från Kavli och den från Fjällbrynt så det är tillgängligheten som brukar få styra mitt val. För närvarande är det Fjällbrynt som gäller. Jag brukar avsluta lördagens tidiga middag (jag äter huvudmålet ungefär vid tre efter att ha ägnat en dryg timme åt förberedelser och tillagning) med ett urkärnat päron skuret i ca 6 mm tjocka skivor samt till detta tre kex med en lagom mängd ost på varje. Efteråt naturligtvis en kopp starkt kaffe från mokabryggaren. Detta är faktiskt så mättande att det också passar som mellanmål när man är sugen på något lite lättare för att få upp blodsockerhalten.

Åtskilliga av mina serieoriginal är förknippade med en historia om hur själva anskaffandet gick till, och ofta involverar denna upphovsmannen på något sätt. Här är ett bra exempel:

Valkyrie av Brent Anderson & Enrique Villagran.

San Diego Comic-con 1996, fredag eftermiddag. Jag tittade förbi Brent Anderson som satt vid sitt bord i Artists Alley och såg ensam och övergiven ut.

Jag passade på att uttrycka min stora uppskattning för hans arbete och framhöll då speciellt Somerset Holmes och frågade om han hade något till salu från den? Så var tyvärr inte fallet, men Brent plockade då fram en stor pappkartong, proppfull med alla möjliga original från lite mindre kända grejor han gjort: -Allt i lådan kostar mellan $10 - $40! Kolla om det är något du gillar! Jag började metodiskt gå igenom lådans innehåll och där fanns bland annat flera sidor från den miniserie om Valkyrie han tecknade efterChuck Dixons manus 1988. Tuschade gjorde Enrique Villagran.

Den som ses i bilden ovan kunde jag absolut inte motstå (mycket action med seriens lättklädda skurk, The Cowgirl), och priset var också överkomliga $20. Sen diskuterade vi Brents svenska rötter en stund innan jag drog vidare.

Samma kväll fick han tillsammans med Kurt Busiek sitt första Eisner-pris för Astro City.

Dagen därpå slog det mig att jag inte bett att få sidan signerad, så glad i hågen travade jag tillbaka i riktning mot Brents bord, bara för att där mötas av en kö om cirka tjugo personer som efter hans nyvunna berömmelse formligen slet de kvarvarande originalen ur händerna på honom. Han hade tydligen också haft vett att jacka upp priset. Nåväl, som ordentlig svensk placerade jag mig längst bak i kön för att invänta min tur, men när detta observerades av Brent tyckte han tydligen inte alls att det gick för sig, utan reste sig upp och tecknade åt mig att glida förbi kön. Väl framme framförde jag mitt ärende och Brent gjorde en tämligen stor affär av signeringen och viftade också med originalet så resten av kön skulle få en ordentlig titt på det, samtidigt som han påpekade "att det hade jag minsann köpt av honom igår". Ett besviket mummel bredde ut sig i kön men jag kände mig ganska nöjd med mig själv...

2010 fick jag till slut en Somerset Holmes av Brent i form av ett bidrag i min skissbok.

Två ljus tända på andra advent.

Idag när det är andra advent var det hög tid att klara av årets julbak (köttbullarna blev klara igår). Jag hade på lördagsmorgonen lagt två deciliter russin i en halv deciliter Eau-de-vie så att de skulle vara färdiga att använda ett dygn senare, så i morse gjorde jag smeten till min fruktkaka och hann grädda den färdig innan det var dags att bege sig mot Riddarhyttan. Den fick fin färg och doftade ljuvligt. Jag ställde den att svalna på diskbänken under dagen:

Färdiggräddad fruktkaka.

Efter att ha anlänt till iddarhyttan började jag plocka fram nödvändiga redskap (som alla fanns där jag lagt tillbaka dem för ett år sen) och mätte sen upp mjöl, värmde degspad på spisen och körde sent degen i hushållsassistenten tillsammans med kryddor och annat tills den hade rätt konsistens. Därefter var det bara att sätta igång med att kavla:

Bakbord, deg, kavlar, mått mm.

Det blev totalt 15 1/2 kaka när degen var slut. Min mor lyckades få ut både 17 och 18 kakor av samma degmängd, men jag har accepterat att så tunt kommer jag aldrig att kunna kavla ut degen. Och 15 räcker ganska långt (minst till Tjugondag Knut). Jag låter de ligga på bakplåtar under jäsdukar tills gräddningen tar vid. Då kompliceras logistiken av att jag måste hålla koll på ugnen medan jag står och kavlar deg...

Bröd på jäsning och till höger det färdiga resultatet.

Hur baket går till i detalj har jag tidigare beskrivit här tillsammans med receptet. Från början till slut tar proceduren ungefär två timmar. Men det är ett kärt besvär sam jag nästan ser fram emot varje år (om det inte vore för den där träningsvärken i armarna som jag alltid drabbas av efteråt). Nu skall kakorna ligga och torka fram till jul. Ingen provsmakning innan dess är tillåten.

När allt var färdigt kunde jag beundra solnedgången genom köksfönstret:

Solnedgång i Riddarhyttan.

Nu återstår att byta gardiner och ta fram resten av julpyntet och det tänkte jag göra lördagen 23:e. Så nu kan jag slappna av från julförberedelserna i en vecka. Det är bra med en rigid tidplan att hålla sig till.

På 90-talet hände det relativt ofta att jag var ute och representerade med kunder och leverantörer och då var det i regel lämpligt att bära slips. Naturligvis måste jag ändå protestera lagom lätt mot denna formalitet, och det gjorde jag genom all låta slipsen vara något mindre formell än resten av utstyrseln. Framför allt var det dessa två slipsar som jag använde mig av:

Slipsar med tecknad film/serie-motiv.

De hade båda motiv från de tecknade filmerna och disney-seriernas värld och brukade alltid locka fram ett och annat ofrivilligt leende när de bars i mera officiella sammanhang. Själv har jag aldrig hymlat om mitt intresse för dessa företeelser, så de kändes aldrig som någon sorts maskeradkostym utan mera som en naturlig förlängning av personligheten (vilket också var meningen).

Slips med Snurre Sprätt/Bugs Bunny.

Slipsen med Bugs Bunny (Snurre Sprätt på svenska) köpte jag i en Warner Brothers-butik i Los Angeles i början av 90-talet. Motivet där Bugs håller i en Oscars-statyett är troligen inspirerat av kortfilmen What's Cookin' Doc? från 1944 där Bugs ställer till oreda vis utdelningen när han blir snuvad på den statyett han trott vara kassaskåpssäker. Grått och vinrött är ju en kombination som alltid fungerar och som är helt naturlig eftersom Bugs gärna uppehåller sig i biosalonger där rött brukar vara den dominerande färgen...

Slips med Joakim von Anka.

Men den slipsen som jag oftast hade under kragen var den i bilden ovan med Joakim von Anka. Hur underligt det än kan låta hittade jag den hos Hennes & Mauritz på hemmaplan i Västerås, men hur den hamnat där har jag ingen aning om. Motivet är en klassisk pose av Vicar (pseudonym för Victor José Arriagada Ríos) som visar Joakim på språng med käppen i högsta hugg. Men det är det innovativa mönstret med penningsäckar och parallella linjer som utmynnar i ett dollartecken som jag yycker "gör" hela slipsen. Den här händer det att jag fortfarande använder någon gång om året när tillfälle bjuds. Jag har aldrig sett den i något annat sammanhang så jag misstänker att den inte hade alltför stor upplaga.

Freaky Friday
Regi: Mark Waters
Medv: Jamie Lee Curtis, Lindsay Lohan, Mark Harmon m fl
Längd: 1 tim 37 min

På 80-talet var komedier där vuxna kroppsligen bytte plats med barn en populär genre på biodukarna, men nu var det ett tag sedan det dök upp någon film på det temat. Emmelertid tycker dock tydligen mogulerna hos Disney att tiden kan vara mogen att släppa loss en nyinspelning av Åh, vilken fredag! från 1976 (som hade en ung Jodie Foster i rollistan) där en egocentrisk mor och en självgod dotter med hjälp av lite orientaliskt trolleri byter plats med varandra och därför får nya perspektiv på tillvaron.

De två kombattanterna denna gång är Tess Coleman (Jamie Lee Curtis), en psyk-doktor på dryga fyrtio som bollar med ett dussin mobiltelefoner och handdatorer och försöker ha koll på sina gnälliga patienter samtidigt som hon skall hålla ihop familjen, och Annabelle Coleman (Lindsay Lohan), hennes tonårsdotter som har det besvärligt i skolan och plågas av sin lillebror, men som lever upp när hon får spela i sitt garagerockband. Ingen av de båda har någon som helst förståelse för den andras liv, utan de grälar konstant om precis allting. Att Tess (som är änka sedan tre år tillbaka) står i begrepp att gifta sig med sin snälle och förstående pojkvän Ryan (Mark Harmon) gör inte förhållandet mellan mor och dotter enklare precis. Allting ställs på sin spets när rockbandet på grund av en lycklig slump får chansen att vara med i en talangjakt som infaller samtidigt med mammas bröllopsmiddag. Då Annabelle naturligtvis blir nekad att medverka och tolkar detta som att Tess verkligen vill förstöra hela hennes liv antar deras meningsutbyte orkanstyrka, något som resulterar i ett pinsamt uppträde på en kinarestaurang där de observeras av ägarinnans mor. Hux flux så trollar hon så att Annabelle och Tess nästa morgon har bytt plats med varandra, men när den första chocken lagt sig så beslutar sig mor och dotter för att av praktiska skäl försöka leva varandras liv tills de kommit på en väg ut ur dilemmat. Det blir definitivt inte enkelt, men frågan är vilka som ställs inför de hårdaste prövningarna: Damerna själva eller deras omgivning?

Freaky Fridayär naturligtvis en bagatell, men som sådan är den förvånansvärt välgjord och bjuder på både underfundig humor som säkert tilltalar både barn och vuxna, samt strålande skådespeleri från framför allt Curtis, men även från Lohan. Det är inte ofta Curtis får tillfälle att spela komedi, men när det väl händer så är det väl värt väntan. Hennes tolkning av Tess är inget annat än mästerlig, framför allt när hon spelar tonåring. Gester, tal, kroppsspråk; allt sitter fullständigt som gjutet och känns helt trovärdigt. Tyvärr brukar inte komedi stå speciellt högt i kurs när det är Oscar-dags, men en nominering är det minsta hon är värd efter denna insats. Lohan är inte mycket sämre hon, utan lyckas få fram fyrtioåringens dryga självförtroende genom att ändra sitt sätt att stå och gå samt börja tala helt annorlunda. Tyvärr har inte Mark Harmon mycket annat att göra än att se förvirrad ut och känns därför något underutnyttjad. Plotten kan tyckas förrädiskt enkel, men har flera finurliga vändningar som alla inte är helt väntade och känns genomarbetad ner på detaljnivå, till exempel har man lagt hotellet middagen avhålls på och rockklubben så fysiskt nära varandra att upplösningen framstår som nästan trovärdig. Som sann lokalpatriot kan jag inte heller låta bli att notera att Fagerstas stoltheter, The Hives, omnämns flitigt som en av inspirationskällorna till Annabelles rockband filmen igenom.

Freaky Fridayär en överraskande bra komedi som säkert kan tilltala hela familjen, även om jag misstänker att damer i yngre tonåren nog är den tilltänkta målgruppen. Skulle ni inte tillhöra denna är det i alla fall ingen anledning till att inte se den. Så det så!

Idag ger jag den nog ett något högre betyg än vid premiären 19: december 2003 (nästan på dagen fjorton år sedan), Då fick den en trea, men nu lutar det åt en fyra!

Tredje ljuset tänt.

Idag blev det inte mycket julförberedelser uträttade i Riddarhyttan - mest för att jag ligger före i tidplanen och ägnade därför tiden åt att stå vid strykbrädan, en sysselsättning som varit eftersatt de senaste veckorna. Jag hann dock med att plocka fram juldukarna och den trearmade ljusstaken jag använder i Västerås, samt sätta upp min favoritjulbonad och den stora väggtomten som alla eventuella julkort brukar förvaras i.

Snö i Riddarhyttan.

Till skillnad från i Västerås verkade det som om den gångna veckans nederbörd mest kommit i fast form. Jag möttes av en dryg decimeter snö. Men tvärtemot mina farhågor om hopsjunkna kompakta isklumpar visade det sig att snön var lös och ganska lättskottad. Tövädret hade inte lämnat några synliga spår efter sig... Om den här kylan håller i sig är det fullt möjligt att det blir en vit jul som firas i år. Det skulle vara trevligt som omväxling till regn och blåst som varit vanligt julaftonsväder flera år på senaretid. Jag håller tummarna.

"Två vita och två blå. Victoria med c."

Idag, 23:e december 2017, är det på dagen 50 år sedan första avsnittet av Leif Krantz thriller-serie för barn och ungdom, Kullamannen, premiärvisades klockan 18.30 på den tidens enda TV-kanal. Det var antagligen den mest intensiva TV-upplevelsen jag haft dittills i mitt då 5-åriga liv, och den kom att lägga grunden till mitt stora intresse för deckare och thrillers i film och litteratur. Dessutom måste jag nog tillstå att Lena Dahlmans rollfigur också påverkade mitt skönhetsideal vad gäller vackra flickor...

Eftersom historien om hur bröderna Kaj (Olle Myrberg) och Tommy (Staffan Hallerstam) tillbringar sommarlovet hos sina kusiner Peter (Håkan Waldebrandt) och Marianne (Maria Lindberg) på gården Himmelstorp nära Kullaberg i Skåne medan föräldrarna är på bilsemester i Italien och blir inblandade i en spionhärva (helt i tidens anda) torde vara välkänd då den är att betrakta som en svensk TV-klassiker av rang (och dessutom tillgänglig via Svt Öppet arkiv) ordar jag inte mer om den här. Jag tänkte fira jubileet med att se om varje avsnitt precis på klockslaget samma datum som det sändes första gången vilket innebär 23/12, 25/12, 26/12, 30/12, 1/1, 6/1 och 7/1. Ingen binge-tittning här inte, utan nu skall jag försöka återuppleva den otåliga väntan på nästa avsnitt för att få se upplösningen på den cliffhanger som slutscenen utmynnade i. Även om jag sett dem otaliga gånger (först inspelade på VHS och sen 2006 på den DVD som då gavs ut och blev en storsäljare) är det faktiskt ganska lätt att frammana den förväntan jag kände då. Ett bevis för att det lönar sig med kvalitet för barn.

Sommaren 2008 företog jag tillsammans med släkten i Skåne en pilgrimsfärd till några av inspelningsplatserna som fortfarande var förvånansvärt lika hur de sett ut 41 år tidigare.

"När turisterna blandar sig med 200 grisar. Adolf Fredrik till Peter Pan."

Tyvärr finns det numera inga grisar på Krapperups slott, men för övrigt var det inga problem att känna igen sig i omgivningarna. Dock var rhododendron-buskarna i slottsparken avsevärt större nu än i TV. 

Interiör Brunnby kyrka.

Inne i Brunnby kyrka var ingenting ändrat jämfört med hur det sett ut i TV (tyckte jag i alla fall). Jag undertryckte en viss lust att börja hoppa i bänkraderna vilket antagligen inte var tillåtet och som dessutom kunde resulterat i både ben- och armbrott. Inte fick man gå upp i klocktornet heller. Suck.

- Den där lilla flugskiten! (Tommy, om gården Himmelstorp på kartan.)

När vi kommit fram till gården Himmelstorp slogs vi genast av hur liten den var. Det var med nöd och näppe man hade kunnat gå rak genom ytterdörren (som dock var stängd och låst) och fönstren satt i midjehöjd. Jämfört med i TV-serien så växte det nu gräs på hela gårdsplanen.

Det syns lite dåligt, men längst in i hörnet står fundamentet till en slipsten. Samma slipsten kan ses i exteriörbilderna från Himmelstorp i TV-serien. När jag fick syn på den var det som om tiden stått stilla och håret reste sig på mina armar. Denna artefakt från en svunnen tid berörde mig mer än det följande besöket vid Kullens fyr.

För den som vill förkovra sig ytterligare i ämnet "Leif Krantz och Kullamannen" finns det en utmärkt intervju med honom att läsa här. En uppsats om spänningsmomentet i alla hans TV-serier (Kråkguldet, Sinkadus, Ärliga blå ögon med flera) finns att läsa här. Men den största källan till kunskap om Kullamannen är Kapten Stofils Årsbok 2012 där min gode vän Fredrik af Trampe tillsammans med Martin Kristenson har intervjuat både Leif Krantz själv och några av de andra huvudrollsinnehavarna. Kristenson har också skrivit långt, faktaspäckat och initierat om TV-serien i allmänhet. Rekommenderas å det bestämdaste!